Ser man på! Religious har fått en riktigt, riktigt snygg video! Hoppas folk förstår hur bra låten är nu också.
Hurts – Happiness
Igår lades Hurts skiva Happiness upp på Spotify, så även om min recension kommer dyka upp i QX först i veckan så är det väl lika bra att lägga ut min låt-för-låt-version här i bloggen nu direkt.
En kort sammanfattning om hela skivan först bara:
A) Det är utan konkurens en av årets bästa, kanske DEN bästa, skivor i min värld.
B) Jag har levt med de här låtarna i en månad nu och är därför säkrare än vanligt på mina betyg nedan. Förälskelseperioden är över. Det är ren kärlek ni kan läsa här nedan.
C) Det är en väldigt mörk skiva med mycket ballader och jag har full förståelse för att den därför inte är speciellt lättillgänlig för alla. Speciellt inte om man föredrar sin musik lättillgänglig och glad. Men det är trots allt det molliga en ganska hoppfull skiva. Jag blir själv väldigt lycklig av den till exempel. Men man får nog inte vara rädd för svärtan.
D) Skivan kan säkert vid en snabb lyssning kännas väldigt mycket som en åttiotalspastisch och inget mer – men inget kunde vara mera fel. Det är främst ett knippe riktigt bra, refrängstarka melodier vi har här, och de hade varit precis lika starka om producenten hetat RedOne eller Timbaland, möjligen bara mer lättillgängliga och mainstream. Men nu heter producenten Jonas Quant och är svensk (och bor i Göteborg) och han har bäddat in grabbarnas melodier i ett sound som fortfarande går runt med axelvaddar, snötvättade jeans och lyssnar på band som Ultravox, OMD Depeche Mode i sin freestyle. Och för mig som växte upp med samma utstyrsel är det såklart en adderad nostalgi-lycka.
Jag älskar den här skivan. Jag älskar att det börjar komma fler och fler band som Hurts. Och jag älskar att alla från och med nu kan ta del av den eufori jag känt den senaste månaden. Här är Happiness. Alla låttitlar leder till Spotify.
Silver Lining
Det startar väldigt Depeche, smått industrisyntigt, men sedan förvandlas förstaspåret till en låt Rihanna lätt skulle kunna ha gjort i en mera Timbaland-esque produktion. Tung basgång, gospelvibbar och något som låter som opera blandat med en rysk manskör mot slutet. Jag kapitulerar fullständigt, och det här är och förblir ett av mina tre favoritspår på skivan.Wonderful Life
Låten som först gjorde att jag fick upp ögonen för gruppen då den dök upp med en hemgjord lågbudgetvideo på YouTube i slutet av förra året. Fortfarande en fantastisk låt som kan vara den låt på skivan som mest känns som en genuin åttiotalslåt utan så mycket rötter i 2010.
Blood, Tears & Gold
En egentligen ganska vacker ballad (speciellt i sitt lilla instrumentala stick) som på en skiva med de flesta andra artister förmodligen skulle stå ut som ett av den plattans utropstecken, men jag måste erkänna att den – kanske för att jag spelat den så mycket då det var den andra låten efter Wonderful Life som jag hittade med gruppen – numera känns lite tjatig, och att jag trycker på "skip" på den lite oftare än på många av skivans andra spår.Sunday
I QX ska man nämna tre låtar som man rekommenderar för nedladdning, och när man har recenserat en sådan här jämn och bra skiva är det en plåga varje gång. Jag tog till exempel i sista sekunden bort den här fantastiska Hurts-goes-The Killers-låten som utan tvekan hör till skivans (årets) absolut bästa låtar och kanske är den låt som känns gladast, dansvänligast och mest lättillgänglig av alla spår på Happiness trots en ganska sorglig text (de andra spåren har ju snarare ett molligt sound men med en hoppfylld text).
Stay
Låten som känns som en brittisk avlägsen släkting till Gravitonas senaste singel Religious spås dessutom bli grabbarnas nästa singel. En elektroniskt baktung gospel som stegras mer och mer ju närmare slutet den kommer. En värdig arvtagare till den Stay som spelades sönder senast i min freestyle för 20 år sedan, ni vet den med Shakespears Sister…
Illuminated
Det är något med mig och Illuminated som inte klaffar alls. Något som skaver och som jag stör mig på. Kanske är det den något otydliga och tjatiga, pratiga refrängen. Kanske är det den luddiga midtempoformen som funkar så bra på andra ställen på skivan men som jag bara tycker är trist här. Skivans sämsta spår i mina öron.Evelyn
Ännu en ballad som stegras och stegras…och varför ändra ett vinnande koncept? Hjärtskärnade "snälla-lämna-mig-inte"-text som fastnar direkt. Nästan en fyra.Better Than Love
Första singeln – vilket känns som ett väldigt naturligt val när man hör hela skivan, då den tillsammans med Sunday är skivans klart mest lättillgängliga och dansvänliga låt. Åttiotalsnostalgi i drivor. Och helt klart en större hit än vad den blev.Devotion
Låten med mest lyssningar från skivan i min iPod – och då är ändå större delen från versionen utan Kylie. I början tyckte jag mest den var konstig med sin skeva inledning och bombastiska refräng, men efter ett tag började den här låten lysa som en av mina absoluta favoriter på skivan. Dramatiskt så det räcker och blir över – men fantastiskt – och tycker ni att Kylies insats på låten är ganska ringa (i alla fall med tanke på hur mycket det skrivits om att gör ett inhopp på ett helt okänt bands debutskiva) så kan jag meddela att det lyfter låten precis, exakt där den borde om man ser till ursprungsversionen. Jag älskar't.Unspoken
Den här låten hamnar oundvikligen lite mittemellan favoriterna före och efter och jag kan utan tvekan säga att det här är spåret jag hört på minst – utan att det för den sakens skull betyder att jag inte gillar det. Det är en brygga mellan den elektroniska delen och den mera "instrumentbaserade" avslutningen, och som titeln säger så lämnas de mesta känslorna till musiken här.The Water
Från början var jag lite skeptisk till skivans sistaspår, men det här är låten som växt mest för mig på hela skivan under den månad jag levt med den. Den ger mig vibbar från George Michaels bästa balladstunder och orkesterarrangemanget bryter av fantastiskt mot resten av skivans hårda och elektroniska ljudbild. Mycket vacket.
