Skivrecension: Veronica Maggio - Satan i Gatan

Satan i Gatan vilken grym skiva, Veronica!

Jag skulle verkligen ljuga rejält om jag sa att jag hade bra koll på Veronica Maggio innan den här skivan. Visst, jag har också hört Dumpa Mig, och jag har i efterhand fattat att Oskar Lindros var hennes dåvarande pojkvän som skrev alla de låtar som gjorde att hon var "överallt" 2008, men jag har nog aldrig tagit mig tid att lyssna igenom en hel skiva, och avfärdat det som den där sortens svenska mjuksoul som inte brukar beröra just mig, även om jag förstår att andra gillar't.
Med nya skivan Satan i Gatan är det lite annorlunda. Dels har ju Jag Kommer varit vårens svenska megahit utanför schlagern, och Universals uppmärksamhetskupp att skicka hem telefoner till folk där man kunde ringa ett nummer och höra (en förfärligt raspig och kass version av) nästa singel Välkommen Hem var ju smått genial, men främst är det samarbetet med Christian Waltz som gjort mig nyfiken. Han har ju lite varit Maggios manliga motsvarighet (och mitt förhållande till honom före schlagern var väl ungefär samma som till Veronicas) men jag har alltid gillat hans låtsnickrande lite mer…och gör det fortfarande.
Den här skivan (där Walz ligger bakom nio låtar av elva – de andra två har Maggio skrivit med Markus Krunegård) är nämligen full av små snygga och svala popsoulkarameller, där jag fler än en gång tänker på Orup och Mauro Scocco (i alla bra bemärkelser som finns) blandat med just Walz och Vincent Pontare.
Det känns somrigt, hitigt och pastellfärgat och det är roligt hur Waltz/Maggio tagit några av de största klyschor som finns till sina titlar (Ingela Pling släng dig i väggen) och sedan fyllt låtarna med charmigt innehåll långt från de banaliteter man kanske vanligen väntar sig av låtar som heter eller handlar om att "Vi kommer alltid ha Paris", "Sju sorger och åtta bedrövelser", "Finns det en så finns det flera", "Satan i Gatan" (vill man inte höra en schlager som heterså med typ Siwan, btw?) och "Mitt hjärta blöder".
Bäst? Jag är ju väldigt svag för "telefonlåten", kommande singeln Välkommen Hem, som handlar om en lägenhetsfest och som ger mig bilder av varma sommarkvällar och hemmapartyn i Stockholm när det är som vackrast, och för lugna nästanballaden Inga Kläder, om hur dina ex än förändras så kommer du alltid ha sett dem nakna, men här finns ingea spår jag direkt vill vara utan heller.
Försommaren 2011 kommer utan tvekan tillhöra Veronica Maggio. Och den här gången lär jag ha bättre koll på varför hon kommer dyka upp precis överallt.