I februari 2009 låg låten M.A.G.I.C på Speldosan (listan med tio låtar jag skriver varje månad i tidningen) i QX och jag kallade den en blandning av Pet Shop Boys och Tough Alliance. Nu, knappt tre år senare, har visserligen den låten fått en fantastisk video (över en miljon träffar på YouTube) men förutom två lysande singlar, och några mixar åt bland andra Lady Gaga, har det varit ganska tyst om den här Gävleduon. Ryktesvis har deras perfektionism gjort att albumet dröjt, något som hörs när det nu äntligen släpps. Det här är nämligen den bästa elektroniska musik jag hört komma ur svenska syntar på väldigt, väldigt länge. Med lika delar filmmusik-känsla (det låter mycket Vangelis) och klockrena pop-refränger besitter Stefan Storm och Oskar Gullstrand en oöverträffad förmåga att skapa musik som inte bara låter suveränt, utan som också skapar fantastiska bilder i skallen på lyssnaren. Att lyssna på The Sound of Arrows är helt enkelt som att vara delaktig i ett fantasifullt filmäventyr som (tyvärr) aldrig kommer att visas för andra på bio. Genom hela skivan löper en snygg, röd tråd där bland annat textrader blir låttitlar i andra låtar och snygga slut blir vackra starter på andra spår. Låtkvartetten Into the Clouds, Wonders, My Shadow och Magic är dessutom årets starkaste albumöppning. Det var längesedan en skiva gjorde mig så här lugn, harmonisk, sprallig och lycklig på samma gång. M.A.G.I.S.K.T.
Det finns så mycket med det här som jag tycker om: Jag älskar Agens som artist, en av de få Idoltjejer som - efter en onödig utflykt i en utdöende RnB-trend – vågade satsa på den kommersiella dans/pop/discomusiken, och jag gillar att hon fortsätter på samma spår när hon nu är tillbaka. Jag gillar att låten, som hon skrivit själv tillsammans med Matthias Lidehäll och pojkvännen Vincent Pontare, känns som en naturlig fortsättning på Release Me, On and On och de andra låtarna på förra succéplattan, att den har små sköna "kasta-konfetti-från-golvet-stunder" och att den behåller "Agnes-stråkarna" från Anders Hansson-tiden. Det är dock med Afasi & Filthys (ni vet de som producerade MaskinensAlla som inte dansar-produktion som jag har mina enda problem. Jo, jag gillar som sagt stråkarna (speciellt mot slutet) och jag är väldigt förtjust i de första härligt skramliga 15 sekunderna och den lite elaka gitarren som samsas med nämnda stråkar genom hela låten. Det är supersnyggt. Men det är något med trumkompet som plockar ned alltihopa från att kännas "dyrt" och från att kännas som något annat än en snyggt förpackad discoschlager (inget fel på dem, men man kanske inte når Englandsettan med dem) som jag inte kan sätta fingret på. Framför allt förvandlar de hela det här så älskvärda och så lättomtyckta paketet till något mycket mer anonymt än vad det borde/behöver vara. Och det stör mig. Agnes är ju en verklig stjärna. En artist som tickar i alla rutor med de attribut som krävs för att ligga på alla världens topplistor, och långt sämre låtar än Don't Go Breaking My Heart har lyckats med det på senare tid. Men för att hamna där krävs att man sticker ut. Att man har något eget som direkt får folks ryggmärg att tänka Agnes! Och jag är inte riktigt säker på att det här paketet har det. Tyvärr. Men en hit i Sverige i höst? Skojar ni…
Fotnot ett: Videon spelades in i veckan och bör väl alltså dyka upp ganska snart. Singeln släpps på onsdag. Fotnot två: Titeln har använts förut, men det vet ni väl? Kolla HÄR annars.
