Bokrecension: "Harry Potter and the Half-Blood Prince"

Harry Potter and the Half-Blood Prince
J.K. Rowling, Storbritannien

Harry Potters sjätte år på Hogwarts visar sig bli ett av de värsta hittills. Lord Voldermort är slutligen tillbaka i full kraft och hans "Death Eaters" sprider skräck över hela Storbritannien (inte bara bland häxor och trollkarlar), Harry harsvårt att komma över mordet på sin gudfar, och på köpet har Professor Snape slutligen blivit lärare i "Defence Against the Dark Arts" och hans ärkerival Draco Malfoy har något lurt i görningen som bara Harry verkar märka. Uppå detta kommer Harrys nya roll som kapten över Gryffindors Quidditch-lag, samt en mängd komplicerade kärleksförhållanden både för Harry och för hans bästa vänner. Ljuspunkten är privatundervisningen från professor Dumbledore, men även denna skall visa sig leda till katastrof.

Innan jag kör igång med mina tankar kring senaste boken så finns det två grundförutsättningar som man bör nämna:

A) Jag har bara läst de engelska versionerna av Harry Potter och har därför ingen aning om vilka svenska namn olika varelser, personer och företeelser kan ha. Att läsa dessa fantastiska (och lättlästa) böcker på svenska är för mig som att jag skulle se filmerna dubbade…
B) Jag har sett de tre filmer som gjorts, men även om jag tycker de är snygga, sevärda, kompetenta, "Hollywoodska" popcornfilmer för barn, så är mitt största bestående intryck av dem att de kapar bort alldeles för mycket av böckernas sidospår, personer, varelser och (framförallt) magi/fantasi – men att deras spot-on casting gjort att det är barnskådisarnas, Emma Thompsons, Maggie Smiths (osv) ansikten jag ser framför mig när jag läser boken.

Därmed över till den sjätte boken som tar vid ungefär en sommar efter den femte boken slutade…och till en början är jag helt förvirrad då jag inte kommer ihåg allt som hände i femte boken – alla dessa nya karaktärer (Tonks/Umbridge/Bellatrix, Narcissa) gör att det går lite trögt…men snart blir allt nästan löjligt mycket som vanligt:
Harry är hos Dursleys, drar vidare till familjen Weasly, åker Hogwarts Espress, börjar sin termin och får en ny lärare, blir trakasserad av Snape och spelar Qudditch… naturligtvis finns det obligatoriska mysteriet med också – denna gången i form av en skolbok Harry kommer över och som tidigare ägts av någon som kallar sig "The Half-Blood Prince", plus ett mera diffust mysterium kring vad Malfoy har för sig (vilket aldrig lyckas gripa tag riktigt – åtminstone inte i mig).
Lyckligtvis – för att rädda boken från total upprepningskatastrof – slänger Rowling redan i andra kapitlet in ett avslöjande som ändrar förutsättningarna för allt vi läst i de tidigare fem böckerna…men undviker sedan detta ungefär 450 sidor, och ägnar dem istället huvudsakligen (förutom de ovan nämnda mysterierna) åt två saker:
Lord Voldermorts bakgrund…vilket är väldigt intressant och lägger grunden till kommande och redan passerade händelser.
Tonåringarnas kärleksliv…vilket säkert var oundvikligt men som ibland passerar gränsen för billig kiosklitteratur i sin beskrivning av tonårshånglande, varma pirr-i-magen och svartsjukedramer.

Så slutligen kommer då (som vanligt i Harry Potter-böckerna får man nog säga) de sista fantastiska dryga hundra sidorna när allting händer – och den här gången är det nästan värre än någonsin tidigare vad gäller överraskningar. Det är extremt spännande och oväntat och mina tårar fullkomligt sprutar - och man inser att den sjunde boken (som inte kan bli klar snabbt nog om ni frågar mig) kommer bli något helt annorlunda och förmodligen den absolut bästa Harry-boken hittills.

Någonstans verkar Rowling ha motsatt problem mot vad de som gör filmer av hennes böcker har. Hon blommar ut lite för mycket numera, tappar fokuseringen på den fantastiska grundhistoria som man får så komprimerat de sista 100-150 sidorna – och detta samtidigt som hon för första gången i en Harry-bok undviker att introducera nya skolämnen, prylar eller nya varelser & monster.

Blir man då besviken på denna bok om man gillat de tidigare?
Det beror nog lite på…
Möjligen kan folk komma att bli väldigt förvånade, ledsna, ja till och med arga över vilka Rowling beslutat sig för att ha ihjäl i den här boken och på vilket sätt hon ändrar alla förutsättningar inför de kommande – själv tycker jag bara det är häftigt.
Men jag tror de flesta – och i slutänden faktiskt även jag, trots mina problem ovan – köper att Rowling väljer att fokusera på Potters kärleksliv och kanske mera på utvecklingen av honom och hans vänner än på historiens utveckling.
För trots allt har man aldrig trist i Harrys värld, utan det är alltid en fröjd att plöja igenom varje äventyr.
…och jag befarar att sorgen när nästa bok är slut kommer vara mycket större (just för att det då verkligen är slut) än den jag känner just nu för att en av mina litterära favoritkaraktärer just strukit med…

Betyg: 6 Horcruxes av 10 möjliga
.