Totalbetyget var inte speciellt svårt att sätta här i bloggen. Det var värre i QX... Vad jag satte där kan ni läsa senare i veckan. Vad jag sätter här kan ni se nu.
Lady Gaga avslöjade lite av sitt nya sound när hon spelade en ny låt på en konsert i Minnesota igår. Här är Living on the Radio.
Detta klippet ligger ju uppe i varenda musikblogg idag så självklart måste den ligga här också. Jag är inget stort Björk-fan, men Robyn är ändå Robyn och Hyperballad är ändå Hyperballad.
New York-grabbarna som gav mig en av mina favoritkonserter på årets Way Out West bara genom sin ungdomliga energi (och sin roliga artighet) har släppt en video till Down by the Water.
I natt var det Emmy-gala i Hollywood, och förutom att jag lyckades pricka in sju av elva i huvudkategorierna och ha flest rätt i min och tre vänners vadslagning (yay!) så var det ovanligt många av mina favoriter som fick pris:
Mad Men och Modern Family tog tillexempel hem de största priserna för Drama resp. Komedi. Jane Lynch vann pris för sin Sue Sylvester i Glee liksom Eric Stonestreets Cameron i MF. Top Chef lyckades dessutom med bedriften att putta bort The Amazing Race från att ha vunnit alla Emmys för bästa Reality sedan kategorin infördes, och scen-stjälande Archie Panjabi fick rättvist pris för sin biroll i The Good Wife (även om jag såklart höll alla tummar i närheten för Christina Hendricks Joan i Mad Men). Sämst? Att Kyra Sedgwick "snodde" priset för typ femtioelfte säsongen av The Closer framför näsan på sköna brudar som Julianna Margulies, January Jones och Connie Britton.
Här hittar ni alla nominerade och alla vinnarna - och här nedan är två favoritscener från gårdagskvällens gala.
Jag skrev ju lite om Ace of Base läckta spår på dagens lista, och klagade då på att jag saknade systrarna Berggrens röster. Well, här får jag lite av den varan när en kommande singel(?) med Jenny B läckt - och visar sig vara riktigt bra.
Jag får erkänna att jag avfärdat hennes tidigare soloförsök som vandrat runt på nätet som ganska meningslösa grejer, men det här gillar jag skarpt. En liten del September, en liten, liten del Kent-rock och väldigt dansvänligt.
Fortsätter fröken i den här stilen så säger åtminstone jag välkommen till en lämplig delfinal i MF 2011.
Olle Åt
Trots att vi inte setts på tre veckor så kände mitt ettåriga syskonbarn igen sin morbror – eller hoppade i alla fall glatt över i famnen på mig för att peka på bilar två minuter efter att jag dykt upp – vilket är ett enormt framsteg bara sedan i slutet av juli när han glömde bort mig från en dag till en annan. Killen börjar dessutom få lite humör, egna idéer och personlighet – plus börjar bli ett ess på att käka gröt själv - vilket såklart är supercharmigt och trots att jag nog inser att jag och småbarn bäst fungerar ihop när båda parter är på bra humör och är glada så längtar jag såklart redan jättemycket till vi ses igen.
Popaganda 2010 Ny
Festivalen i sig ligger fortfarande en bit efter Way Out West arrangörsmässigt (det behövs främst skärmar på stora scenen och toaletter på ölområdet) men som totalupplevelse med att åka till Stockholm, få se en rad bra artister (flera favoriter här än på WoW, några fick egna poster här nedan men Robyn, Monarchy och några till var också fantastiska), hänga med släkten, träffa Gnutte & Co, få bo hos Ronny (trots att han tyvärr inte var där), träffa Felix&Märta en kort stund och bara helt enkelt få hänga runt i huvudstaden så är det här såklart en solklar förstaplats på veckans lista.
The Sound of Arrows på Popaganda Ny
De som både följer mig och min gode vän Johan (som gjorde en stor Popaganda-grej i sin blogg – bland annat intervjuade han Hurts – så glöm inte hoppa dit och kolla) på Twitter måste fnissat en hel del åt våra parallellmess under TSOAs konsert på Popaganda. Vi var nämligen båda två helt betagna. TSOA lyckades med bedriften att genomgående spela låtar vi aldrig hade hört (förutom underbara Into the Clouds då) under en hel konsert och ändå engagera och imponera varenda sekund. Det fanns inte en ton, inte en refräng, inte ett ljud som inte träffade mig exakt där det skulle träffa och både jag och Johan fick vibbar av vår gamla favoritgrupp French Revolution – fast bara så mycket mera nu och så mycket bättre. Dessutom ser sångaren ut som en lite mera filthy och rå version av Måns Zelmerlöw – vilket såklart aldrig, aldrig kan vara fel. TSOA har varit en favorit ett bra tag hos mig – men bara på grund av en låt och därför har hajpen inte varit så enorm sedan Into the Clouds klingade ut ur min iPod här i bloggen. Det ska bli ändring på det. För just nu är TSOA right up there med Le Kid, Hurts och Marina and the Diamonds: ett OswaldsPopcorns absoluta måste-band! Kärlek.
"We Should Go Home Together" – Ny video med Le Kid Ny
Det ryktas om att ni vilken dag som helst nu kan komma att få se den fantastiska videon till Le Kids nya singel i en blogg nära er...men fram till dess kan jag väl skvallra om att det kan vara den mest färgglada svenska video ni lär se i år. Och att den innehåller en hel del ögongodis för alla läggningar (bilden till höger är lånad från gruppens hemsida). Resten får ni vänta och se själva... men jag hoppas ni blir lika lyckliga som jag blir av videon och (såklart) nya singeln. Le Kid – jag älskar er!
