Mika har det varit ett tyst om sedan han gjorde RedOne-låten som var soundtrack till Kick Ass förra året, men nu är han tillbaka - med en singel på franska! Låten heter Elle Me Dit (typ She Tells Me på engelska) och kommer finnas på Mikas nya skiva The Origins Of Love som är på G. Där har han - lite oväntat kanske - jobbat med kul namn som Way Out West-aktuella Empire Of The SunsNick Littlemore och William Orbit (kanske mest känd för MadonnasRay Of Light. Spännande! I like!
Här är en ny video med Mika. Låten heter Kick-Ass och är ledmotiv till superhjältefilmen med samma namn och är dessutom producerad av Lady Gagas svenske producent RedOne.
Någon gång under sensommaren 2007 skickade en nyvunnen Stockholmsbekant över en låt till mig på MSN. Situationen och min reaktion var nästan exakt som den som hade skett några år tidigare när samma sak hände med vad ni så småningom ska märka är 00-talets bästa: jag blev helt besatt. Det kändes precis som låten var skriven till mig, innehöll allt som jag tyckte var briljant med musik och jag satte genast igång med att förska ta reda på allt jag kunde om artisten.
Artisten var Mika, mannen vars karriär skulle explodera med Grace Kellynågra månader senare och som skulle göra 2008 års bästa album. Efter en total överexponering (och ett uppföljande album i år som gick i samma stil som det första men som nu kändes galet daterat) så känns kanske det här så fräscht idag, men faktum är att Mika faktiskt aldrig blev bättre än i den där första låten, sensommaren 2007 i Stockholm (möjligen live på den där sköna konserten med mjukisdjuren och ballongerna på Berns samma påsk).
Tänkte istället spinna vidare på Relax, Take it Easy-rubriken och styra in dagens inlägg på 00-talets böcker. Inte för att jag är en kille som skulle kunna sätta ihop en lista över vilket som är 00-talets bästa läsning – det får ni hitta på kultursidorna – men lite har jag ju läst de senaste tio åren och jag tänkte bjuda på lite favoriter.
Självklart hade 00-talet sin skopa med böcker alla lästa (inklusive undertecknad). Som Harry Potter-serien som jag och miljontals andra älskade och köade för att köpa i nattöppna bokaffärer. JK Rowling må ha dragit iväg lite förmycket mot slutet i mina ögon, men de första böckerna är fantastisk fantasifulla deckarhistorier för barn och vuxna som alla borde läsa. Det kan man kanske inte säga om Dan Browns tegelstenar. Jo, jag läste också DaVinci-koden, och visst det är en cliffhanger på varje sida och visst förstår jag varför de blev så stora, men speciellt bra är de egentligen inte. Taskigt språk och en ständig upprepning.
Den svenska motsvarigheten var såklart Stieg Larssons böcker, vars enorma framgångar fortfarande förvånar mig. Hur kan så många vilja läsa sida upp och ned med precisa beskrivningar av en dator eller IKEA-inköp? Märkligt. Men Lisbeth Salander är en cool seriefigur. Khaled Hosseinis bästsäljar-romaner om livet i Afghanistan (med Flyga Drake i spetsen) älskade jag dock helt ogenerat precis som alla andra boktopplisteköpare, och samma sak med John Ajvide Linqvists underbara skräckböcker och Jonas Hassen KhemiriEtt Öga Rött och Montecore. Galet bra svenska böcker.
Jag läste däremot inte alls så mycket deckare som "alla andra". De svenska deckardrottningarna intresserade mig föga, hur mycket de än förekom i media, och jag läste istället i kapp alla Arne Dahls suveräna deckare om A-gruppen. Det fick räcka. Självhjälpslitteraturen som svämmade över i bokaffärerna undvek jag också. Låt mig få vara dålig och gå till läkare om det behövs, liksom...
Själv snöade jag istället in på "dick-lit"-böcker skrivna av brittiska män – mycket på grund av alla mina Londonbesök. Jag plöjde alla Ben Eltons böcker, där Dead Famous (hans udda deckare i Big Brother-miljö där man varken vet vem som är offer eller mördare) och Chart Throb är de som fångar vår popkulturella samtid bäst. Mike Gayle, Tony Parsons och Nick Hornby var andra favoriter.
Mina fem favoriter under 00-talet var dock:
1. Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer Kanske läser jag för lite, men den här bokens struktur, språk och form i kombination med den rörande historien om den lille killen som letar efter sin pappa som dött i 9/11 träffade mig stenhårt. En av de bästa böcker jag någonsin läst.
2. Life of Pi av Yann Martell En liten indisk kille driver runt i en båt med några vilda djur i hela boken. Fabel eller verklighet? Väldigt bra är det i alla fall. Köpt av en slump under en Londonresa.
3. Dansare av Colum McCann Underbar biografi om den homosexuelle balettdansören Rudolf Nureyev, långt mera lättläst och intressant i mina ögon är Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-dito.
4. Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren Decenniets bästa svenska bok är en svart saga för vuxna som alla förmodligen kan tycka om.