När min schlagerblog-kollega Ronny träffade Loreen och hennes team innan årets festival fick han redan i januari höra uppföljaren till My Heart is Refusing Me. Han var lyrisk. Just då hade ingen av oss (och förmodligen inte teamet bakom Loreen heller) koll på vilket enormt genomslag MHIRM skulle få, och jag trodde väl då att jag skulle få höra Sober typ i maj. Klipp till mitten av september och nu, äntligen, släpps uppföljaren efter vad som förmodligen varit en hektisk vår och sommar för den gamla Idol-deltagaren. Och vad ska jag säga? (Mer än att jag (och många andra) kanske ska börja ge min kollega lite mera credd för hans musiksmak). Bara att det var värt väntan.
I know this moment will be over tomorrow, ‘Cause we are sober Will we feel the same or let it be? Will you be there? The night is almost getting over, And I don’t want us to go there, I wanna wake up with you next to me Will you be there?
Det här är nämligen i mina öron fullständigt briljant. Det är långt mera direkt och kommersiellt än Melodifestivalbidraget, samtidigt som det inte gör avkall en millimeter på Loreens fantastiska röst och intigritet. Vad vi har är helt enkelt den perfekta kombinationen av den världsomfattande dansmusiktrenden på hitlistorna kombinerat med det som kallats "nästa trend" eller "Adele-trenden" (dvs kommersiellt riktad musik med meningsfulla texter och känslomässigt innehåll). I mina öron är det här en världshit med rätt lansering, en låt som Simon Cowell borde jobbat ihjäl sig för att få till Leona Lewis istället för att plocka den av Avicii redan ratade versionen av Collide. Fantastiskt. En av årets bästa svenska låtar.
Köp den på iTunes HÄR. Lyssna på den på Spotify HÄR.
PS. Att Coldplays fruktansvärt sömniga nya singel i skrivande stund ligger etta på iTunes försäljningslista och den här låten bara sjua är inget mindre än en katastrof.
Gravitonas - Lucky Star Efter tre EPs och lika många singlar styr Gravitonas med sin fjärde singel in på ett lite annorlunda musikaliskt spår. Borta är alla BWO-vibbar och sikten mot dansgolv på ryska bögklubbar, då de tidigare så elektroniska tongångarna ersatts med en tydlig akustisk gitarr, stråkar och en inte så liten snegling mot den australienska gruppen Empire of the Suns hit We are the People.
Ett helt riktigt val om ni frågar mig, för sämre förebilder kan man ju helt klart ha, och resultatet kan dessutom vara Gravitonas absolut bästa låt hittills. Eller i alla fall den som känns mest som en radiohit och samtidigt som att den har ett tydligt eget sound i jämförelse med Alexander Bards tidigare band, utan att för den sakens skull inte låta som om den kom från någon annans hjärna. Det känns fräscht men ändå tidlöst, och även om det är irrelevant för den här recensionen kan jag inte hjälpa att tänka att det här är precis det sound och den inriktning som Martin Rolinski borde valt till sin kommande solokarriär och som skulle passat honom som handen i handsken.
Det enda som möjligen drar ner mitt betyg något är texten. Jag är ju annars den förste att hylla en skön nonsens-poptext och jag skulle förmodligen kunna döpa mina barn efter strofer ut Army of Lovers- och BWO-låtar, så mycket älskar jag dem. Faktum kvarstår dock att jag inte kan komma ifrån att känna att om man gör en sådan här organisk och bitterljuv poplåt och den framförs så snyggt som Andreas gör, då krävs det en ”mer riktig text”. Förstår ni vad jag menar? Man vill veta vad snubben sjunger om helt enkelt. Och man vill kunna ta det till sig direkt. Då blir det, för första gången i mina öron, mest fånigt med Gravitonas vanliga vackra strofer om ”I bow to the priest” och ”The greatest story never told; the rainbow gold”.
Lite synd. För med en ordentlig, mera sammanhållen text – eller i alla fall en lite tydligare öppen för tolkningar – hade det här varit riktigt, riktigt stort i min bok. Nu stannar det vid att vara Gravitonas mest intressanta singel till dags dato. Och det är ju verkligen inte så illa det heller.
