Mamma jag vill inte ha en frukt!

Tyst nu och ät. Det är gratis.

Blossa 09

De som har hängt med ett tag här i bloggen vet att jag är glöggbesattheten personifierad.

Jag hamstrar mängder av flaskor av Blossas årgångsglögg varje år (fråga bara de som hjälpte mig att flytta från Stockholm i somras) och sitter den här veckan på små nålar i väntan på Blossas "största hög med nyheter någonsin" som de ska avslöja på torsdag.

På torsdag avslöjas också årets smak på årgångsglöggen Blossa 09, en smak som har en del att bevisa efter förra årets fadda blåbärssoppa. Tyvärr, har jag inga stora förhoppningar eftersom jag redan har hört en liten domherre viska vad den kommer att smaka (och det är en smak jag har allmänt svårt för i andra former än dess naturliga).

Jag säger givetvis inget - men här är en ledtråd.

Ny teaser-trailer: Interception

Här är ett smakprov på vad Christopher Nolan lagt sin tid på efter The Dark Knight.

Läget Just Nu - Vecka 0936

"Inglourious Basterds" – Film av Quentin Tarantino Ny
Allt jag tyckte om Tarantnios senaste kunde ni ju läsa HÄR, men eftersom inte ens min bäste polare orkade igenom den texten så drar jag en snabb sammanfattning här på veckolistans förstaplats: Inglourious Basterds är en av Quentin Tarantinos bästa filmer någonsin. Den har alla hans patenterade inslag som långa, långa dialogscener, lite för coolt och våldsamt skildrade våldsscener och åtminstone en supersnygg scen med gammal musik perfekt bildsatt. Den har samtidigt en förvånansvärt klar och rakt berättad historia fylld med spaghettiwesterns respektlöshet för realism, historiska personer och tydliga avgränsning av ont och gott, en fantastisk hantering av olika språk olikt det mesta man någonsin sett i modern, kommersiell film och några lysande skådespelarinsatser från tyska och franska skådespelare som ni kanske inte har sett innan men som ni omedelbart kommer vilja se mera av. Brad Pitts karaktär är dock lite för Tarantino-överspelad för jag ska vara helt glad. Och filmen är lite lång. Men ett måste.
Kräftskiva & Lördagsmys Ny
Alltid trevligt att träffa gänget hemma i Tomas och Anders gigantiska lägenhet – och bjuds det dessutom på kräftor och champagne (direktimporterad från distriktet) så är allting såklart så bra det kan bli en fredag...inte minst om man hunnit med en AW med Järntrean och halva Göteborgskontoret precis innan. Att få bjuda hem sina polare till sig på lite mat (okej...det blev bara något så svennigt som Tacos eftersom allt bara var spontant...men ändå) och kolla på TV efter 3,5 år i förskingringen känns stort – och adderar man till det en grym äpplekaka gjord av FF så får man en perfekt hemmahelg.
"Memories" – Låt med David Guetta feat Kid Cudi Ny
När jag recenserade David Guettas skiva åt QX (den uppmärksamme läsaren minns säkert att jag gav den en tvåa) så var det inte alls Sexy Bitch som fastnade och kändes som den naturliga uppföljaren till sommaren Kelly Rowland-hit. Istället kunde jag inte sluta nynna på den här Moby-blingade saken med sin "tu-tu-tu-tu-tuu-tuu"-hook som nu veavs varv på varv under mina morgonpromenader. Rekommenderas varmt.
"District 9" – Film av Neill Blomkamp Ny
När filmatiseringen av dataspelet Halo föll igenom gav filmens producent Peter Jackson 30 miljoner till dess regissör Neill Blomkamp och sa "gör vad du vill med dessa istället". Resultatet blev en långfilms-variant av dennes fejk-dokumentära kortfilm om utomjordingar som strandat i Sydafrika (och behandlas ungefär som de svarta gjorde under apartheid) och så småningom – efter en succéartad marknadsföring - en gigantisk, amerikansk biosuccé. Själv tycker jag bitarna från kortfilms-idén håller bäst. Början av filmen som använder dokumentärfilmens grepp för att förklara hur utomjordingarna hamnade i Sydafrika, redovisar fördomar och som lägger upp grundplotten (1,8 miljoner aliens ska flyttas från District 9 till nya tältlägret District 10 när någonting går väldigt fel med projektets ledare Wikus Van De Merwe) är lysande och jag älskar hur CGI-tekniken känns lågbudget och att allt är grynigt och smutsigt (jämför tex med de polaerade färgexplosionerna i Avatar-trailern). Andra delen av filmen när Van De Merwe likt en kusin till Flugan jagas av både militär och aliens känns mera som en ordinär action/splatter-film, vilket inte alls är dålig popcorn-underhållning, men kanske inte lika snyggt fyllt med politiska undertoner som öppningen. Okej biofilm, perfekt bakissöndag-DVD. Tre popcorn blir betyget.