”Devotion” – Låt med Hurts feat. Kylie Ny
Så fick jag äntligen höra Devotion – en av mina absoluta favoriter på Hurts kommande skiva redan i den version jag fick med bara Theo sjungandes på när jag skulle recensera skivan – med Kylie...och det blev precis så bra som jag hoppats. Visst, skillnaden är inte så stor så den kanske motiverar all min ilska över att inte fått den från första början, men samtidigt kan jag när jag nu jämför de båda versionerna klart höra hur Kylies röst lyfter en bra låt ytterligare ett par snäpp med mycket, mycket små medel. Det är för övrigt en låt med sådan här svärta som fattas på Kylies senaste skiva och som skulle ha fått den att behövligt lämna dansgolvet bara för en liten stund. En av årets bästa låtar som inte kommer bli singel? Kanske. Och helt klart den bästa låten av de som grabbarna valde att hoppa över på Popaganda.
Hurts på Popaganda Ny
Eftersom jag redan berömt dem så mycket för Devotion och skvallrat om hur bra skivan är i flera veckor nu (på onsdag kan ni äntligen läsa min recension i nya numret av QX – och kanske kommer en låt-för-låt-recension här i bloggen om det finns tid) så kan jag väl nöja mig med att under den här punkten på listan bara säga att Hurts var precis så bra live som jag hoppats, att de förmodligen aldrig kommer att spela på en så liten scen igen (det var deras sista spelning innan skivan släpps den 6/9) och att låtlistan var: Silver Lining, Wonderful Life, Happiness (låten som inte är med på skivan - men som skivan är döpt efter), Blood, Tears & Gold, Sunday, Stay, Illuminated & Better Than Love.
"X-Factor" 2v
Jag bryr mig inte ett dugg om att X-Factor såklart är klippt, uppgjort, fixat och musiklagt så jag ska skratta och gråta och häpna och förfasas på rätt ställen – jag sväljer det med glädje! Och jag skrattar. och gråter. Och älskar när irländska kassatanter eller snygga arbetslösa snickare och målare går vidare och visar sig ha the "X-factor". Lite trist är det utan Dannii såklart (och jag fasar för när även Cheryl försvinner – hon är verkligen tävlingens hjärta just nu) men Katy Perry var en kul och utmärkt gästdomare (jag gillar henne mer och mer för varje gång jag ser henne och hon inte sjunger) och här har ni veckans favoriter:
"Shame" – Ny singel med Robbie & Gary Ny
Jag tycker fortfarande det är en lite för safe singel från de här herrarna, men texten är fantastisk, låten är en söt P4-country och videon har så mycket Brokeback-referenser att jag snart är tvungen att se om filmen. Det här lovar verkligen gott inför Take That-återföreningen!
"Sommar-TV" Åt
Project Runway fick ju residera här ensamt förra veckan, men idag är det så trångt om platserna här att den bästa realityn (efter X-Factor såklart) får tvingas dela den här platsen – hur fantastiskt klippt och castat det än fortfarande är – med mina nya guilty pleasures Haven (jag som brukar avsky övernaturliga serier älskar castingen och tonen i den här Stephen King-serien) och Covet Affairs (som jag borde avfärda som en extrem Alias-kopia för likheterna är så pinsamt många – men ojojoj vad jag tycker om det) och med mina storfavoriter sedan länge Mad Men (ljuvligare och ljuvligare varje avsnitt av säsong fyra) och True Blood (dito säsong 3). Jag vill knappt att TV-säsongen ska dra igång igen...
Ellie Goulding på Popaganda Ny
På skiva var tjejen som vann BBCs stjärnskott 2010-lista en besvikelse, men live gjuter hon nytt liv i det annars ganska träiga materialet och lyckas få till en riktigt skön spelning på Popagandas minsta scen. Släpper förresten en ny EP i dagarna också.
"De läckta Ace of Base demosarna"
Faktum är att jag är väldigt, väldigt positivt överraskad. Visst, det är stora, stora doser nostalgi från mig som älskade Ace of Base när de var som störst som gör att jag tycker det här är helt okej, men faktum är att de här låtarna i många fall känns mycket spänstigare än det som gruppen fick ur sig på sina sista skivor innan uppehållet. Jag har dock en stor, stor reservation – och det är de nya tjejerna. Inte att de är där. Det var väl en helt logisk lösning när Jenny och Malin inte ville vara med längre. Däremot så är deras röster total opersonliga. Helt Cascada-anonyma. Vattniga. Och det stör mig eftersom en stor del av Ace of Base sound låg i systrana Berggrens röster. Med lite mera röstkaraktär hade jag inte tvekat över att lyfta en låt som Bla Bla Bla (on the Radio) till den gröna delen av listan. Nu får de stanna här.
"Change Your Mind" – Bortplockat Kyliespår
Det första spåret – så vitt jag vet – som läckt av de som inte hamnade på Aphrodite är långt mycket klubbigare än sina adlade släktingar som hamnade på skivan. Ryktesvis skriven av Jake Shears och Deadmau5 är det en helt okej klubblåt, kanske till och med mer än okej – jag kommer garanterat ha den i iPoden, men jag hade nog gillat den bättre om den producerats lite, lite mer som en poplåt (alltså främst tagit bort de värsta klubbljudsticksen) fast behållit samma driv. Vad tycker ni?
Höstkyla
Missförstå mig inte – jag gillar att hösten kommer nu. Jag är helt beredd på den, och har kryddat den med en Londonresa, en längre Stockholmsvistelse och vänner som ska komma på besök. Men kylan. Den där bitande råheten som förlamade mig helt på Popagandas fredagskväll för att jag inte var beredd på den och fick mig att köpa tjocktröja och mössa på H&M dagen efter för att överleva – den kan jag lklara mig utan. Regn slipper jag förresten också gärna om det inte är på natten.
