Skivrecension: Take That - Progress

Take That - Progress

Jag ska erkänna direkt att jag aldrig har varit ett fullblodsfans av Take That. Jodå, jag älskade Relight My Fire, Pray, Back for Good, Could It Be Magic as much as the next gay boy (och min favorit är nog Rule the World från Stardust-filmen), men jag får erkänna att jag aldrig kunnat skilja på de där som inte är Gary Barlow eller Robbie, och jag har alltid varit ett långt större fan av Mr Williams solo. Jag gillar däremot att de återförenats (inte minst för att det betyder lite fart på Robbies karriär) och jag tokälskar verkligen förstasingeln The Flood från den här skivan, så utan att någonsin ägt ett helt Take That-album såg jag lite fram emot den här.
Två av mina favoritalbum från i år – det med Scissor Sisters och det med Kylie Minogue – har ju dessutom producerats av Stuart Price, så mina förväntningar på Progress blev knappast mindre av att veta att han även producerat denna nystart för gruppen. Tyvärr är den en liten besvikelse.
Den elektrokostym som passade Kylie perfekt och förvandlade hennes senaste album till ett enda långt sofistikerat discodansgolv, och de falsettrefränger och strama tyglar som så snyggt såg till att Scissor Sisters fick till sitt bästa album, sitter nämligen väldigt, väldigt illa på Gary Barlow och resten av grabbarna. Lyssna till exempel på en låt som Affirmation, som säkert skulle kunna blivit grym med typ The Killers, men som här (alldeles i onödan) känns som en ansträngning från en Bowie-imitatör.
De bitar som ges till Robbie klarar sig undan med blotta förskräckelsen, mycket för att det genomgående känns mer som ett album serverat för en soloartist, och man fortfarande har den känslan när man hör Robbies röst, men det mesta känns bara obekvämt blippigt och modernt för att passa ett åldrande pojkband.
Visst finns här ljusglimtar. Absolut bäst känns nämnda, inledande The Flood och avslutande åttiotalsballaden Eight Letters. I midtempoballaden Wait känns gänget som en riktig grupp (till skillnad från i till exempel SOS precis innan där verserna är okej (Robbiedelarna riktigt bra) men refrängen en obekväm falsettkastrof och allt känns som en solosång där man fått slåss om mikrofonen). Happy Now är melankolisk Beach Boys med PetShopBoysig talvers, What Do You Want from Me stegrande The Killers-pop och Kidz lider kanske av ett inte så litet Lady Gaga-komplex, men de snygga verserna, marsch-stegen och den blytunga refrängen är för oemotståndlig för att jag ska nämna hur obekvämt det här i slutänden känns för en grupp som Take That. Hur ska de göra det här live? Med ett dansnummer a' la' Cheryl/Gaga?
Det konstigaste av allt är att jag egentligen inte tycker det är dåligt. Här finns några fantastiskt fina verser och några riktigt bra refrängen (tyvärr inte alltid synkat), grabbarna har bra och sköna röster och produktionen borde passa mig perfekt. Jag är ju dessutom den förste att applådera att man försöker att utvecklas och testa nya vägar och fånga upp nutida sound…
Nä, det är till syvende och sist bara det att kombinationen grupp och låtar/produktion känns så fel och så obekväm här alldeles för ofta för att jag ska kunna ta det till mig ordentligt. Det lär säkert inte stoppa fansen (även om jag tror det lär vara de gamla hitsen och Robbies solonummer alla kommer vilja höra på arenorna nästa år)men för mig förblir det här nog mest ett snyggt försök men vackert misslyckande.



Ladda ned: The Flood, What Do You want From Me, Kidz och Eight Letters.



I samband medskivsläppet kommer den dessutom den 99 minuter långa dokumentärfilmen Look Back, Don’t Stare. A Film About Progress som handlar om bandets historia. I filmen berättar medlemmarna själva om "det enorma kändisskapets konsekvenser i deras ungdom, och hur de kom att återförenas för sin första inspelning tillsammans sedan 1995". Här är en trailer:

Skivrecension: Rihanna - Loud

Rihanna - Loud

Kanske är det för jag har blivit för bortskämd i år som jag har så svårt att bli imponerad, eller intresserad, av Rihannas återkomst till den ljusare sidan av popmusiken efter de mörkare utflykterna på Rated R efter Chris Brown-misshandeln. Visst, här finns några riktigt bra stunder (inledande S&M med sin sexiga text och Lady Gaga-vibb, singeln Only Girl (in the World) och andra delen av megahiten Love the Way You Lie som nästan blir ännu bättre med en nedtonad Eminem och mera sång från Rihanna) men dessa ligger alltför utspidda mellan en ganska förvånande genreblandning av mellanmjölks-RnB, reagge och countryaktiga ballader…för att inte tala om en rent outhärdlig elgitarrsologrej på över fem minuter som heter Skin. I min värld borde Rihanna hållt sig till Eminem eller David Guetta (hans senaste singel Who's That Chick med Rihanna på sång lär spelas 500 gånger mer i mina lurar än nya trök-singeln What's My Name från den här skivan) och låtit en person styra inriktningen istället för att hoppa runt mellan så många olika låtskrivare och producenter att allt känns som en Absolute Music – men med bara några hits.
Okej. Ett år som jag inte serverats så helgjutna skivor från popmusikens alla hörn som i år hade jag kanske tyckt ännu lite bättre om en låt som Complicated (där Rihanna får utnyttja hela sitt röstregister) eller önskat att Rihanna utvecklat sina karibiska reagge-rötter i låtar som Raining Men ännu mera för att ruta in en egen ruta i dagens poplandskap. Nu rycker jag mest på axlarna och trycker fram dem varannan gång de dyker upp på min spellista.
Problement med Rihanna just nu känns lite som det som jag har med Cheryl Cole. De är superstjärnor i sina hemländer, de är popstjärnor ut i fingerspetsarna och alltid roliga att se live – men på sina senaste skivor har de två, högst tre, riktigt bra singlar/låtar och sen lär de behöva släppa ännu en skiva trots de nu släppt både 2009 och 2010 för att fortsätta. Inte undra på att de snackar om ett samarbete…
En okej skiva. Lättillgängligare än den förra, med kanske några större hits. Men superåret 2010 lär den inte vara aktuell för några Oswald Awards i den här bloggen, eller några bästalistor någon annanstans heller för den delen.



Ladda ned: S&M, Only Girl (in the World) och Love The Way You Lie (Part II)

Skivrecension: Robyn - Body Talk Pt3

Igår kunde ni lyssna på låtarna här i bloggen, men här kommer en mera fullvärdig recension av senaste Robyn-EPn.

Robyn - Body Talk Pt3

Jag har absolut tyckt om Robyns två tidigare EPs i år. Den första hade en hög småsköna Teddybears-doftande låtar och en av årets absolut största (kanske den största) svenska singlar i Dancing on My Own, och även den andra (lite svagare) delen hade sina stunder. Inte minst visade Robyn hur mycket "nu" hon är med sitt trendkänsliga finger fast förankrat både på indiedansgolven och på landsortsdiscona.
Det är dock med den här tredje delen som hon träffar helt rätt i undertecknads popälskande öron. Indestructeble håller jag redan som en jämbördig släkting till nämnda Dancing on My Own, men här får vi även Max Martin-pennade ljuvliga popkaramellen Time Machine, sköna Kleerup-ish Call Your Girlfriend (som lätt skulle kunna mixas jämsides med DOMO), mellanspåret Get Myself Together som jag säkert haft som favorit på andra delen men som får det jobbigare här, och avslutningsvis stompdansiga Stars 4-Ever som låter som något Madonna skulle vilja slå klorna i (men förmodligen aldrig kommer klara av att skriva längre).
Alltihopa är långt mera mjukt och har rundare kanter än det mesta på de två tidigare delarna, och det finns säkert de som tycker det är både tråkigare, mindre trendkänsligt och mesigare, men inte jag. Jag älskar det. Det råder nämligen nu ingen som helst tvekan om att med de här fem poptastiska bidragen till den femton spår långa plattan Body Talk som nu släpps (med de tio hetaste spåren från de tidigare delarna) så kommer det vara årets absolut bästa svenska platta och "the one to beat" resten av decenniet.
Låt mig få återkomma med en recension av den skivan. För nu nöjer vi oss med betyget på del tre.

Skivrecension: Tove Styrke

Jag antar att ni allihopa redan har läst min recension av Tove Styrkes album i senaste numret av QX, men nu när det äntligen dyker upp i butik så kan det väl vara läge att lägga upp den här också?