5. Ibland bara måste man av David Levithan En av de största överraskningarna jag ramlat över. Inte en enda sexuell fördom verkar finnas kvar i den här underbara ungdomsboken.
Och så måste såklart Johan Hiltons No Tears for Queers få en alldeles egen plats här. Kanske den bok under 00-talet som påverkat mig mest. Otroligt omskakande och något så klyschigt som viktig. Jag hoppas alla har den eller har läst den – annars blir det bakläxa. Blev också en riktigt bra pjäs under decenniets sista år.
Så. Slapp nu av i jul. Ta det lugnt. Läs en bok!
Mika var en av 00-talets nya, stora artister som 2008 dominerade världens listor med sin falsettsång. Frågan är dock om han någonsin blev bättre än i sin första singel i Sverige? Därför är Relax, Take It Easy 00-talets 8e bästa låt.
Här är det officiella omslaget till Mikas kommande CD The Boy Who Knew That Much som släpps den 21e september. Singeln We are Golden har jag fortfarande väldigt svårt för, men Radio Blekinge och RixFM verkar gilla att spela den har jag konstaterat empiriskt de senaste dagarna.
Ni har inte glömt bort Mika, va? Mannen som trots Kylie, Madonna, Kent, BWO och The Ark fortfarande verkar vara oslagbar i rollen som den artist som spottat fram årets bästa skiva när det blir dags för mina Oswald Awards i december, och mannen som fick mig att skriva det mest kommenterade blogginlägget i bloggens historia i januari (ni hittar det inlägget här)?
Nu är han i alla fall tillbaka med sin femte (om vi räknar Relax, Take it Easy) singel från Life in Cartoon Motion, och äntligen har det blivit dags för en av de fantastiska balladerna! Här är den sprillans nya videon till Happy Ending.
I ett anonymt svar till mitt förra inlägg låg plötsligt den här länken till Ticnet och biljettköp till en konsert med (ingen mindre än...fanfar) Mika på Berns på Påskafton!
HALLÅ!
Hur kan jag har missat att han ska komma hit?
Har det ens nämnts någonstans?
Och hur bra passar inte Berns till Mikas musik?
Självklart kastade jag mig över två biljetter direkt utan att tänka, och trots att jag inte alls planerat vart jag ska göra i påsk ännu...
...men efter den underbara (kanske bästa ever) helgen i Köpenhamn med Erasurekonsert och Gays-on-the-Ways för två år sedan, och den mysiga mat-på-balkongen + jättebaluns-på-Berns med Johan ifjol så KRÄVER ju påsken att man gör något extra - och i år kan det förmodligen inte bli bättre än att se min absoluta favoritartist just nu.
Få artister har blivit så sönderkramade på alla Internets bloggar som Mika har blivit sedan någon upptäckte hans MySpace-sida förra sommaren. Hans låtar har hyllats i spaltmeter efter spaltmeter, och det naturliga efter en sådan extrem hype är ju oftast att folks förväntningar är så höga att ingenting kan uppfylla dem och skivan känns som ett fiasko…dessutom åtföljt av den ofrånkomliga backlashen där ungefär lika många som hyllat artisten i fråga nu slåss om att berätta vem som var först med att upptäcka att det hela var en bluff och att de aldrig någonsin tyckt det var bra egentligen. Nåväl, jag kommer inte vara den som kastar den första stenen på Mika i alla fall – tvärtom. Skivan är nämligen så pass fantastisk att jag kommer att fortsätta krama och hylla honom ännu en gång här i bloggen. Jag fullständigt älskar de här tio låtarna nämligen. Allihopa. Undantagslöst. Okej, några lite mer än andra kanske (en fullständig genomgång följer) – men det finns inte en enda låt som jag trycker bort när den dyker upp på iPoden (På en hel skiva! Hur ofta händer det?) och det kan jag inte ens komma ihåg när det hände sist. Ingen artist jag hört tidigare har så lyckat blandat Rufus Wainwrights singer-songwriter quirkiness med Scissor Sistersk falsettsång och poprefränger-att-döda-för – och även om man misstänkte storverk bland hans snabbare låtar efter att ha hört Relax, Take it Easy och Grace Kelly, så var jag nog inte förberedd på att även hans ballader skulle vara så hjärtskärande vackra…ja faktum är att det kanske är där han övertygar mest. Samtidigt lägger jag in en brasklapp – det här är ingen skiva som passar alla. Det här är inte 100% radiopolerat eller säljande uttänkt, och har man bara det allra minsta svårt för falsettsång så ska man nog hålla sig en bra bit borta från CD-fodralet till Life in Cartoon Motion… Men för oss andra däremot…för oss lär det bli väldigt mycket Mika ett tag fram över.