Valaffisch-situationen i Stockholm
Jag antar att om man inte åkt en bit utanför slussarna på senare tid så tror man att det där absurda affischkaoset som råder i vår annars så vackra huvudstad är normalläge? det är det inte. Det där som Stockholm utsats för är fanimej en miljömässig våldtäckt. Det ser ju inte klokt ut, och för vem sitter de där? Vem röstar på grund av dessa? Själv får jag bara en ordentlig lust att bli soffliggare (det ska jag såklart inte bli – but you get my point) alternativt klå upp någon av alla dessa stelt leende nunor. usch!
Sommarfetman
Jag har börjat så smått, men jävlar vilken lång väg det är kvar att gå...och vad svårt det är att sköta sig på helgerna. Speciellt under festivalhelger.
Ungefär så just nu.
Först har vi videon till "nya Ace of Base" singel All for You, där bandet checkar in på hotell Elite i Göteborg (se skylten från Antikhallarna i början) och får en fantastisk utsikt över - Eiffeltornet! Hm. Undra vilket rum det är?
Själv får jag bara känslan av två farbröder som beställt upp två prostituerade tonåringar på rummet...men det är kanske bara jag?
Sen har vi en ex-Ace of Baseare - Jenny Berggren - vars andra solosingel Gotta Go just läckt och låter så här:
Inte helt oävet får jag nog säga. Jag skulle nog säga 1-0 till Jenny här. Trots nostalgifaktorn på den första.
Jag har tjatat till leda om att jag bara fick höra Devotion utan Kylie på den version av Hurts skiva jag recenserade till QX - en fantastisk låt redan då - men nu äntligen, äntligen har jag fått höra versionen med miss Minogue...och skillnaden var väl inte så stor. Inte riktigt värd mitt raseri. Fast jag älskade ju den redan innan och lite Kylie har ju aldrig skadat något i min värld...
Här har ni den. Säkert inte allas påse, men den har ätit sig in i mig som en av mina absoluta Hurts-favoriter...och jag nynnar fortfarande på Bad Romance när jag hör refrängen av nån anledning.
Jag har nått det stadiet av längtan efter Le Kids nya singel och video just nu att jag urskiljningslöst lägger upp vad som helst som de spottar ur sig bara för att likt en druvsockerknaprande diabetiker lugna mina känningar. Här är tex LED-bakgrunden de hade till Mercy, Mercy på Pride tidigare i sommar...
Marina & the Diamonds håller snabbt på att förvandlas till den mest hypade artisten här i bloggen efter - Le Kid och Hurts - och det är bara rättvist. Jag är fortfarande helt insnöad i skivan sen före Way Out West och Marina har dessutom visat sig vara en mycket underhållande twittrare helt i min smak. I morse kollade hon tex på Eurovision 2010:
"Oh, great. The dude from Estonia's Eurovision has been all up on the massive head scene for ages."
Kanske blir det stora huvuden även i kommande Shampaine-videon, men i så fall är det inget man ser på de paparazzi-läckta bilderna från inspelningen som dök upp i natt.
Här har ni videon till Shame, en låt som kanske knappast stuckit ut på radion om det inte varit de gamla Take That-fiendena Robbie & Gary som gjort den som duett med medföljande Brokeback Mountain-influerad video.
Sött. Men jag hade kanske hoppats på något lite roligare.
Här är gårdagens USA-premiär av Kylies nya singel i programmet America's Got Talent.
På lördag är jag på Popaganda och missar veckans X-Factor till förmån för artister som tagit sig fram utan talangtävlingar...men som lite motvikt till det så får ni här tvåan/en av mina storfavoriter från X-Factor ifjol, Olly Murs, som snart släpper sin första singel...som låter så här.
Och vi måste bara se det här igen, eller hur?
Ramlade över den här filmen mest för dess snygga nya affischer...
...kollade sen in trailern...
...och förstod sedan att den byggde på en bok av Kazuo Ishiguro (som skrev Återstoden av Dagen), hade manus av Alex Garland (fortfarande mest känd för boken The Beach, men han skrev ju också filmmanuset till 28 Days Later), är regisserad av Mark Romanek (som trots att han skrev och regisserade One Hour Photo med Robin Williams främst varit videoregissör och ligger bakom typ Madonnas Rain och Jackson-syskonens Scream) och har Storbritanniens två främsta unga kvinnliga stjärnskott Keira Knightley och Carey Mulligan i huvudrollerna. Never Let Me Go har premiär på Torontos filmfestival nu i September och får förmodligen Europeisk premiär i början av nästa år. Känns som en typisk bra film för Göteborgs filmfestival, va?
Björk har tydligen gjort en låt till den nya filmen om Mumintrollen...och ja: Kombinationen blir precis den gratis LSD-tripp som man kan inbilla sig.
Här är en sprillans ny video med bandet som tidigare hette Management, men nu bara vill kalla sig MGMT. Här är Congratulations. Och en stor, plockad kyckling...
...okej, som en liten uppföljning till mitt förra inlägg får ni här Hurts + Kylie. Men inte Kylie sjunger Hurts låt Devotion (jag jobbar fortfarande på att få tag i den och har kanske hittat en öppning via en lika besatt kompis). Utan istället får ni Hurts som sjunger Kylies Confide in Me. Funkar nästan lika bra.
Jag är fortfarande sur för att skivbolaget skickade mig en version av Hurts kommande skiva UTAN Kylie Minouge-duetten Devotion. Det är lite som om de skickat Gagas Monster utan att ha med Bad Romance... Helt obegripligt. Så nu vet ni varför recensionen i QX inte går bananas över den som till exempel Attitude gör i sin 4,5 av 5-recension i sitt senaste nummer. Jag fick inte helt enkelt inte höra den.