Tove Styrke - Tove Styrke

Att styra Tove och hennes snygga popröst bort från den meningslösa radiorock och lättmjölks-RnB som vanligen brukar följa i spåren av en Idol-medverkan känns både som något farligt och som ett genidrag. Farligt för att det tidigare krävts en integritet av Amanda Jensens kaliber för att lyckas göra något så här udda, eget och P3-aktigt indiequirky och samtidigt behålla sina fans bland TV4s groggröstare. Ett genidrag för att Sverige lider akut brist på elektropopbrudar som lyckas få ur sig riktigt bra album.
Visst, en jämförelse med Robyn kan verka självklar, speciellt då producenten Patrik Berger ligger bakom flera spår och med nya singeln White Light Moment som doftar så otroligt mycket Dancing On My Own, men Robyn står i en klass för sig och en mer rättvis jämförelse är coola norskor som Annie och Margaret Berger. Allt låter långtifrån lika direkt som singlarna - detta är inget album fyllt med listhits utan det känns mera Way Out West än Vattenfestivalen - men vi bjuds genomgående på snygga och suggestivt producerade, bra låtar.
Det är bara att konstatera (även om jag egentligen inte unnar den nuvarande Idoljuryn det) att vi här har en av de få Idolartister som inte lär behöva gå genom Melodifestivalen för att skaffa sig en riktig karriär. Sveriges nya elektropophopp heter Tove Styrke!

Ladda ned: White Light Moment, Chaos & Love You and Leave You





Låtlista:

01 Beating On a Better Drum Berger/Berger/Styrke. Produced by Patrik Berger.
02 Stalker In Your Speaker Berger/Berger. Produced by Patrik Berger.
03 High And Low Berger/Berger/Styrke. Produced by Patrik Berger.
04 Million Pieces A.Olenius/LLZ. Produced by Lotus & 2manyfreckles.
05 Chaos Styrke/Bao. Produced by Lotus & 2manyfreckles.
06 Bad Time For A Good Time Berger/Berger. Produced by Patrik Berger.
07 Close Enough Ågren/Kask/Styrke. Produced by Peter Ågren and Jan Kask.
08 Love You and Leave You Paw. Produced by Paw.
09 Four Elements Styrke/Bao. Produced by Lotus & 2manyfreckles.
10 Walking My Daydream Ågren/Kask/Styrke. Produced by Peter Ågren and Jan Kask.
11 White Light Moment Ågren/Kask/Styrke. Produced by Peter Ågren and Jan Kask.

Skivrecension: Magnus Carlsson - Pop Galaxy

Ni har väl laddat ned nya QX? Om inte - gör det genast. Här är ett litet smakprov därifrån!

Magnus Carlsson - Pop Galaxy

Jag har alltid gillat Magnus som artist, men jag får erkänna att jag haft väldigt svårt att gilla hans musik de senaste åren. Det ena pinsamma discoförsöket har avlöst det andra och produktionen har ibland känt tunnare än Justin Biebers memoarer. Därför är det med glädje jag kan meddela att Barbados/Alcazar-Magnus (nu på eget skivbolag) är vassare som soloartist än någonsin förut. Okej, missförstå mig inte, många av hans belackare lär inte höra någon skillnad, men undertecknad som är uppvuxen på Trackslistan och bonn-disco ler med hela ansiktet när jag inser att här har vi någon som plötsligt skamlöst vågat stjäla från åttiotalets mest bespottade ljudbilder. The Best in Me låter till exempel 100% Bananarama och Take Me to Your Heart så mycket Modern Talking att Dieter Bohlen själv skulle ta fel. Och så fortsätter det. När Magnus dessutom gör dramatisk dansbandsschlager av Stephanies One Love to Give kapitulerar jag helt. Det här är kanske inte så innovativt, och det är knappast en platta ämnad för P3, men för oss schlagerbögar och flator som växte upp i svenska småhålor under åttiotalet är det här förmodligen höstens partyskiva efter några glas valfritt. För första gången på länge tror jag Alcazar skulle behöva Magnus Carlsson och inte tvärt om – och det känns faktiskt lika kul som rättvist.

Ny video med Le Kid!

Jag älskar Le Kid.