"Brustna Omfamningar" – Film av Pedro Almodovar Ny
Lite för långsam och med lite för lite skratt för att man ska lämna salongen med den där förlösande, lyckliga känslan som ibland kan komma över en efter att man sett en Almodovarfilm, men samtidigt en fantastisk Penelope och några riktigt lyckade filmiska referenser för att vara välspenderade minuter och pengar i biomörkret. Läs mera HÄR.
"X-Factor" - Brittisk talangsåpa 2v
Jag ska erkänna en sak: jag råkade se veckans avsnitt av Xtra-Factor först istället och blev väldigt besviken på hur klassen på min favorittalangsåpa rasat sedan förra veckan...hahaha...pinsamt. Men sen styrde FF upp situationen och till en suverän pasta fick jag se samma underhållande blandning av extrem talang och bottelös talnglöshet som förra veckan ännu en gång. Hallå, det är för tjejband som Miss Fits som jag älskar brittisk tjejpop och det här programmet! Okej, jag saknar ochså Sharon Osbourne (fast jag älskar Dannii och Cheryl...men de är ju typ samma söta sort) och tycker hela den här nya arenagrejen är onödig...men det är ju grym reality-TV. Så sjukt bra musiksatt och regisserat (ibland över gränsen...men jag tar det). Och till skillnad från britternas besatthet av Big Brother är den här hajpen mycket mera rättvis. Dessutom är jag kär i Dermot. Mums.
– "Baksmällan" – Film av Todd Phillips Ny
Riktigt rolig grabbfilm om gänget som åker på svensexa till Las Vegas och vaknar upp dagen efter utan att minnas något alls – men med saknade framtänder (och brudgum), en polisbil i garaget och en tiger och en bebis på hotellrummet. Som en form av ångestfylld detektivhistoria där man nästan kan känna huvudvärken och den torra smaken i munnen börjar sköna "mest sedda på TV"-skådisar som Bradley Cooper, Zach Galifianakis och Ed Helms nysta upp ledtrådar om vad som hände kvällen innan. Resultatet är långt mycket roligare och klart mindre pinsamt testosteronstint än vad man kunde misstänka av upplägget. Tre och ett halvt popcorn (hittade på golvet tillsammans med utspilld öl och ett par gamla sockar).
"I Look to You" – CD med Whitney Houston Ny
Hennes röst må kanske inte ha samma fantastiska omfång eller lekfullhet längre och låtarna må spreta åt alla möjliga håll (disco, moder RnB, smörballader) men det är ändå en oväntat skön comeback för en av åttiotalets mest uträknade artister. Vem trodde för några år sedan att i jämförelsen mellan Michael Jackson och Whitney Houston så var det så här framtiden skulle bli? Läse mera om skivan HÄR.
"Fame/Out Here On My Own" – Låtar med Naturi Naughton Ny
Om man bara ska se till trailern så tycker jag att nyinspelningen av Alan Parkers gamla filmklassiker känns oväntat intressant och ska man se till hur de uppdaterat de här två Oscarsnominerade (och i ena fallet belönade) låtarna så finns det inget som talar emot det där heller. Jag är otroligt imponerad över att man kan gjuta nytt blod i en så sönderspelad dänga som Fame. Kudos. Och Naughton verkar vara ett fynd.
"Top Chef" & Project Runway" – Världens bästa realitytävlingar 2v
Just nu tycker jag nästan att den australiensiska varianten av Project Runway är roligare att titta på varje vecka...och anledningen är såklart att där känner man alla deltagare och deras personliga stil, medan man i den amerikanska varianten fortfarande inte känner igen hälften. Men varje timme i sällskap med det här TV-programmet är en njutning för en reality-tok som undertecknad.
Skillnaden mellan Project Runway och Top Chef är att den sistnämnda på ett märkligt sätt faktiskt lyckas få in tittarna i matchen på bara två program. redan känner man lite vilka som är de bästa, de sämsta och de mest färgstarka (eller kanske kryddstarka höhö) deltagarna. och hungrig blir man som vanligt.