Grace Kelly Fösta singeln (i de flesta länder utom Sverige som upptäckte Relax, Take it Easy först) är som jag nämnde redan i december en 100%ig Oswaldlåt. En musikalisk vitamininjektion som samtidigt känns som en intelligent schlager – den är nästan exakt 3 minuter lång och uppbyggd på klassiskt schlagermanér – och som är lite av The Mika Theme. He tried to be like Grace Kelly and he tried to be a little like Freddie (that would be Mercury, I guess)…och låten blev tillslut lite av båda. ***** Lollipop I stort sett en enda lång upprepning av att "Sucking to hard on your lollipop, oh love’s gonna get you down!" - men det kan man ju kanske inte säga för många gånger, eller? Av någon anledning börjar jag alltid lufttrumma på saker när jag hör den här låten, vilket kan se mycket märkligt ut på tunnelbanan. Som många av Mikas låtar så får jag bilder i huvudet när jag hör den…och här ser jag honom vandra runt på någon gata i typ (ett torrlagt) New Orleans med människor som sluter upp och trummar, spelar och sjunger…typ lite som den där JC-reklamen med Carmen Electra…well…ni fattar! ***** My Interpretation Skivas "vanligaste" poplåt…vilket varken är menat som något negativt eller positivt. Här lutar Mika lite åt Ben Folds-hållet - trots att det annars ganska ständigt närvarande pianot är hyfsat nedtonat just i denna låten – eller varför inte valfri Engelsk nutida popakt i kölvattnet på Daniel Powter. Känns kanske ändå (trots ett högt betyg) som skivans svagaste stund hos mig…men det är nog mest för att den låtstackarn måste slåss i glansen av sina A-studenter till syskon. ***** Love Today Skivans bästa (och rockigaste) snabba låt, som väl bara måste bli singel? Mika startar i hög falsett…och ökar! Om Mika fortfarande hade lite Grace Kelly i sig i de andra låtarna så går han 100% Freddie här…jag älskar "dada-dadadi-dum-partiet" och trummorna i slutet. En låt som Jake Shears och Babydaddy i Scissor Sisters skulle kunna döda för. ***** Relax, Take it Easy Förra årets näst bästa låt. Behöver jag förklara varför har ni ingen radio. ***** Any Other World Kan årets bästa ballad ha kommit redan två veckor in på 2007? Kanske. I alla fall en av dem. Börjar med ett ensamt piano och en viskande Mika som bara snuddar försiktigt vid falsetten i den här låten…sen kommer stråkarna (tar jag mig vatten över huvudet om jag säger det är en cello?) som är de vackraste på den här sidan Beatles…och därefter kören. Underbart. Å så texten då… "’Cause it is all in the hands of a bitter pizza man. Say good bye to the world you thought you lived in." Kan ha årets bästa textrad ha kommit redan två veckor in på 2007? Kanske. ***** Billy Brown. B-sidan till Relax, Take it Easy är klassisk singer-song-writing vid piano - som en bögig Povel Ramel…fast uthärdlig – och med en skön falsettrefräng berättar Mika om Billy Brown vars liv gick enligt planen tills han blev kär i en annan man. Sött som socker. ***** Big Girl (You Are Beautiful) Börjar med ett sugrörsljud…bara det…och förvandlas sedan till en stompigt medryckande hyllning till kraftiga brudar som bara nästan övergår till en gospel precis innan den slutar. Var jag en storväxt flata (om vem vill inte vara det ibland) skulle jag kräva den här låten på dansgolvet hela 2007! ***** Stuck in the Middle Det börjar som ännu en klassisk piano-singersongwriter-sång…och fortsätter som det också…men däremellan (stuck in the middle…get it…funny me) kommer ännu en killer-refräng i falsett som vägrar lämna hjärnan så fort man hört den. Inte skivans bästa låt – men den refräng jag nynnat på mest. ***** Happy Ending Vänta nu? Sa jag inte innan att jag hört en av 2007s bästa ballader redan? Men den kommer ju här? Eller vänta… Ah. Kan det vara så att Mr Mika faktiskt klämmer in två fantastiska ballader på sin debut och avslutar med något som producerat av Timbaland skulle ha kunnat vara Timberlakes nya singel? Jajamensan. Det här är så fantastiskt bra att håret på armarna reser sig fortfarande varje gång jag hör den. En ultimat ballad - bara det abrupta slutet hade hanteras lite snyggare… *****
Det kan vara farligt att inleda året med ett för högt betyg – fråga MrC om hans Storm-innan-Brokeback-Mountain-recension ifjol till exempel – men jag tvekar inte här. Våren 2007 (eller åtminstone till schlager-Oswald tar över min arma kropp och öron) tillhör Mika och betyget kan inte bli annat än full pott!
Tillägg 070828: När jag skrev det här inlägget i januari så kunde jag knappt drömma om hur många som skulle hitta bloggen på grund av just den här recensionen. SÅ roligt! Och jag älskar att det fortfarande droppar in kommentarer (speciellt som de flesta är väldigt glada Mika-fans som jag själv). Ville bara passa på att tacka för alla glada kommentarer och säga att jo...jag vet att det finns ett dolt spår, men jag ville inte recensera det utan låta alla upptäcka och tycka och tänka om det själva (men jag älskade att han sjöng just den live på Berns i påskas) och framförallt, jag vet (numera) att han inte sjunger "bitter pizza man" - men jag har låtit det stå kvar för jag trodde ju det då. :) Fortsätt gärna läsa bloggen när ni läst klart det här också!
Inlägg