Det kommer knappast som en chock för någon som läser den här bloggen, men det kanske inte är helt självklart för alla varför. Svaret hittar ni till mångt och mycket i deras nya singel We Should Go Home Together och dess idag premiärvisade video.

Dels gör de raka, enkla poplåtar med fokus på refränger, som pimpats med diverse produktionsknorrar beroende på låt (just WSGHT är en av mina absoluta favoritlåtar av det jag hört med bandet, mycket beroende för de snygga Take On Me-vibbarna och den flitiga användningen av mitt favoritljud Orchestral Hit i bryggan) och som inte räds att vara utalat kommersiella utan att för den sakens skull vara alltför insmickrande eller sneglande på annat på listorna just nu.

Men framförallt vågar de ta tillbaka lekfullheten i den här typen av popmusik. Den där som etablerades med de bästa popbanden på 60-talet, glittrades till via ABBA, exploderade på åttiotalet med Madonna och hela SAW-stallet i spetsen och hade sitt sista andetag med Steps och tidiga Cheiron på nittiotalet.

Färgerna, kläderna, humorn, femtio- och sextiotalsvibbarna som kraschat rakt in i en accessoarbutik från 1985 kombinerat med en vilja att jobba stenhårt för att få allting att se ut som det gjorts på skoj med en klackspark medan man mest hade kul hela tiden är saker jag verkligen äslkar när det gäller kommersiell pop.

Ska det va, så ska det va. Jag orkar inte med en singersongwriter-människa till som bara vill verka vanlig, men samtidigt är lika skamlöst kommersiell och list-kåt som alla andra. Fram för mera klisterrefränger och fram för mera lekfullhet i popmusiken.

Fram för mera Le Kid!

Här är då alltså tillslut den sprillans nya videon (som ni hittar med en liten intervju på QX.se) till nya singel We Should Go Home Together som släppts till radio nu, och finns att köpa den 27/9. Är det inte den perfekta "sista-ragget-fem-i-tre"-låten för hösten 2010 så säg?





Vad säger ni? Jag säger:

Skivrecension: Hurts - Happiness

Hurts – Happiness

Igår lades Hurts skiva Happiness upp på Spotify, så även om min recension kommer dyka upp i QX först i veckan så är det väl lika bra att lägga ut min låt-för-låt-version här i bloggen nu direkt.

En kort sammanfattning om hela skivan först bara:


A) Det är utan konkurens en av årets bästa, kanske DEN bästa, skivor i min värld.

B) Jag har levt med de här låtarna i en månad nu och är därför säkrare än vanligt på mina betyg nedan. Förälskelseperioden är över. Det är ren kärlek ni kan läsa här nedan.

C) Det är en väldigt mörk skiva med mycket ballader och jag har full förståelse för att den därför inte är speciellt lättillgänlig för alla. Speciellt inte om man föredrar sin musik lättillgänglig och glad. Men det är trots allt det molliga en ganska hoppfull skiva. Jag blir själv väldigt lycklig av den till exempel. Men man får nog inte vara rädd för svärtan.

D) Skivan kan säkert vid en snabb lyssning kännas väldigt mycket som en åttiotalspastisch och inget mer – men inget kunde vara mera fel. Det är främst ett knippe riktigt bra, refrängstarka melodier vi har här, och de hade varit precis lika starka om producenten hetat RedOne eller Timbaland, möjligen bara mer lättillgängliga och mainstream. Men nu heter producenten Jonas Quant och är svensk (och bor i Göteborg) och han har bäddat in grabbarnas melodier i ett sound som fortfarande går runt med axelvaddar, snötvättade jeans och lyssnar på band som Ultravox, OMD Depeche Mode i sin freestyle. Och för mig som växte upp med samma utstyrsel är det såklart en adderad nostalgi-lycka.

Jag älskar den här skivan. Jag älskar att det börjar komma fler och fler band som Hurts. Och jag älskar att alla från och med nu kan ta del av den eufori jag känt den senaste månaden. Här är Happiness. Alla låttitlar leder till Spotify.

Silver Lining
Det startar väldigt Depeche, smått industrisyntigt, men sedan förvandlas förstaspåret till en låt Rihanna lätt skulle kunna ha gjort i en mera Timbaland-esque produktion. Tung basgång, gospelvibbar och något som låter som opera blandat med en rysk manskör mot slutet. Jag kapitulerar fullständigt, och det här är och förblir ett av mina tre favoritspår på skivan.