Nåväl. Den 11e september (det är nåt med det datumet jag känner igen) så kan jag köpa den som alla andra så jag får väl hålla mig tills dess, och som plåster på såren (nåväl) får jag ju se dem live på Popaganda i helgen och höra detta sprillans nya spår med gruppen som inte är med på någon skiva, utan B-sida till Wonderful Life. Här är Affair.
It's that time of the month!
Ja, ni vet den där tiden då jag precis skickat iväg min Speldosa till QX och det bara rasar in nya låtar med stora artister som hade haft en garanterad plats om de kommit tre sekunder tidigare (och varit bra). Först ut är Robbie Williams comebacksingel Shame (i duett med Gary Barlow), som kommer premiärspelas på torsdag i Storbritannien i Chris Moyles program på BBC Radio 1.
Här är skivomslaget. På torsdag vet vi om den är bra.
I nästa nummer av QX hittar ni en recension på Coco Sumners nya skiva, men redan idag kan ni se videon till nya singeln Quicker här.
"X-Factor" Ny
Så var äntligen förra årets största TV-besatthet i min vänskapskrets tillbaka – och den här gången var alla förberedda från början när två separata fester i Stockholm och Göteborg båda hade bullat upp med alkohol och direktsändning på storbild för att få se Simon, Cheryl, Louie och gästjurymedlemmen Geri Halliwell tycka till om första klumpen av bra och dåliga soloartister och grupper som ska slåss om att bli årets vinnare i världens bästa musikreality X-Factor. Visst saknade vi Dannii (även om vi laddade upp med hennes egen show StyleQueen innan och blev besatta av hennes hubby Kris Smith) och visst var det ingen av årets deltagare som välte oss med sin X-factor (röst + utstrålning) som Danyl gjorde ifjol (man kan misstänka de sparar sina ess i år med tanke på hur han slaktades i pressen veckorna fram tills veckofinalerna då) men alla tokskallarna var lika galna som innan och bara grejen att ha sådana här härliga lördagskvällar hela hösten får mig att helt glömma att sommaren är slut och bara längta tills nästa gång. Underbart att det är igång igen!
"Toy Story-kväll" Ny
Järntrean träffades för första gången sedan Londonresan bokades för att fixa hemlagad pizza (mums), äta skålar med godis och nötter (mera mums) och framförallt för att se Toy Story och Toy Story 2 innan treans premiär nästa vecka. Supermysigt. Och filmerna var långt mycket bättre och roligare än vi mindes dem.
”Hands” – Singel med The Tings Tings Ny
Shut Up and Let Me Go och That's Not My Name kommer alltid vara förknippat med en Londonresa sommaren 2008. Deras stompiga beats och snygga videos klädde väggarna på G-A-Y Bar den där helt sjuka partyhelgen innan stora G-A-Y stängde för gott. Nu är Katie & Jules tillbaka, men den här gången har Calvin Harris sett till att de låter lite mjukare och lite mera disco (åt Madonnas Hung Up-håll). Inte mig emot. Jag gillar detta en hel del. Men jag får erkänna att det är inte lika bra som de där låtarna 2008. Eller åtminstone inte lika eget.
"Bombay Palace" – Indisk restaurang på Södra Vägen Ny
Småtrist lokal, vi blev ignorerade rätt länge efter att ha fått ett supervingligt bord – och menyerna var så felstavade på svenska att vi skrattade högt och oartigt över hela restaurangen... men sen kom maten. Wow! Sjukt god indisk mat - kanske den bästa jag ätit i Göteborg – och en service som påminde om den på brittiska indiska restauranger (jag fick fel mat etc etc men alla var glada) vilket bara gjorde mig mer pepp för London i november. Rekommenderas för den hungrige i city som inte har problem med att lägga en tvåhundring under de ovan nämnda premisserna.
"The Family Jewels" – Skiva med Marina and the Diamonds Ny
Den här veckan har min Marina-besatthet i iPhonen/Spotify bara växt sig allt starkare. Som jag skrev förra veckan gav jag alltså Marina Lambrini Diamandis en trea i QX i marsnumret och skrev att om man plockade russinen ur debutkakan så var det riktigt trevligt. Och det stämmer ju. Men som jag också skrev för en vecka sedan: skulle jag ha skrivit den recensionen idag när jag levt med skivan i ett halvår skulle jag nog nämna att den numera består till 80% av russin, att jag inte kan sluta lyssna på den och Marinas röst och att Oh No!, I'm not a robot (numera konstant på reklamkanalerna tack vare Lindexs), kommande singel Shampain, underbara Girls och Hollywood är låtar som kommer slåss om Oswald Awards när året ska summeras. Som om det inte kommit så sjukt mycket bra skivor i år...så måste jag gå och återupptäcka en annan. Galet. Men underbart såklart.
"Project Runway" – Säsong 8 Ny
Dags att Heide, Tim, Michael, Nina och alla årets deltagare får en egen post för den här säsongen är ett otroligt lyft från Lifetimes tidigare säsonger – och kanske till och med från de sista på Bravo. Anledningen? Först och främst en otroligt bra casting som satsat hårt på karaktärer (de är fortfarande oändligt många, men man har ändå hyfsat bra koll på dem) kombinerat med en jury som är där i alla avsnitt (det har ju inte varit självklart ett tag) och framförallt roliga tävlingar. Dessutom verkar de lagt lite extra i lönekuvertet hos klipparna, för avsnitten har ett otroligt driv där man får se och höra mycket mera kommentarer från alla om allt och alla vilket gör det hela långt mycket intressantare som TV-progra. Kul! Jag hade nästan gett upp hoppet...
"The Constant" – Ny skiva med I Blame Coco Ny
Coco Sumner har kanske hittills varit mest känd som Stings dotter, men det borde ändras med den här skivan. Robyn-duetten Caesar borde ni redan ha hört, och låtar som Selfmachine, In Spirit Golden och Quicker mfl håller samma höga klass. Stilen varierar från ren elektropop till mer gitarrbaserad "Säkert-pop", och även om tretton spår kunde skalats ned till en tajtare samling hits, är det här ändå en klart godkänd debut.