"I Love You Man" – Film av John Hamburg
Oförarglig myskomedi om innebegreppet "bromance" som lockar till småfniss snarare än gapskratt, men som har fördelen av att ha två av den amerikanska TV/filmens mest charmiga och likeable huvudrollsinnehavare i Paul Rudd och Rashida Jones (och för all del Jason Segel) rekommenderas till den som behöver en stund söt filmavkoppling utan allt för mycket engagemang och med flera platser för att fylla på chipsen.
"Xtra-Factor" – Systerprogram till brittisk talangsåpa
X Factors lillasysterprogram är alldeles, alldeles för späckat med fåniga sketcher (okej jag gillade bananidén), ledda av söta men lite jobbiga Kate och de visar ju inte en enda en riktigt bra tävlande i de här avsnitteten trots att några gick vidare. Men den äldre mannen med stånd var ju såklart en succé...och Spice Girls-pensionärerna.
"Bad Boys" – Låt med Alexandra Burke ft Flo Rida
Och på tal om X-Factor så har förra årets vinnare Alexandra Burke nu äntligen fått ut sin första singel (jag älskar att de låter det mogna sådär varje år). Jag kan absolut förstå att de hade problem – de har ju redan en Leona – och valde att gå vägen "dansig-Beyoncee" istället, och i verserna så tycker jag den här skönt elektroniska Brittan-dängan tillsammans med Flo Rida är riktigt, riktigt skön. refrängen har dock ett problem – och det känns nästan skumt att skriva den här meningen med tanke på att jag sparkat igång Schlagerbloggen den här veckan lite lätt) – och det är att den känns lite FÖR lättviktig och "Melodifestival" för en sådan här låt. Men helt klart tillräckligt bra för att spelas flitigt i min iPod.
"Mammut" – Film av Lukas Moodysson
När det här året började var den här filmen en av de jag såg fram emot mest. Moodysson gör kommersiell film igen! På engelska! Med två av mina favoritskådisar! Kunde ju inte misslyckas. Av någon anledning så blev det dock aldrig av att jag såg den när den dök upp på bio (min gissning: den kom under Melodifestivalveckorna) men nu när DVDn finns ute fanns det inte längre några ursäkter att missa den. Tyvärr, måste jag nog tillägga - för jag är inte alls överens med den tsunami av betygstecken som täcker fodralet (när de inte ens behöver peta in MovieZine, Amelia eller Plaza Kvinna så vet man att man har en svensk kritiker-darling i händerna). Jodå, det är snyggt och säkert viktigt (Moodysson är inte speciellt subtil –snällt sagt - i att berätta vad han tycker om oss västerlänningar och våra lyxproblem som självförverkligande och tidsbrist, jämfört med hur mammor sliter för att försörja sina barn i Asien) men samtidigt ganska fyrkantigt, händelsefattigt och förutsägbart. Plus dock för snyggt foto, schysta skådisar och bra musikval. Godkänt, två popcorn.
iPhone 3GS 32Gb Svart
Har den inte dykt upp på onsdag så kommer det osa svavel i Telias kundtjänst...




Krock mellan Melodifestivalen och Göteborg Film Festival 2010
Ni får gärna dissa mig eller avfärda mig som dum i huvudet, men det här är och förblir ett stort problem för mig. jag går runt med en molande tråkig känsla i magen över att veta att de två återkommande enskilda händelser varje år som jag tycker absolut bäst om att besöka sker exakt samtidigt. "Hur svårt kan det vara" ropar folk från respektive sida som inte har någon som helst förståelse för den andra, men för mig som verkligen älskar, älskar, älskar att kunna vara en del av båda världarna så kan jag meddela att det är jävligt svårt. Och jag vill helst inte prata om det.
"The Spell" – ny singel med Alphabeat
Jag var inte helt övertygad om danskarnas oväntade succé (speciellt stora blev de ju i Storbritannien) förra vändan – möjligen älskade jag Pete Hammond-mixen – och blir det här en superhit kommer jag inte förstå något den här gången heller. Blekt, tunt och utan finess i mina öron. Pop kan vara så mycket roligare och bättre.