Wonderful Life
Låten som först gjorde att jag fick upp ögonen för gruppen då den dök upp med en hemgjord lågbudgetvideo på YouTube i slutet av förra året. Fortfarande en fantastisk låt som kan vara den låt på skivan som mest känns som en genuin åttiotalslåt utan så mycket rötter i 2010.


Blood, Tears & Gold
En egentligen ganska vacker ballad (speciellt i sitt lilla instrumentala stick) som på en skiva med de flesta andra artister förmodligen skulle stå ut som ett av den plattans utropstecken, men jag måste erkänna att den – kanske för att jag spelat den så mycket då det var den andra låten efter Wonderful Life som jag hittade med gruppen – numera känns lite tjatig, och att jag trycker på "skip" på den lite oftare än på många av skivans andra spår.

Sunday
I QX ska man nämna tre låtar som man rekommenderar för nedladdning, och när man har recenserat en sådan här jämn och bra skiva är det en plåga varje gång. Jag tog till exempel i sista sekunden bort den här fantastiska Hurts-goes-The Killers-låten som utan tvekan hör till skivans (årets) absolut bästa låtar och kanske är den låt som känns gladast, dansvänligast och mest lättillgänglig av alla spår på Happiness trots en ganska sorglig text (de andra spåren har ju snarare ett molligt sound men med en hoppfylld text).

Stay
Låten som känns som en brittisk avlägsen släkting till Gravitonas senaste singel Religious spås dessutom bli grabbarnas nästa singel. En elektroniskt baktung gospel som stegras mer och mer ju närmare slutet den kommer. En värdig arvtagare till den Stay som spelades sönder senast i min freestyle för 20 år sedan, ni vet den med Shakespears Sister…

Illuminated
Det är något med mig och Illuminated som inte klaffar alls. Något som skaver och som jag stör mig på. Kanske är det den något otydliga och tjatiga, pratiga refrängen. Kanske är det den luddiga midtempoformen som funkar så bra på andra ställen på skivan men som jag bara tycker är trist här. Skivans sämsta spår i mina öron.

Evelyn
Ännu en ballad som stegras och stegras…och varför ändra ett vinnande koncept? Hjärtskärnade "snälla-lämna-mig-inte"-text som fastnar direkt. Nästan en fyra.

Better Than Love
Första singeln – vilket känns som ett väldigt naturligt val när man hör hela skivan, då den tillsammans med Sunday är skivans klart mest lättillgängliga och dansvänliga låt. Åttiotalsnostalgi i drivor. Och helt klart en större hit än vad den blev.

Devotion
Låten med mest lyssningar från skivan i min iPod – och då är ändå större delen från versionen utan Kylie. I början tyckte jag mest den var konstig med sin skeva inledning och bombastiska refräng, men efter ett tag började den här låten lysa som en av mina absoluta favoriter på skivan. Dramatiskt så det räcker och blir över – men fantastiskt – och tycker ni att Kylies insats på låten är ganska ringa (i alla fall med tanke på hur mycket det skrivits om att gör ett inhopp på ett helt okänt bands debutskiva) så kan jag meddela att det lyfter låten precis, exakt där den borde om man ser till ursprungsversionen. Jag älskar't.

Unspoken
Den här låten hamnar oundvikligen lite mittemellan favoriterna före och efter och jag kan utan tvekan säga att det här är spåret jag hört på minst – utan att det för den sakens skull betyder att jag inte gillar det. Det är en brygga mellan den elektroniska delen och den mera "instrumentbaserade" avslutningen, och som titeln säger så lämnas de mesta känslorna till musiken här.

The Water
Från början var jag lite skeptisk till skivans sistaspår, men det här är låten som växt mest för mig på hela skivan under den månad jag levt med den. Den ger mig vibbar från George Michaels bästa balladstunder och orkesterarrangemanget bryter av fantastiskt mot resten av skivans hårda och elektroniska ljudbild. Mycket vacket.

Totalbetyget var inte speciellt svårt att sätta här i bloggen. Det var värre i QX... Vad jag satte där kan ni läsa senare i veckan. Vad jag sätter här kan ni se nu.