"Survivors" – Säsong 2 Åt
Andra säsongen av min favoritserie (vars första säsong gick 2008, men som sen fick stanna upp lite för svininfluensa-hysterin) dök upp här på listan redan vecka fyra i år när den började gå i Storbritannien, men faktum är att efter tre veckor kom det en melodifestivalturné ivägen och sedan har den bara fått ligga där och vänta…tills nu. Den här veckan har jag äntligen kunnat ta mig an de sista avsnitten och jag tycker det är precis lika bra som innan. Och Max Beesley är precis lika het. Sherlock kanske är det bästa som dykt upp på brittisk TV i år, och hösten kommer som vanligt tillhöra X-Factor, men Survivor skulle alltid, alltid ha en topplacering i den här bloggen – om det hade fått fortsätta (vilket det tyvärr inte fick).
"Monster Dash" - Iphonespel Ny
Jag kan inte riktigt komma över att årets roligaste spel (so far) Plants vs Zombies är slutspelat för min del, men jag gör mitt bästa för att gå vidare genom att leta och leta efter kul ersättare. Jag vill inte ha spel där man ska tilta iPhonen (idiotiskt på bussen) utan lättfattade, lättmanövrerade, kluriga och beroende framkallande. Monster Dash har lite av det där. Det är en parentes, men det funkar på vägen mot något roligare...
"7" - iPhonespel Ny
...precis som det här galet enkla matematikspelet där man ska kombinera ihop siffror som kommer flytande så de bildar summan sju och aldrig, aldrig över det. helt okej också. men VEM kan ge mig en värdig efterträdare till Plants vs Zombies? Hjälp!?
"Puss" – Film av Johan Kling
Jag älskade Klings förra film Darling, men när han nu gör comeback efter att ha gett ut en bok och gått in i väggen, och försöker göra det med någon form av Stockholms-slacker-kyligt nygrepp på busik-genren så blir det hela långt mycket märkligare. Först och främst är dramaturgin helt off mot vad man är van vid – det händer i stort sett ingenting, någon form av driv i filmen saknas nästan helt och man får inte lära känna någon av karaktärerna speciellt bra så de blir inte mycket mer än just buskiskaraktärer – och dessutom känns hela teatergrejen skum eftersom ingen i hela filmen verkar speciellt intresserad av att göra något annat än att dricka vin och hänga på 7Eleven. Konstigt nog så finns här samtidigt något som gör att man inte suckar djupt och himlar med ögonen, utan snarare fascineras, småskrattar (trots att filmen egentligen innehåller alldeles för få ens småfniss för att kunna kallas komedi) och flinar sig igenom de där 110 minuterna. Mycket märkligt. Så knappt godkänt får Puss i alla fall...men med tanke på de trailers som visas före filmen lär den knappast slåss om Guldbaggar nästa år. Det ser ut att bli en riktigt spännande filmhöst!
London Hösten 2010
Den 17/11-22/11 så är det Covent Garden, julkaffe på Starbucks, pubmat, Tobbe, blåbärsmuffins, SuperDry, DVD-köp, Selfridges, London Pride, X-Factor och GAY Bar igen. Och förhoppningsvis massa nya upptäckter. Längtar redan. Trots flyget!
"Flamingo" – Ny skiva med Brandon Flowers
Även om jag aldrig föll så handlöst som några av mina vänner, så tycker jag ändå att Crossfire är en helt okej singel (om än lite förutsägbar) från The Killer-sångaren nu när han gått solo. Okej. Inte mer. Förhoppningen var ju dock att han tagit ut svängarna ytterligare på skivan – jag gillar ju The Killers - men efter att nu ha gått igenom Flamingo för första gången så känner jag absolut inget annat än besvikelse och en svag doft av gubbrockssvett. Jag har i och för sig inget emot gubbrock; Way Out West hade några fina exempel på skäggiga män med trummor och gitarrer och jag är inte den som väjer för lite Bruce Springsteen på fyllan, men det här? Det är ju bara så galet, galet tråkigt. Så fantasilöst. Det är inte riktigt country (även om det vill ibland) men det landar väl någonstans i närheten av en modern dagis-Dylan. Mest låter det som ett oinspirerat Killers som tappat känslan för produktion och hits…och det var väl kanske inte meningen? Ingenting för mig.
Facebook för iPhone
Tre uppdateringar de senaste dagarna har inte stoppat min Facebook-app på iPhonen ifrån att uppföra sig bortom all vett och sans. Det som tidigare var evighetslånga uppdateringstider har nu förbytts i att det inte går att uppdatera alls alternativt blankskärmar eller försvunna inlägg. Skräp.
Sommarfetman
Nu jävlar måste jag ta tag i det här innan det blir Sune Mangs av alltihopa.
Västtrafik
De enda som fortfarande tror det är sommar och envisas med att köra sommartrafik så alla får klämma ihop sig som packade sillar på bussar som går en gång i halvtimmen under rusning.
Ungefär så just nu.
Vad får man om man blandar lite P!nk, lite Katy Perry och lite Ke$ha? Förmodligen nya portugis-amerikanska stjärnskottet Sky Ferreira. Här är hennes första amerikanska singel Obsession.
Varning för pop greatness overdose!
I morse såg ni Alexandra live - men nu när hon precis har haft premiär på sin nya video till sommarlåten Start Without You så måste jag ju visa den också (speciellt som de snygga snubbarna är med här också). Varsågoda!
På lördag börjar X-Factor (hurra!) i Storbritannien igen och för att fira det (uppstartsfesten här i Göteborg är redan arrad) så kommer här ett klipp på 2008 års vinnare Alexandra Burke framförandes sin nya singel (fast det känns som vi hört den hela sommaren) Start Without You hos Alan Carr.