#Tillägg: Fick följande besked från bandet vilket kan vara intressant i sammanhanget (minst sagt): "Apropå den skumma texten på "Lucky Star" så beror den på att låten är temat till "The Unvisible", Fredrik Häréns bok/spel-/film-projekt som Gravitonas skriver musiken till (boken heter "De Icke-synliga" på svenska)". Så då vet vi det!
Det vore förmodligen enkelt att avfärda Ulrik Munther som ännu en söt Justin Bieber-kopia. Att kalla honom ett Lilla Melodifestivalen-vinnande skivbolagsfynd designat för att tilltala tsunamis av svimmande tweentjejer runt om i Sverige och bunta ihop honom med jobbiga Idol-produkter som Johan Palm. Det vore dock att göra det alldeles för lätt för sig. Efter att ha lyssnat igenom den här debutskivan är det nämligen uppenbart att Ulrik besitter en genuin musikalisk talang och att det här är tio riktigt bra, snyggt producerade gitarrpoplåtar. Det blir också tydligt att medan jämnåriga pop-hopp i samstämmig kör alltid plockar Justin Timberlake som sin förebild så verkar Ulriks musikaliska diet snarare ha bestått av Kent, Coldplay och tidig Oasis, något som alltid ger plus i min bok. I deras liga spelar han givetvis inte än, inte minst för den (förmodligen ofrivilliga) asexuella Emil i Lönneberga-auran som tyvärr ofrånkomligt kommer med killens ålder och utseende och som egentligen är så totalt oförenlig med bra musik. Det hjälps dock upp av att det rakt igenom här finns en mognad i texterna och en hitkänsla i melodierna som både förvånar och imponerar och efter den avslutande (något onödiga) Lady Gaga-covern står det klart att fler än landets tonårstjejer bör hålla ögonen på den här killen framöver.
Jag är inte riktigt säker på varför en sådan fantastisk text och schlagerrefräng som Hair måste lusas ned med snusksax och vara i över fem minuter (alla vet att en perfekt poplåt aldrig går över fyra minuter), varför hela skivan dränkts i omotiverade hårdrocksklichéer och varför spåren så lätt växer ihop till en enda lång smet i mitt huvud och får mig att konstant röra ihop vilken låt som är vilken. Däremot är jag tvärsäker på att under all image och alla RedOnes-ljudutflykter så finns det en riktigt bra låtsnickrare i Stefani Germanotta och jag njuter av Army of Lovers-vbbarna i Scheisse, den snygga starten Marry the Night, den helt utflippade latinoflirten i Americano, dansbeaten i Electric Chapel, hjärtslagen i Katy Perry-luktande The Edge of Glory (där jag dock klarat mig utan snusk-saxen igen) och den suveräna myselektron i min favorit Bloody Mary. Men framförallt växer titelspåret något enormt för mig när den omges med sina tuffare mer utflippade och hårdrocksskadade syskon. Först nu drabbar mig Madonna-influenserna och den fantastiska texten i Born This Way så som jag hoppats bli drabbad första gången jag hörde den, och då kan jag faktiskt ta att spår som typ Goverment Hooker och Heavy Metal Lover går mig helt spårlöst förbi (och att det där omslaget är verkligen precis så fult som redan alla påpekat). Lady Gaga sitter lugnt på poptronen ett bra tag till.
Isn't it about time that we talk a little about Le Kid's album Oh Alright?
With the America single out Monday (yay!) and the secret of me having this album out since my review in the March number of QX (it was supposed to be released in March, but then it was pushed to June for some reason), I really think it's time to discuss this album song-by-song.
It's also about time I try to write something in English;
A) just for the fun of it B) to see if I can C) since people with English as their native tongue seems (up until now at least) more likely to be as obsessed with the band as I am and D) I wrote the QX stuff in Swedish so I think I need to vary myself and I think this is a record that has to be kept written about
So please don't kill me (but feel free to correct my bad grammar) and here we go!