Ungefär så just nu.

Poplistan!

Vissa fredag får den här listan bara passera helt okommenterat. Idag är det en sådan fredag.

This Week/Last Week/Peak/Weeks on Chart/Artist - Song
01/01/01/03/The Sound of Arrows - Into the Clouds
02/NE/02/01/Naturi Naughton - Fame
03/NE/03/01/Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning
04/NE/04/01/Alexandra Burke ft Flo Rida – Bad Boys
05/05/05/02/Mini Viva – Left My Heart in Tokyo
06/03/02/03/Madonna - Celebration
07/NE/07/01/Whitney Houston – A Song for You
08/NE/08/01/Teddybears – Get Mama a House
09/06/06/02/Annie – Songs Remind Me of You
10/NE/10/01/Whitney Houston Million Dollar Bill
11/12/11/02/ Mini Viva - Left My Heart in Tokyo (Pete Hammond Retro Remix)
12/08/03/09/Girls Can’t Catch – Keep Your Head Up
13/02/01/03/ Bananarama - Love Comes
14/04/04/02/Sarah Dawn Finer – Anything Tonight
15/NE/15/01/Whitney Houston – For the Lovers
16/NE/16/01/Naturi Naughton – Out There on My Own
17/07/07/03/David Guetta ft Akon - Sexy Bitch
18/09/09/03/September - Leave it All Behind
20/14/14/03/U2 - I'll Go Crazy if I Don't Go Crazy Tonight (Dirty South Remix)
20/15/05/02/Marit Bergman - Casey, Hold on

Trevlig helg!

Och nu blir det godisreklam!

Jag är inte riktigt säker på om det här är något mer än bara konstigt.

Nya filmaffischer: 2012

Här är fyra rätt groteska (men ganska coola) affischer för Roland Emmerich undergångs/katastroffilm 2012.

Seinfeld reunited!

Som gammal Seinfeld-fan blir man ju lite småskakig i benen av det här nya omslaget på Entertainment Weekly. Sjukt kul att de ska återförenas, även om det är i Simma Lugnt, Larry (jag älskar att använda den fåniga svenska titeln) och inte "på riktigt".

Nu vill jag se ett liknande omslag med Vänner-gänget när de återförenas i 30 Rock (helst)!

Ny promobild: Desperate Housewives

Jag visade ju en promobild på de fem damerna häromdagen, men visst är den här nästan snyggare och roligare?

Lite lunchmusik med Pauline

Jag tror faktiskt inte jag sett eller visat den här videon till Give Me a Call med Pauline...så här kommer den!

Nytt skivomslag: BSB/This is Us

Här är omslaget till Backstreet Boys kommande skiva This is Us som släpps den sjätte oktober.

Är inte...

...den här Aftonbladetartikeln bara ett sätt att erkänna att de inte ens orkar Googla tre sekunder eller kolla med någon som helst annan källa innan de rakt av kapar vad Perez Hilton skriver och gör det till sanning?

Kylie! Kylie! Kylie!

Alltså någon som är ett mera insatt fan än vad jag är får gärna tala om vad det här Bollywood-inspirerade klippet med Kylie kallat "Blue Song Promo Chiggy Wiggy feat Kylie Minogue" är för något. Själv nöjer jag mig med att säga att hon är jävligt snygg och låten fastnar som ett klister.



Tillägg: Hittade lite om vad det här är i en gammal artikel!

Hours after A R Rahman's triumphant return from the US after winning two Oscars for Slumdog Millionaire's Jai Ho, another star, this time from the land down under, arrived at the international airport in Mumbai on Thursday.
Aussie singer and pop star Kylie Minogue is in Mumbai to record a music video for the forthcoming Bollywood movie Blue which stars Akshay Kumar, Sanjay Dutt, Katrina Kaif, Lara Dutta and Zayed Khan .
The movie has its music scored by Rahman. The song was recorded in London by Kylie a few weeks ago. It seemed that Kylie liked the music when she first heard it and was keen on recording it with Rahman.
Farah Khan is choreographing the music video which will probably feature Sanjay Dutt and Akshay Kumar.
The singer also has a duet with Sonu Nigam for the same film.