Skivrecension: Brandon Flowers - Flamingo

Brandon Flowers – Flamingo

Även om jag aldrig föll så handlöst som några av mina vänner, så tycker jag ändå att Crossfire är en helt okej singel (om än lite förutsägbar) från The Killers-sångaren nu när han gått solo. Okej. Inte mer. Förhoppningen var ju dock att han tagit ut svängarna ytterligare på skivan – jag gillar ju The Killers - men efter att nu ha gått igenom Flamingo för första gången så känner jag absolut inget annat än besvikelse och en svag doft av gubbrockssvett. Jag har i och för sig inget emot gubbrock; Way Out West hade några fina exempel på skäggiga män med trummor och gitarrer och jag är inte den som väjer för lite Bruce Springsteen på fyllan, men det här? Det är ju bara så galet, galet tråkigt. Så fantasilöst. Det är inte riktigt country (även om det vill ibland) men det landar väl någonstans i närheten av en modern dagis-Dylan och i sina absolut bästa stunder som Lou Reed. Mest låter det som ett oinspirerat Killers som tappat känslan för produktion och hits…och det var väl kanske inte meningen? Det tar sig lite mot slutet, men sammantaget: Ingenting för mig.

Skivrecension: Scissor Sisters - Night Work

Scissor Sisters - Night Work

Jag har länge haft lite ont i magen för min "fem QX"-recension i tidningen med samma namn av Scissor Sisters förra skiva Ta-dah. Inte för att det är en dålig skiva – det är fortfarande en skiva jag lyssnar på ibland och den innehåller en av 00-talets tre bästa låtar – men det är absolut ingen full femma. En svag fyra hade varit lämpligt då. En trea hade jag gett den idag. Men jag antar jag sveptes med i min egen lilla hysteri över att dels äntligen få höra uppföljaren till gängets debutplatta som var (och är) en av mina favoritskivor genom tiderna och dels för att jag fick höra den på skivbolaget i ett slutet rum en eftermiddag under min första vår i Stockholm (vilket var premiär för mig då och kändes otroligt speciellt).
Nåväl. När nu uppföljaren Night Work äntligen hamnar i mina öron (efter några veckors sönderlyssnande av slutspåret Invisible Light på gruppens hemsida) så försöker jag därför spela cool. Distansierad. Tänka efter. Analysera. Och verkligen vara säker på att det jag hör är så bra som jag vill, tror och hoppas – och vet ni? Det är det.
Borta är alla Elton John-influenserna och kabaré-infallen som tyngde Ta-Dah. Borta är låtar i I Don't feel Like Dancing's skugga utan tydliga refränger. Istället har bandet plockat in Stuart Price (som producerat Madonna, The Killers och Kylie bland andra), sneglat mot sina rötter och börjat om från början. Night Work låter nämligen inte som Ta-Dahs uppföljare, och knappt heller som debutens. Nä, det här låter som den plattan som de var på gång att göra innan B-sidan Comfortably Numb blev en hit och vars låtar istället för att hamna på debuten florerat runt på nätet som sköna små syntpärlor. Det här är lite smutsigare, lite mera elektroniskt och jag älskar det direkt!
Lustigt nog är förstasingeln – precis som förra gången – en gigantisk hit som dock inte alls låter som något annat på skivan. Fire with Fire är en somrig The Killer-hit, som är långt mycket mera gitarrbaserad och radiovänlig än det mesta andra på skivan. Inte undra på att de valde att släppa Invisible Light som första smakprov – den påminner långt mycket mer om feelingen på resten av låtarna. "80s New Romantic with a gay rocktwist combined with pure disco" är den bästa beskrivningen tror jag.
Men varför prata i generella termer när vi har all plats i världen att diskutera den här grymma skivan låt för låt? Då kör vi!

Night Work
Plattans titelspår är nog ungefär så mycket Scissor Sisters som det kan bli. Dansig rockdisco som blandar I Don't Feel Like Dancing med Kiss You Off och Tits on the Radio. En omedelbar favorit och en gjuten öppning.

Whole New Way
Småfunkig Scissor Sisters-disco som känns som något från Ta-Dah men uppvispat med en hel massa influenser från George Michaels Faith/Monkey-period istället för med Elton John-ljud. Typiskt Scissor Sisters-spår, men inte mitt favoritspår.