We are the Drums
"BPM won't give me salvation, I don't feel the facination"
The album starts with a track that seems to be designed to be a single somewhere down the road. It's a perfect "jump-up-and-down-infront-of-the-stage-or-on-the-dance-floor-song" complete with a na-na-na-part and a vocoder-stick. This is perhaps the closest to a rock song you'll get by Le Kid, so if that's what you looking for you should probably stay here (but that would be rather stupid I can tell you).
Mercy, Mercy
"We are the drop out uncle in your family"
OK. We all know the first song was a lie. They're not the drums. They're the L-E, the K-I-D as famously stated in their first hit, and even if I have heard this song probably a thousand times during the two years it has resided in my iPod, I still like it. With emphasis on like, 'cause I used to blindly love it… But times change, and Mercy, Mercy unfortenately lost a bit of its grandeur to its good looking, easier-to-love, siblings.
Oh look, here's the video.
America
"You can't imagine how much, or how bad, I want your skin on mine"
The new single. Without doubt one of the best, possibly the best, track of the album. This song has echoes of both Pet Shop Boys and Army of Lovers' Obsession, but has at the same time very much its own beautiful identity as a midtempo, pop-perfect musical achievment of gigantic proportions. A friend of mine called it "one of the five best Swedish pop songs ever written". Well, that's also a pretty good review, dontcha think? Out Monday. Buy it.
Oh My God
"Like a teenage dream it's a love supreme"
One of 2011's best Melodifestivalenbidrag – and probably the funniest stage show of this year – should have got a 5/5 on any other record (just for the "love, love, love, love, love, this love, love, love, love, love, must have been love, love, love, love, love, this is love"-parts and the "oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh"-parts) but here the competition is fierce! But I still think it should have been in the final, of course. And have won.
Bigger Than Jesus
"I wanna feel your heart tonight, I wanna feel you by my side, I want you to get me high"
Actually the last of the tracks on this album I got my hands on, and I can confess it wasn't love at first sight. Since I already had a midtempo-darling in America and a dito favourite in Escape, what was I supposed to do with this kindered spirit? Well, the answer was simple: Love it equaly much of course! This might be the closest Le Kid would come to a ballad, but with its beautiful synth-solo (can I dream of hearing it from a keytar on stage?) and its beautiful, organic electroblips in the background it's not exactly a My Heart Will Go On kinda ballad. For a track with such a big title it is actually wonderfully low key and adorable. Loves it.
Kiss Me
"I've been sublime, if you wanna I could pour some wine, I would dim out the lights and put on Barry White"
You might notice that most of the top graded songs in this review represent the melodic, soft, electrobased, not-so-much-for-the-schlagerfans side of Le Kid. Well, that's the side of the band I love the most, and the songs which most easily fits into my usual iPhone playlists. But as you all know the Mercy, Mercy- and Oh My God- retro, chorus-that-glues-to-your-brain-side of the band is the side that the wider audiences love them for, and I'd say this is the crown jewel in that bunch of songs.
Kiss Me is actually a Melodifestivalen reject from 2010 (OMG! What did that jury go for? Py Bäckman-hits?) and sort of a love child of Scissor Sisters I Can't Decide (a song I also totally adore) and Lily AllensFuck You - but sprinkled with pure joy and cute puppy love. When I play it for friends nobody gets it (so I guess OMG was a better MF debute for the band) but I'm proud as a (*insert something proud*) to have it all for myself if that's also the case with the rest of the world. When the "kiss kiss kiss-part" flies between the speakers it's the perfect antidote if you're sad or having a shitty day…and shouldn't all good popsongs should be designed for that?
We Should Go Home Together
"If this is real, I wanna do it again"
It used to be one of my absolute favourites of the bunch, but I guess I have played it about 200 times to much since the fantastic video appeard a year ago, so now I just love it. By the way; all songs should have at least three orchestral hits! I love that sound in a pop song.
Oh look, here's the video. Still worship that. Sailors galore! O'hoy!