Filmrecension: Inglourious Basterds

Inglourious Basterds
Quentin Tarantino, USA

En gång var Quentin Tarantino min stora hjälte. När Reservoir Dogs vann pris på Stockholms filmfestival så noterade jag det (fast såg den först några år senare på VHS), men det var först efter att jag sett Pulp Fiction (som jag gick och såg både på grund av Cannes-vinsten och filmintresserade lumparpolare) som hela mitt intresse för film tog en ny vändning. Quentin Tarantinos två första filmer (och faktiskt hans lilla birollsinhopp i pärlan Sleep with Me, där han utvecklar homosubtexten i Top Gun) fick mig single handed att börja gå på Göteborgs Filmfestival – jag tänker inte utveckla logiken i det här, utan bara konstatera att så var det – något som i sin tur ändrade hela mitt filmintresse. Men det var då. Efter Pulp Fiction – vars omkastade kronologi, ovanliga dialog, återuppväckande av gamla avdankade skådisar, brutala våld och sitt geniala användande av bilder och musik odiskutabelt är en av filmhistoriens milstolpar i mina ögon - så försvann min respekt för QT för varje film han gjorde.

I Jackie Brown fanns fortfarande något kvar av det jag älskat i de första filmerna, men mer och mer förlorades hans historier i cool (och alltför lång) dialog och överdrivna mängder av våld. Det blev helt enkelt för grabbigt för mig, Och inte på ett bra sätt. Kill Bill-filmerna var snygga att se på, men filmiskt kändes de ju lika intressanta som vilken blockbuster som helst och med Sin City och Death Proof så gav jag nästan upp. Det enda som gav mig lite, lite hopp att QT fortfarande kunde berätta något var hans suveräna säsongsavslutning av CSI (ni vet det där då Nick var levande begravd).

Så frågan är om jag ens gått och sett Inglourious Basterds om det inte vore för den översvallande kritikerrespons den fått. Vi snackar femmor i Expressen, QX, MovieZine (eller vänta – ALLA filmer får en fyra eller uppåt av MovieZine), fyror i resten och extremt goda vitsord från vänner vars Quentin Tarantino-fascination vad jag vet aldrig ens varit i närheten av min.

Det här är alltså Tarantinos variant av den klassiska spaghetti western – komplett med Ennio Morricone-musik, skalper, onda-mot-de-goda-fighter, " Once Upon a Time in Nazi-Occupied France ", shoot outs i barer och fullständig respektlöshet för historiska figurer och dess öden – förlag till andra världskriget. Cowboys & indianer har blivit allierade & nazister när ett gäng hämndfulla judar ger sig in bakom fiendens linjer för att jaga skalper, samtidigt som en ung judinna som som barn sett hela sin familj mejas ned av en supergrym överste förbereder sin egen hämnd på en biograf i Paris där nästa stora propagandafilm ska ha premiär. Låt slaktandet börja!

I början undrar jag om jag och alla lovords-människorna jag nämnde tidigare varit på samma film... Förtexterna är oväntat trista för att vara QT, förstascenen är oändligt lång med mängder av dialog späckad med putslustiga detaljer och alltihopa avslutas såklart med en massaker. Suck, pust och stön. Men sedan kommer jag på mig själv med att vara onödigt kritisk. Som att jag är så ivrig med att bevisa för mig själv, alla betygsfemmor och QT himself att killen bara är kejsaren utan kläder att jag inte riktigt ger filmen en chans. Så då gör jag det istället – och fanimej om det inte fungerar mycket bättre.

Faktum är att jag här och nu kan säga att det här historien är en av de tre bästa filmer Quentin Tarantino gjort. I vissa delar är den till och med den bästa (i andra klar trea). Jo, här finns onödigt, glorifierat våld (man behöver kanske inte visa hur man slår sönder någons huvud med ett baseball-trä) som är lite för snyggt och "häftigt" gjort för att det inte ska ge en liten "det var ju ändå några stycken som dog i det där kriget"-eftersmak, här finns dialoger kryddade med långa coola utsvävningar (jag älskar Brad Pitt, men hans karaktär här är den jag gillar minst just på grund av att den är så oerhört, parodiskt Tarantinsk) och hans tidigare signum med ett underbart soundtrack suveränt komponerat med bilderna finns här i stort sett bara i en enda scen (även om det är en grymt snygg scen involverandes en illröd klänning och David Bowie), men jag kan ta allt det där den här gången på grund av filmens förtjänster.