Fire with Fire
Första singeln från Night Work låter inte som något Scissor Sisters släppt innan, mina tankar vandrar till en början mera till The Killers (hörde jag Stuart Price?) eller U2, men sedan blommar den ut i något mycket skirare och vackrare än vad dessa båda grupper åstadkommit på länge i mina öron. Albumversionen är längre än sitt småsyskon singeln och känns innerlig – men samtidigt dansig och med en enorm hitpotential. Den låt som låter mest radio - och som egentligen inte låter som något annat på skivan.

Any Which Way
Fler låtar borde börja med en mistlur… Plattans första mellanspår påminner lite om Get It Get It korsat Ooh och med med elektroniskt disco, stråkar och wah-wah-gitarrer. En fantastisk prata av Ana Matronic höjer såklart alltihopa några snäpp: "Take me anywhere that you'll like it; in front of the fire place, in front of your yacht, in front of my parents… I don't give a damn, baby – just take me! Any which way, any which way, any which way you can."

Harder You Get
Scissor Sisters goes 100% ABBA under deras Visitors-era. Det är nästan så jag inbillar mig att jag hör Agnetha&Frida i refrängen. Pratsång av Jake och tunga discobaser. Ändå lite tjatigt efter X antal lyssningar.

Running Out
Man kan ju argumentera för att Scissor Sisters gör glamrock, men i en låt som denna blir det tydligt att de är mycket mera "80s New Romantic with a rocktwist". En favorit från första lyssningen som bara växt och växt.

Something Like This
Hårt monoton dansvänlig elektrodänga som är Electrobix tio år senare. Så här mycket gammal syntband har de inte låtit sedan demostadiet innan debuten. En av mina favoriter på skivan som jag ständigt återkommer till.

Skin this Cat
Ana Matronics obligatoriska solonummer är ännu mera elektronika. Långt mycket lugnare och mera sugestiv än Kiss You Off med en dataspelsliknande slinga mellan verserna. Skönt men något enformigt. Fast jag vet människor som kommer älska det här.

Skintight
Det närmaste en lugn låt Night Work kommer – och det är inte ens midtempo. Snarare något som danska Alphabeat skulle kunnat göra…men med långt mera stake. Glider sakta över i…

Sex and Violence
…som dock är en långt mycket coolare, mer oemotståndlig och suggestiv sak och ännu en låt som känns som den är mycket mera i samma anda som de berömda "förlorade demosarna" som fanns ute på nätet innan debuten, även om den inte är så elektronisk som flera av sina syskon här. En av mina favoriter på skivan. Kanske den största.

Nightlife
Ännu en ganska enkel och rak poplåt som kunde funnits på debuten någonstans mellan Take Your Mama Out och Lovers in the Backseat – men som här blingats upp med fantastiska elektroniska inslag. Tappar sin refräng lite, men vägen dit är nästan värt ännu ett betygssnäpp.

Invisible Light
Ni har hört det här. En ljuvlig falsettrefräng, The Knife-vibbar och den mässande småsnuskiga Ian McKellen. Total kärlek. Bästa sistaspåret på ett album någonsin?

Det sammanlagda betyget kanske inte kommer helt överraskande? Och faktum är att här i bloggen är det ett halvt snäpp bättre än sist – hur det ser ut i QX får ni såklart kolla där - för det här är nämligen Scissor Sisters bästa klart skiva hittills.

Singelrecension: Scissor Sisters – Fire with Fire

Nu med YouTube-klipp från BBC Radio 1!