Stockholm Pride hade en bög-bonde och Ankie Bagger i en gammel-schlager. Köpenhamn Pride har en ex-Alcazarska och två gyttjebrottare som kelar till klubbmusik.
Välj själva.
När jag läste den här artikeln i dagens Metro så tyckte jag att den där snubben har jag sett någonstans förut...
...och det hade jag.
Mums. Styr upp era vädergrabbar SVT och TV4!
Subtilitet var nog aldrig den här tjejens grej.
05 Peacock by TPBSecretLeaks
"I wanna see your Peacock-cock-cock-cock..."
Det är lustigt med megahits. En del stoppar man in i sin iPod och spelar sönder dem tills man knappt orkar höra dem mer (som ungefär allt med Lady Gaga just nu) och en del bara finns där och man vet att de är bland det största och bästa i år, men man lyssnar liksom aldrig riktigt sådär oavbrutet på dem.
Stromaes Alors On Danse är precis en sådan låt. Jag älskar den. Hans ignoranta sätt att sjunga är fantastiskt. Den är en enorm hit...men jag tror inte ens jag har den på någon av mina mest spelade-listor i Spotify eller på iPoden.
Nu när den - sist i hela Europa, typ - ska släppas i Storbritannien så tänkte jag ändå få ändan ur och visa videon här i bloggen. Det här är ändå en låt som har chans på en hel del Oswald Awards när året ska summeras. Håll till godo.
Storbritanniens mest underskattade popdiva har dykt upp i ännu en video. Här som en feautering till Armin Van Buuren i låten Not Giving Up On Love.
Idag fick jag min ackreditering till Popaganda, resan och boendet är fixat, så nästa helg blir det Stockholm och en hel rad av favoritband för mig. Det absolut största är (såklart) Hurts, och här är en liten försmak på hur pojkarna låter live.
Brandon Flowers – Flamingo
Även om jag aldrig föll så handlöst som några av mina vänner, så tycker jag ändå att Crossfire är en helt okej singel (om än lite förutsägbar) från The Killers-sångaren nu när han gått solo. Okej. Inte mer. Förhoppningen var ju dock att han tagit ut svängarna ytterligare på skivan – jag gillar ju The Killers - men efter att nu ha gått igenom Flamingo för första gången så känner jag absolut inget annat än besvikelse och en svag doft av gubbrockssvett. Jag har i och för sig inget emot gubbrock; Way Out West hade några fina exempel på skäggiga män med trummor och gitarrer och jag är inte den som väjer för lite Bruce Springsteen på fyllan, men det här? Det är ju bara så galet, galet tråkigt. Så fantasilöst. Det är inte riktigt country (även om det vill ibland) men det landar väl någonstans i närheten av en modern dagis-Dylan och i sina absolut bästa stunder som Lou Reed. Mest låter det som ett oinspirerat Killers som tappat känslan för produktion och hits…och det var väl kanske inte meningen? Det tar sig lite mot slutet, men sammantaget: Ingenting för mig.
OBS! Alla snygga artistbilder i listan den här veckan är tagna av min stilige medfotograf Carl Björklund. De får självklart inte användas vidare utan tillåtelse från honom.
Way Out West 2010 Ny
Enskilda artister och konserter som var listvärdiga hittar ni på andra håll i veckans lista, så den här förstaplatsen får istället hylla arrangemanget Way Out West, som verkligen är värt all beröm en festival kan få. Jag trodd aldrig, aldrig jag skulle bli en festival-människa, men i fredags i Slottsskogen insåg jag att det faktiskt kvittade att inga av den dagens akter intresserade mig nämnvärt – det var bara så gudomligt trevligt att strosa omkring i de vackra omgivningarna med Johan och Nadine, dricka lite öl i plastmugg (för en gångs skull rimligt prissatt), smita backstage och smygkolla kändisar och skvallra med journalistbekanta från MF, äta ett berg av kebabköt (än en gång för en rimlig penning) och helt enkelt bara vara där bland alla snygga, lyckliga människor. Räkna med mig nästa år också – vilka som än spelar.
Marina and the Diamonds Ny
Jag gav Marina Lambrini Diamandis en trea i QX i marsnumret och skrev att om man plockade russinen ur debutkakan så var det riktigt trevligt. Och det stämmer ju. Men skulle jag skrivit den recensionen idag när jag levt med skivan i ett halvår skulle jag nog nämna att den numera består till 80% av russin, att jag inte kan sluta lyssna på den och Marinas röst och att Oh No! är en av årets bästa singlar so far. Fröken Diamandis gjorde mig inte alls besviken live heller (vilket är bra jobbat, med tanke på att mina förväntningar var höga) utan visade sig vara ytterst älskvärd, posera lika snyggt som Kylie, pudra sitt framträdande med gulliga accessoarer och bjuda på en allmänt skön konsert. En klar favorit - och snart hör ni I am not a Robot i Lindex reklamfilm i vartenda TV4-paus.
”Happiness” – Kommande skiva med Hurts 2v
Jag kan fortfarande inte så mycket, men nu är i alla fall recensionen till QX färdigskriven och jag pendlar bara med betygssättningen…och jag kan väl skvallra om att det är en smärre skog av QX som ska delas ut. Frågan är bara hur många. En annan sak jag vågar läcka är väl kanske att Silver Lining kommer vara en av årets bästa låtar när 2010 ska sammanfattas. Men sen säger jag inget mer.
The Drums Ny
På skiva gör de här killarna från Brooklyn behaglig surfpop att lyssna på i bilradion, men samtidigt egentligen ingen gjort tusen gånger tidigare. Live däremot så tyckte jag de här fyra smågrabbarna lyfter materialet flera snäpp bara genom sin "vi är unga men vi har ett band och vi ska fan visa er"-attityd (som kändes behagligt fräsch efter att de rullat in The Stooges med rullatorer dagen innan), sin enorma energi (tamburinspelaren flög nästan av scenen vid något tillfälle) och – lite oväntat – sin uppriktiga artighet och tacksamhet över att få vara där och då. Det räcker långt! Och Let's go surfing är dessutom för alltid London 2010.
