Skivrecension: Britney Spears – Femme Fatale

Britney Spears – Femme Fatale

Frågan är om Britney någonsin varit mer spännande musikaliskt än när hon var som närmast ett sammanbrott runt Blackout-plattan 2007? Den skivan lät cool, futuristisk och hade några riktigt grymma låtar. Cirkus-skivan som kom efter blev kanske en större framgång och hade några rejäla hit, men den hade samtidigt långt fler bottennapp, och när nu Femme Fatale släpps fyra år senare visar det sig vara en snyggt paketerad dansplatta men som tyvärr känns både opersonlig och ospännande.
Missförstå mig inte; det här kan samtidigt vara Britneys bästa skiva till dags dato. Det hela känns väldigt "nu" med dofter av Ke$ha, BlackEyedPeas och svettiga klubbgolv, här finns gott om hits från både Bloodshy&Avant, Max Martin och Dr Luke (Britney lyckas till och med att få en låt av och med söndertjatade will.I.am att kännas uthärdlig) och låtar som I Wanna Go, Trip to Your Heart och Gasoline lär ni inte ha hört om för sista gången och jag spelar dem om och om igen i min iPod. Samtidigt är hennes röst i de flesta låtar sönder-vocodad till bristningsgränsen och jag kan inte skaka av mig en lätt känsla av oengagemang och jag känner en oerhörd brist på något som visar att den här popikonen är hungrig och verkligen vill och vågar utmana de nya spelarna på listorna. Mitt intresse väcks faktiskt som mest i den avslutande Nelly Furtado/"Madonna-under-American-Life-perioden"-doftande Criminal: En snygg text, hennes röst i stort sett lämnad i fred och en läcker flöjt! OK, att det hela är en klubbplatta att dansa sig svettig till och flera ballader hade bromsat ett annars så snyggt och välpacketerat party, men jag menar att med flera sådana utropstecken - som känns äkta och annorlunda - hade Britney varit intressant igen. Nu är hon "bara" party och tillbaka på hitlistorna.