För det finns många sådana.

En är att här faktiskt finns en riktig historia att berätta och karaktärer att känna för och med. De må vara extremt snygga (nazister är ju i och för sig alltid rasande snygga på film, det är något med uniformer och långa, svarta läderrockar) och säga coola saker, men de känns ändå äkta under sina polerade/coola/roliga ytor.

En annan är att alla pratar språken från de länder de ska komma ifrån, vilket gör allting så mycket mera njutbart, äkta och adderar en ytterligare knorr när språkbyten och dialekter faktiskt tillåts vara en del i historien. Mycket, mycket snyggt.

Det tvingar i sin tur fram en hel hög med tysk- och fransktalande skådespelare, och det är en fröjd att se personer som Michael Fassbender, Daniel Brühl och Mélanie Laurent blomma ut i dialog på sina originalspråk, även om det som höjer allting det där sista lilla snäppet är Cannes-belönade Christoph Waltz.

Han fullkomligt tar över alla scener han är med i – men inte på det där "Meryl Streep i Djävulen Bär Prada"-sättet, utan mera genom att låta karaktärens elakhet och galenskap filtreras ut genom små, små hål i den perfekta, belevade fasaden. Hans monolog mot slutet är en ren njutning.

Addera till det den där Bowie-scenen jag nämnde tidigare, små fantastiska, korta, bildmässiga inflikningar/förklaringar (som är sådant jag alltid går i gång på stenhårt), ett oväntat inhopp av Mike Myers och ett riktigt tillfredsställande slut och slutresultatet blir en av årets snyggaste, längsta och mest oväntade bra filmhändelser hittills i år.

Den kommer inte att förändra världen – vare sig för mig eller filmhistorien – och jag kommer inte dela ut någon femma...men den kommer helt klart förändra hur jag ser på Quentin Tarantino som filmskapare i riktning mot det jag tyckte en gång för 15 år sedan.

Morgonmusik

Vad kan passa bättre än att börja dagen och helgen med en låt som heter Watch the Sun Come Up? Här är Example.

Dagens Kylie

Tänkte det var läge för en Kylie-bild. Den här är från Blackbook, där Kylie snackar om sin USA-turné (som för övrigt hon beskriver som en "Greatest Hits of all my tours" - hur mycket hade man inte velat se den?) och ser ut som en snygg Fantomen på Operan.

RIP Ellie Greenwich

När det första twitter man läser på morgonen är Andres Lokkos "it kinda feels like the day pop music finally died" så inser man att antingen har något litet obskyrt, brittiskt indieband slutat spela efter tre månaders hype i Notting Hill - eller så är det något stort som hänt.

När nästa twitter från samme man är "ellie greenwich r i p" så skulle jag ljuga om jag sa att jag blev klokare, men när ett tredje kommer som lyder "i mean, jeez, she co-wrote BE MY BABY. BE MY BABY. Yes, THAT be my baby. THE be my baby. the pop song to end all pop songs" då vet man att en legend försvunnit utan att man egentligen visste att hon fanns bara någon timme innan.



När man dessutom inser att hon var ansvarig för följande fantastiska favoriter, ja då är det bara att följa i Andres fotspår. Hur bra är nämligen inte det här?



Och den här låten är ju odödlig för alla oss som är besatta av 80-talsfilmen En Natt på Stan/Adventures in Babysitting. Just det här klippet såg jag nog sönder på VHS därhemma (Hmmm, jag gissar att vi alla hade våra olika ingångar till 50-talets popklassiker)?



Da Doo Ron Ron, Leader of the Pack, listan kan bli hur lång som helst om ni som jag kollar Wikipedia. Men den låt jag kommer förknippa Ellie med i framtiden (nu när jag vet att hon funnits) är med en av mina absoluta - kanske den absolut största - julfavoriter. Darlene Loves fullkomligt briljanta Christmas (Baby please come home).