Seventeen
"I can be cute, I can be dumb, and I'm not even illegally young, if you're mine tonight"
Remember the "two sides of Le Kid" I talked about in the Kiss Me-review above (if you don't, you seriously should check yourself for miscellaneous diseases)? Well, this might be the song that tries to combine both these sides, since the verses and choruses seem a bit more far related than in other songs - and I guess I'm not totally comfortable with that. It's an okej album track, no doubt about it, but since all other tracks on this perfect album sound like singles in my ears, this song gets the dubious honor of being some sort of an ugly duckling. Sad but true. But hey, that’s me, and maybe it will turn into a swan sometimes in the future? I'll hope for it to be amazing live!
Telephone
"Last night was buzzin' and now I wanna score again – in a back seat bingo with you"
Useless fact part 1: This song has been the signal on my phone for so long I always grab for my iPhone when it starts on my iPod (true, I'm really not that smart). Useless fact part 2: This was the first song I ever heard with the band. Important fact: I still love it! It has some of the best and most complex lyrics on the album, one of the most easy accessible choruses (it gets stuck in your head the first time your hear it), a fantastic production (just listen to all the different ways the girls voices are treated – genius) AND it allows for some crazy dancing.Important fact 2: Lady Gaga & Beyonce released their song after I first heard Le Kid's, but of course some fantastic songs have previously been written about telephones; Ring Ring, She's on the Phone, Call Your Girlfriend, The Call, Call Me (Spagna, Pipettes & Blondie versions) and of course Telefon by Style.
Escape
"You started out my golden boy, but then the colours started to fade for us"
Undoubtedly the most brittle and ethereal track on the record. It has a dazzling feeling of floating-on-clouds for the first one-and-a-half-minute or so, and when you didn't think it could get any more beautiful, it puts in another gear and uppens the beat, adds some strings and just knocks you out of the comfortable pop-armchair you've just sunk yourself into. One of the best endings of a record since Scissor SistersInvisible Light, which of course is one of the best things you can say about a song.
Bonustrack: Mr. Brightside
I hope this fantastic cover of the hit by The Killers (when I heard the original being played in a store i London some week's ago, I actually for a split second thought: "Oh, somene has been covering Le Kid!" I really isn't that smart) is the first in a long row of fantastic covers by the group. Wouldn't it be great with a cover B-side for every single? Just think about what they could do with something by U2 from their Discotheque-era? Or with anything from the Alexander Bard-songbook? Or Kent! Please, do Kent! And so on. And so on. Amazing.
Jag skulle verkligen ljuga rejält om jag sa att jag hade bra koll på Veronica Maggio innan den här skivan. Visst, jag har också hört Dumpa Mig, och jag har i efterhand fattat att Oskar Lindros var hennes dåvarande pojkvän som skrev alla de låtar som gjorde att hon var "överallt" 2008, men jag har nog aldrig tagit mig tid att lyssna igenom en hel skiva, och avfärdat det som den där sortens svenska mjuksoul som inte brukar beröra just mig, även om jag förstår att andra gillar't. Med nya skivan Satan i Gatan är det lite annorlunda. Dels har ju Jag Kommer varit vårens svenska megahit utanför schlagern, och Universals uppmärksamhetskupp att skicka hem telefoner till folk där man kunde ringa ett nummer och höra (en förfärligt raspig och kass version av) nästa singel Välkommen Hem var ju smått genial, men främst är det samarbetet med Christian Waltz som gjort mig nyfiken. Han har ju lite varit Maggios manliga motsvarighet (och mitt förhållande till honom före schlagern var väl ungefär samma som till Veronicas) men jag har alltid gillat hans låtsnickrande lite mer…och gör det fortfarande. Den här skivan (där Walz ligger bakom nio låtar av elva – de andra två har Maggio skrivit med Markus Krunegård) är nämligen full av små snygga och svala popsoulkarameller, där jag fler än en gång tänker på Orup och Mauro Scocco (i alla bra bemärkelser som finns) blandat med just Walz och Vincent Pontare. Det känns somrigt, hitigt och pastellfärgat och det är roligt hur Waltz/Maggio tagit några av de största klyschor som finns till sina titlar (Ingela Pling släng dig i väggen) och sedan fyllt låtarna med charmigt innehåll långt från de banaliteter man kanske vanligen väntar sig av låtar som heter eller handlar om att "Vi kommer alltid ha Paris", "Sju sorger och åtta bedrövelser", "Finns det en så finns det flera", "Satan i Gatan" (vill man inte höra en schlager som heterså med typ Siwan, btw?) och "Mitt hjärta blöder". Bäst? Jag är ju väldigt svag för "telefonlåten", kommande singeln Välkommen Hem, som handlar om en lägenhetsfest och som ger mig bilder av varma sommarkvällar och hemmapartyn i Stockholm när det är som vackrast, och för lugna nästanballaden Inga Kläder, om hur dina ex än förändras så kommer du alltid ha sett dem nakna, men här finns ingea spår jag direkt vill vara utan heller. Försommaren 2011 kommer utan tvekan tillhöra Veronica Maggio. Och den här gången lär jag ha bättre koll på varför hon kommer dyka upp precis överallt.