Scissor Sisters – Fire with Fire

Det kunde gått lite illa det här. För när mina favoriter Scissor Sisters släpper sin första singel från nya skivan till radio idag så gör de det precis som förra gången, dvs med en låt som inte riktigt representerar resten av skivan – men som samtidigt har potential att bli en enorm hit världen över.
Ni mins väl hur det gick förra gången? I Don't Feel Like Dancing blev en enorm hit, så stor att jag skulle gissa att gemene man fortfarande ser gruppen som ett One Hit Wonders där de inte hört något från Jake & Co varken före eller efter. Sedan kom skivan, och den var inte alls lika poppigt kommersiellt dansig som sin föråkare, vilket förmodligen gjorde den till en besvikelse med allt sitt Elton John-plinkande för många.
Nåväl, när nu nya skivan Night Work var på G valde man att först bana vägen med smakprovet/sista spåret Invisible Light - en lite tyngre, mera suggestiv, bögklubbsosande elektrnisk mässa med pastor Ian McKellen i predikstolen – för att hinta från början åt vilket håll skivan är lagd. Men sen. Sen släpper man Fire med Fire.
FmF är inte speciellt elektrisk. Den är inte lik någonting varken på nya skivan än på någon av de två sönderspelade som föregick den. Det låter helt enkelt inte speciellt mycket Scissor Sisters. Istället får jag vibbar av U2 under första versens (och första refrängens) midtempo-lunk med mest fokus på Jakes röst, lite lugn synt i bakgrunden och en The Edge-ig gitarrslinga.
Ska jag vara ärlig? Första lysningen fick jag en liten besvikelseklump i magen. Var det bara det här? En på gränsen till banalt enkel text som upprepar titeln och en hyfsat vacker, men småtråkig, vers?
Klart det inte var. För så fort vi når andra versen lägger låten i en ny växel och styr in mot dansgolvet. Sakta med säkert byggs ett beat upp. Låten tar fart. Instrument på instrument fyller på. Och allt faller på plats, så när refrängen kommer andra gången inser man plötsligt att det här är genialt och att det såklart var så även i första versen. När allt är över förstår man att det här är blommar den ut i något mycket skirare och vackrare än vad många grupper åstakommit på länge i mina öron. Innerligt – men samtidigt dansigt - och med en enorm hitpotential.
Visst, man kan sörja att de tonat ner sin särart här. Sin underbara förmåga att kombinera bubbelgum med bögsunk. Att det här snarare är Scissor Sisters going The Killers med hjälp av Stuart Price. Men då missar man poängen.
Det här är EN sida av det här grymma gänget som de förfinat till perfektion. Det här är den moderna, kommersiella rockbandssidan av bandet. Den delen som kan spelas sönder på UKs Radio 1 och mellan två mål i P4s Sportradio. Alla andra sidor sparar de till andra spår på plattan. Och det väntar jag med att kommentera tills den finns ute.
Just nu handlar det här bara om Fire with Fire. Om en av sommarens största hitar i mina öron. Och en låt vars betyg i den här bloggen är så självklart att det nästan är barnsligt.

Skivrecension: The Ark - In Full Regalia

The Ark - In Full Regalia

"I'm through singing 'bout the city!" sjunger Ola Salo på The Arks comeback, en comeback som han beskrivit både som "mera lantlig" och som en insikt i att bandet inte behöver låta annorlunda för varje ny skiva. Gott så. Men synd för mig som gillat att deras musikalsmutsiga småstadsrockdisco oftast sprinklats med en stor näve nya popinfluenser för varje skivsläpp. Nu är det nämligen bara 70-talsglamrock för hela slanten - mycket likt den på State of the Ark-skivan fast snäppet ännu mera T-Rex.
Visst, det pudras med rockmusikal, ABBA och countryinfluenser, men jag saknar de klockrena refrängerna och vrider mig lite obekvämt vid doften av My Sharona. Favoritlåtar som Have You Ever Heard a Song och Stay with Me blir tyvärr bara vackra frön till en ny Disease när de obekvämt ingödslas i Marc Bolans svettiga spandexkostym.
Ett stort plus dock för att skivan kommer i form av en innehållsrik tidning full av bilder och kul fakta. Synd bara att det är det mest innovativa med hela In Full Regalia…

Skivrecension: Ellie Goulding - Lights

Ellie Goulding - Lights

Ifjol hette årets mest hajpade debutant i Storbritannien Little Boots – en elektrotjej som släppt superba demos vars debutskiva bara försvann. I år tror jag det finns risk att samma sak upprepas med Ellie Goulding. Hon toppade också BBC's Sound of Next Year-lista, skivan har föregåtts av en lysande demo i Under the Sheets och precis som med Little Boots är debuten mest en hitlös besvikelse full av outnyttjad potential.

Skivrecension: Goldfrapp – Head First

Goldfrapp – Head First

När elektropoptjej efter elektropoptjej försöker skörda framgångar i Lady Gagas kölvatten så kommer här elektropop-mormor och visar vart det blippiga discoskåpet skall stå. Efter de småtrista hippieutflykterna på senaste albumet gör nu Goldfrapp laidback Kylie-pop igen och ingen är gladare än jag. Lyssna bara på sköna Dreaming, ljuvliga Believer eller ABBA-feelingen i Head First – ljuvligt! Årets bästa CD hittills.