"O'hoj Hard topping" Ny
Nope, det här är inte namnet på nån gayporrfilm, utan istället beskedet att vi äntligen, äntligen fått en sådandär chokladsås till glassen i Sverige som stelnar när man hällt på den. I USA har Magic Shell funnits hur länge som helst (och jag har fortfarande kvar flaskor från min vistelse där 2006) och i våras bar jag hem flaskor från Oslo av ett annat märke men med samma syfte. Men nu slipper jag alltså det! Den svenske kungen av glasstoppingar har äntligen, äntligen tagit sitt förnuft till fånga. Och jag tackar och bockar.
La Roux Ny
Jag hade lite glömt bort hur mycket jag älskar Tigerlilly med La Roux, men den påminnelsen var knappast den största överraskningen när La Roux stängde Way Out West 2010. Nä, den stora chocken kom när man insåg att nästa alla ville se Elly Jackson och att Linnétältet förvandlades till årets största dansfest hittills. Jäklar vad vi sjöng och studsade till Bulletproof och In for the Kill och I'm Not Your Toy. Riktigt, riktigt roligt.
Mumford & Sons Ny
Jag känner någonstans att jag borde avsky M&S-musik - de låter ju live alltför ofta som ett av de här fruktansvärda irländska pub-banden som alla barer skulle ha på nittiotalet – men på skiva är de riktigt rogivande och live (i alla fall på lagom avstånd från scenen med en öl i handen i solen) var det riktigt trevligt. Rekommenderas att kollas upp.
Andreas Fisksoppa Ny
Musslor är inte min grej, men tog man bara bort dem så var den här söndagens middag hos A&A precis lika mumsig som vanligt…men långt mycket mera "västkustsk" än vad vi är vana vid.
Amanda Jenssen på Kulturkalaset Ny
Det var inte bara på WoW jag såg musik förra veckan, utan även på Kulturkalaset, och medan årets stora nykomling Oskar Linnros visade sig vara märkligt introvert (det här med att sjunga med sina musiker med ryggen mot publiken är inte så roligt när det görs upprepade gånger) och få lite för mycket feeling (något som aldrig är bra – några toner måste få låta som på skiva om man är en vrålkommersiell artist som förväntar sig att folk ska sjunga med på konserterna) så var Amanda precis så cool och packad med riktigt bra låtar som man förväntade sig. Att se alltihopa från Stadsteaterns bar var inte dumt heller by the way.
Sommar-TV Åt
True Blood var ju magiskt bra förra veckan (tonvis med sex – även homovarianten – och action i nästan alla seriens parallellhandlingar) och Mad Men var lite annorlunda men hade ändå tillräckligt med "wow"-stunder för att hålla sig i toppskiktet. Work of Art fick en slutvinnare (vilket var både en väntad och rättvis sådan, men inte min favorit, och har tydligen haft så fina siffror att en fortsättning borde komma nästa år) och så även Hell's Kitchen (lika väntad, men min favorit). Top Chef fortsätter vara småsegt men hade ett överraskningsfyllt avsnitt medan Project Runway börjar bli riktigt roligt med alla sin starka karaktärer att älska eller hata (och de måste ha bytt klippare till den här säsongen, för det är fantastiskt editerat även för PR). Jag är snart redo för hösten.
"The Big C" – Ny TV-serie på Lifetime
Bara att den här nya serien på Showtime regisserats av Bill Condon (Dreamgirls/God and Monsters-regissören) och har Laura Linney i huvudrollen gör den såklart intressant och värd att se piloten på. Den smått skruvade idén (det här är trots allt kanalen vars största succé heter Weeds) att göra en komedi om en kvinna som är dödssjuk i cancer en annan. Funkar det då? Jovars. Jag kan kanske tycka att John Benjamin Hickeys galna brorsa och Oliver Platts ickevetande make är ganska klyschiga karaktärer i första avsnittet (men det finns säkert potential att ändra på det) men Linneys komiska tajming är verkligen fantastisk och hennes stunder med sonen och den tjocka eleven (spelad av Precious Gabourey Sidibe) är verkligen TV Gold. Jag ska absolut hålla ett öga på den här C-rien.
Håkan Hellström
Jag älskar Håkan, hans första skiva är fortfarande en av mina favoriter och konserten i lördags känns redan smått legendarisk…men 25.000 pers framför en scen ger mig smått panik och jag såg färdigt Marina and the Diamonds istället för att höra Ramlar och passade på att gå på toa när alla andra ändå var och såg Håkan. Så han får stanna på gult för mig.
M.I.A
Hon är sjukt cool och hon har fantastiska hits (Paper Planes! XXXO! Jimmy!) – men live slarvar hon bort allt i bara en massa ljus och ljudorgier och crowdsurfandes med en fackla i handen sjunger man inte speciellt bra heller. En stor besvikelse.
För små gummistövlar
Stövlarna var rätt fina och de var absolut nödvändiga och räddade mig från en sjuk massa obehag under årets WoW. Tyvärr var de alltså försmå och mina fötter hatar mig just nu så mycket att jag inte vet när vi kommer börja prata med varndra igen.
Börja jobba igen
Jag har inget emot mitt jobb och det är kul att träffa sina kollegor igen – men jag tror det är få som inte hellre skulle fortsatt att ha semester och kunna vrida på sitt dygn lite som man vill…
Sommarfetman
Nu jävlar måste jag ta tag i det här innan det blir Sune Mangs av alltihopa.
Min dator
Jag kan inte synka min iPhone mot den längre utan att det blir felkod = jag kan inte uppdareta mitt oS till nya versioner = jag är rökt. När jag gått ned till 70kg ska jag köpa mig själv en Apple-dator.
Ungefär så just nu.
Inlägg
Alla kommentarer