Eleanor Louise "Ellie" Greenwich blev 69 år.

Dagens Citat

"I was at a sex party in Mannheim, I was on the dancefloor. It was six o’clock in the morning. I was wearing a little rubber wrestling singlet. I was having a great time. There was a cloud in the room, this cloud of man sweat, cigarettes, spilled booze, shit because people were getting fisted, and poppers. And piss! It was disgusting… The most vile place I’ve ever been. And I was dancing, and the DJs put on ‘Walk The Night’ by the Skatt Brothers. It’s one of my favourites. It was one of those revelatory moments for me when I realised what I wanted the album to sound like and how I wanted it to make me feel."

- Jake Shears i Scissor Sisters beskriver stunden då han insåg hur soundet på bandets nya skiva skulle låta. Skivan dyker upp i mars nästa år, Stuart Price har producerat (efter ett förslag från Pet Shop Boys Neil Tennant) och albumet har en klar - men fortfarande hemlig - titel.

Skivrecension: Whitney Houston – I Look to You

Whitney Houston – I Look to You

Bara att man har chansen att sitta med ett färskt Whitney Houston- album i handen är ju värt ett extra betygssnäpp – tjejen hade ju länge den tveksamma äran att ligga högst upp på The-Most-Likely-to-Die-List – och det är svårt att inte påverkas av hela Houstons historia när man ska säga något om den här skivan.

Inte bara för att nästan alla texter handlar om att komma tillbaka och få revansch på ett eller annat sätt, utan för att för oss som har växt upp med Whitney så är det omöjligt att inte konstatera att hon faktiskt (och inte helt oväntat) sjunger lite sämre – det kommer man inte ifrån. Nu låg hon en bra bit över de flesta andra redan innan, så det är ju inte så att hon sjunger illa eller dåligt på något sätt...men det där fylliga guldet är borta och nu känns det inte som att hon röstmässigt på något sätt lätt slår svenska sångfåglar som Agnes eller Sarah Dawn Finer på fingrarna. Se där barn vad crystal meth och en one hit wonder-pojkvän kan göra med era liv!

Nåväl, nu är det här långt ifrån någon katastrof i vilket fall. Whitney låter fortfarande i de flesta fall som Whitney och ser man låtarna som egna enheter (vilket man kanske ska göra idag när ingen köper hela skivor, utan bara låtar styckvis) så finns här en hel del godis för den som gillar modern R'n'B (som i till exempel Nothin' But Love och Like I Never Left med Akon), svulstiga Diane Warren–ballader (I Didn't Know My Own Strength), Timbaland-varianter (som I Got You) och ren disco (singeln Million Dollar Bill).

Mitt problem är att skivan som helhet känns väldigt splittrad och det märks tydligt att här har varit en hel hög olika låtskrivare inblandade och att låtarna skrivits under en lång period. Dessutom verkar inte produktionen veta på vilket ben den ska stå; underdriven och lite mesig som i I Look To You (som är vacker men kunde blivit något stort) eller modern och cool som i For the Lovers (som luktar uppdaterad Justin Timberlake).

Själv har jag ju alltid föredragit I Wanna Dance-Whitney före I Will Always Love You-Whitney, så mina spår är nämnda Million Dollar Bill och For the Lovers i sällskap med A Song for You som känns som något Agnes och Anders Hansson kunde spottat ur sig (hela upplägget på låten är väldigt Love, Love, Love med längre intro).

Sammantaget kanske inte riktigt den explosionsartade comeback som en framtida filmatisering av Whitneys liv hade krävt, men samtidigt en klart godkänd RnB-platta från en av pophistoriens allra mest uträknade artister. Och det är ju inte illa det heller.

Paloma Faith live här i bloggen i kväll

Driver man en sådan här blogg med mer än typ tre läsare så är man predestinerad att få olika förslag på samarbeten, reklamgrejer och (såklart) en hel drös med arga eller glada mail.

För det mesta orkar jag inte ens reagera, men ibland tycker jag det är rätt kul och ibland så tänker jag "okej, varför inte". Ikväll är en sådan gång. Ikväll klockan 21.00 kan ni nämligen se Paloma Faith live här i bloggen, eftersom hennes svenska skivbolag direktsänder hennes promospelning på Village i Stockholm till olika bloggar.

