Bokrecension: Box21 av Roslund & Hellström

Box21
Roslund & Hellström, Sverige 2005

Ett lägenhetsbråk visar sig vara två tillfångatagna baltiska tjejer som misshandlas av sin hallick och som tvingats ta emot systematiska övergrepp av tolv olika män om dagen i tolv år. När den ena kvinnan hamnar på sjukhus tar hon snabbt situationen i egna händer och kräver via ett gisslandrama att få sin värdighet tillbaka. Parallellt får vi följa två av skurkarna (och två av poliserna) från boken "Odjuret" och lära oss mera om deras öde.

"Thriller i världsklass!", "Nu när…Arne Dahl förlorat orienteringen i Stockholms under värld står Roslund & Hellström kvar som klart lysande utmanare till deckatronen!", "Den bästa bok om trafficking som jag har läst!"… Superlativen från ungefär varje känd svensk tidning fyller typ fyra sidor av den här pocketutgåvan av Roslund & Hellströms uppföljare till "Odjuret" – så varför ser jag bara en sådan där bok som är en av anledningarna till att jag slutade läsa deckare/kriminalromaner?
Visst, ämnet är ruskigt – men istället för att gå rakt in i hemskheterna som man så chockerat gjorde i "Odjuret" så gör man här nästan precis tvärt om. Man sparar något som läsaren vet kommer att vara fruktansvärt till absolut sist i boken…som en kittlande morot…som ett: "Kom igen! Ni VET att vi kan skriva ruskigt! Läs på bara så ska vi nog berätta om övergrepp och förnedring så ni får så ni tiger!" Slutklämmen lämnar därför en lite konstig bismak…och det blir inte bättre av att jag har listat ut det som Roslund & Hellström verkar tro skall vara värsta överraskningen allra, allra sist i boken en bra bit tidigare…en känsla jag förövrigt har flera gånger i boken. Och jag vägrar tro på att det beror på att jag skulle vara speciellt smart. Människor som brukar läsa deckare borde ha kopplat det långt tidigare än vad jag gör.
Ett annat grepp som jag inte riktigt kopplar i boken är upprepningarna. Okej, jag kan absolut ta allt som upprepas från "Odjuret" (även om jag avskyr polisen de valt att göra till "sin" kriminalkommissarie; ensam, bitter, svårt med kvinnor, går sin egen väg, har en skum egenhet (Siw Malmqvist-kassetter)…har vi inte hört den förut i all oändlighet?), men när de upprepar saker i denna boken om och om igen, typ "…han var nu på väg att besöka den kvinna som samma morgon blablabla innan blablabla precis innan blablabla hade…", vill jag bara skrika jag vet! Och bokens parallellhistoria…den som inte handlar om trafficking…tappas bara bort på slutet tycker jag. Som en cliffhanger till en kommande bok om vittnesbeskydd, kanske?
Trots alla invändningar så finns det helt klart något här för en mera inbiten kriminalromanläsare än undertecknad. Miljöerna och beskrivningen av offer/gärningsmän känns otäck autentiska och självklart är ämnet i sig rysligt och viktigt. Någonstans är detta också en mera helgjuten historia än "Odjuret" och helt klart mera filmisk.
Som tvåtimmar kriminal-TV en söndagskväll på fyran i höst hade detta varit höga poäng. Nu får herrarna Roslund & Hellström nöja sig med samma betyg för "Box21" som de fick för "Odjuret" från mig.
.