Frågan är om Britney någonsin varit mer spännande musikaliskt än när hon var som närmast ett sammanbrott runt Blackout-plattan 2007? Den skivan lät cool, futuristisk och hade några riktigt grymma låtar. Cirkus-skivan som kom efter blev kanske en större framgång och hade några rejäla hit, men den hade samtidigt långt fler bottennapp, och när nu Femme Fatale släpps fyra år senare visar det sig vara en snyggt paketerad dansplatta men som tyvärr känns både opersonlig och ospännande. Missförstå mig inte; det här kan samtidigt vara Britneys bästa skiva till dags dato. Det hela känns väldigt "nu" med dofter av Ke$ha,BlackEyedPeas och svettiga klubbgolv, här finns gott om hits från både Bloodshy&Avant, Max Martin och Dr Luke (Britney lyckas till och med att få en låt av och med söndertjatade will.I.am att kännas uthärdlig) och låtar som I Wanna Go, Trip to Your Heart och Gasoline lär ni inte ha hört om för sista gången och jag spelar dem om och om igen i min iPod. Samtidigt är hennes röst i de flesta låtar sönder-vocodad till bristningsgränsen och jag kan inte skaka av mig en lätt känsla av oengagemang och jag känner en oerhörd brist på något som visar att den här popikonen är hungrig och verkligen vill och vågar utmana de nya spelarna på listorna. Mitt intresse väcks faktiskt som mest i den avslutande Nelly Furtado/"Madonna-under-American-Life-perioden"-doftande Criminal: En snygg text, hennes röst i stort sett lämnad i fred och en läcker flöjt! OK, att det hela är en klubbplatta att dansa sig svettig till och flera ballader hade bromsat ett annars så snyggt och välpacketerat party, men jag menar att med flera sådana utropstecken - som känns äkta och annorlunda - hade Britney varit intressant igen. Nu är hon "bara" party och tillbaka på hitlistorna.
Partyanslaget på denna åttaspårs-EP är helrätt efter Melodifestivalsuccén: influenserna (jag hör Jackson/Justin/Usher kombinerat med modernt eurodansbeat) är väl valda och grabben är ju en stjärna väl värd en lysande solokarriär utan de andra två bokstäverna. Tyvärr blir det lite identitetslöst som helhet (för min del hade gärna Amarillo/Feiner fått göra alla spår med en fet Boström-produktion) trots att låtarna är ganska trivsamma var och en, men Danny är absolut något stort på spåret.
När fantastiska och lite underskattade Erik Hassle kombineras med låtskrivartalangen hos Jocke Berg och Martin Sköld blir det tjugosju minuter i pophimlen för en Kent-fan som undertecknad. Samma sköna refränger, bitterljuva texter och snygga ljudbild som på Eskilstunagruppens senaste album, men här med Eriks sköna röst och på engelska. Vårens bästa EP för Killers/Coldplay-publiken som lämnar en kraftig längtan efter mer.
The Sound of Arrows - Voyage
Inlägg
