Skivrecension: Ulrik Munther - Ulrik Munther

Ulrik Munther - Ulrik Munther

Det vore förmodligen enkelt att avfärda Ulrik Munther som ännu en söt Justin Bieber-kopia. Att kalla honom ett Lilla Melodifestivalen-vinnande skivbolagsfynd designat för att tilltala tsunamis av svimmande tweentjejer runt om i Sverige och bunta ihop honom med jobbiga Idol-produkter som Johan Palm. Det vore dock att göra det alldeles för lätt för sig. Efter att ha lyssnat igenom den här debutskivan är det nämligen uppenbart att Ulrik besitter en genuin musikalisk talang och att det här är tio riktigt bra, snyggt producerade gitarrpoplåtar. Det blir också tydligt att medan jämnåriga pop-hopp i samstämmig kör alltid plockar Justin Timberlake som sin förebild så verkar Ulriks musikaliska diet snarare ha bestått av Kent, Coldplay och tidig Oasis, något som alltid ger plus i min bok. I deras liga spelar han givetvis inte än, inte minst för den (förmodligen ofrivilliga) asexuella Emil i Lönneberga-auran som tyvärr ofrånkomligt kommer med killens ålder och utseende och som egentligen är så totalt oförenlig med bra musik. Det hjälps dock upp av att det rakt igenom här finns en mognad i texterna och en hitkänsla i melodierna som både förvånar och imponerar och efter den avslutande (något onödiga) Lady Gaga-covern står det klart att fler än landets tonårstjejer bör hålla ögonen på den här killen framöver.