Bokrecension: "A Long Way Down"

A Long Way Down
Nick Hornby, Storbritannien

Fyra människor möts en nyårsnatt på toppen av Toppers' House i London - alla med avsikten att ta sitt eget liv. Martin är en före detta tv-kändis som förlorat sin familj, heder och flickvän sedan han legat med en femtonåring och suttit i fängelse, Maureen är 50+, katolik, plikttrogen, och fast med en son som ligger i koma sedan flera årtionden, Jess är ung, omogen, halvalkoholiserad, smått drogberoende och har kärleksbekymmer, och slutligen är det JJ som saknar sitt band, sin flickvän och sitt hemland. Tillsammans har de absolut inget annat gemensamt än att de vill dö - något de bestämmer att skjuta upp till Alla Hjärtans Dag och däremellan försöka träffas sporadiskt för att hjälpa (eller åtminstone träffa) varandra.

Jag måste från början erkänna att ”engelska-män-som-på-ett-komiskt-sätt-skriver-om-andra-engelska-män-som-helst-ska-bo-i-London” är en favorit genre inom litteraturen hos mig. Mike Gayle. Tony Parson. Å så mina två allra största favoriter: Ben Elton och Nick Hornby. Ben Eltons två senaste har tyvärr varit besvikelser (speciellt efter mästerverket ”Dead Famous”) och då Hornby’s ”How to be Good” (enligt mig) var hans absolut sämsta bok hittills, så var det med lite skepsis jag gav mig i kast med ”A Long Way Down”. Som tur var mina farhågor helt i onödan. Rejält.

För det första har ju ”A Long Way Down” en helt genial upptakt. Fyra självmordbenägna som stoppar varandra lägger grund för både tragik och komik på samma gång. Dessutom är berättartekniken – att låta de fyra huvudpersonerna berätta händelseförloppet hela boken igenom om vart annat med fyra helt olika synsätt och språksätt (skickligt!) – helt lysande. Utöver det så lyckas historien hela tiden överraska och man har ingen aning om vart den ska ta vägen, och för en gammal drama-queen som mig så lyckas den dessutom säga ett och annat vettigt om livet (och förmodligen lära mig mera om det än exempelvis Alkemisten av Paulo Coelho som alla sa skulle förändra mitt liv).

En annan rolig sak är att min favorit bland de fyra huvudkaraktärerna hela tiden varierar. Först tycker jag Martin är den enda fullträffen och att Hornby helt misslyckats med att få kvinnorna till något annat än karikatyrer – men i slutändan är Maureen min favorit och Martin känns lite plastig…men så har vi ju JJ som lyckas ha min sympati genom hela boken…och Jess som känns sådär fruktansvärt äkta tonårstrotsigt pinsam. Nä, jag kan inte bestämma mig…

Nick Hornby är i alla fall tillbaka med sin bästa bok sedan ”High Fidelity” - och det känns precis hur bra som helst.

Betyg: 8 självmordskandidater av 10 möjliga
.