Jag gillar Paloma - i alla fall de låtar jag hört - och eftersom insatsen från min sida är typ det här inlägget (och ett ikväll) så tyckte jag det var en ganska kul grej. Så har ni inget för er ikväll, kika in här och lyssna på lite Paloma, vettja.

Tills dess kan ni ju lyssna in er på hennes senaste singel New York, en skön liten pop-gospel som får en att längta till Manhattan, vars video ser ut så här.

Ny video med David Guetta

Nå't färskt till lunch? Här är nya videon med David Guetta feat. Akon till Sexy Bitch.

En stulen men glad nyhet

Popjustice snodde bilden från Calvin Harris.
Jag snor bilden OCH texten från Popjustice. Så jobbar jag.



Calvin Harris (@calvinharris) just tweeted this photo of himself with Jake Shears (@jakeshears) and Kylie Minogue (@kylietweettweet). They are in a recording studio together working on something likely to be fairly above average.

We subsequently nicked the picture off Twitter and posted it on Popjustice. Just copied, pasted, chucked it on a website. Took about forty seconds. Is that what counts for 'music journalism' these days? ("No, that's why nobody's referring to it as music journalism" - The World)

Filmrecension: Brustna Omfamningar

Brustna Omfamningar
Pedro Almodóvar, Spanien

En bra sak med Pedro Almodóvars filmer är att han alltid håller en väldigt hög lägstanivå, och man blir sällan riktigt besviken även om han inte överträffar sig själv. Jag älskade till exempel Att Återvända och hade inga problem varken med Tala med Henne eller Dålig Uppfostran (jag är väl å andra sidan den enda i världen som inte blev till mig i trasorna av Allt om min Mamma).
Med det sagt, det här är mellanfilm. Det kan man inte sticka under stol med. Historien om den blinde regissören/författaren som efter att det förflutna dykt upp på lite olika sätt berättar för sin agents son om hur en kvinna i början av nittiotalet ändrade hans liv är helt enkelt lite för lång, lite för ospännande och har lite för lite av den där speciella Almodovar-humorn, svulstigheten och av det bultande hjärta som genomsyrar hans bästa filmer.
Det råder dock inte brist på förtjänster; en skön, allmänt Hitchcocksk stämning vilar över hela historien, de varma färgerna gör mig lika lycklig varje gång, skådespelerskorna är som vanligt superba (här finns förresten ett kort gästspel av favoriten Rossy de Palma) med Penélope Cruz i spetsen – som ännu en gång visar vilken otrolig aktris hon är när hon får rätt regissör – och filmen-i-filmen som dyker upp mot slutet visar (kanske lite försent) hur genial spanjoren faktiskt kan vara i sina bästa stunder och man lämnar salongen med ett leende på läpparna.
En trevlig bagatell till film i väntan på nästa storverk, som knappast kommer hamna på Almodovars "best of-blue-ray" i framtiden, men som är ett behagligt avbrott om ni tröttnat på polisfilmer och sommarens explosionspalooza .

Stuart Price...

...producerar Scissor Sisters nya skiva!

Avdelningen saker som kan ge en morgonstånd.

Ny video med Backstreet Boys

Varför inte starta dagen med sprillans nya pojkbands(?)videon till snygga Straight Through My Heart (Soldier Down) med Backstreet Boys?



Två saker: Man blir aldrig för gammal för synkrondans. Och allvarligt - nu får det vara SLUT på den här vampyrtrenden! Bring on the gnome-palooza!

Videos på Madonnas nya samlings-DVD

Jag var ju inte superöverraskad över spåren på Madonnas samlingsplatta Celebration som snart dyker upp, men av DVDn med videosamlingen blir jag smått salig: Alla de där låtarna man saknade på The Immaculate Collection finns ju med här! True Blue, Who's that Girl etc etc - och så allt det nya på det! Underbart.

Ett av höstens största must-haves (även på Blue Ray hoppas jag?) när den dimper ner den 29e september. Här har ni hela listan.

Madonna Celebration DVD Track Listing:

1) Burning Up
2) Lucky Star
3) Borderline
4) Like A Virgin
5) Material Girl
6) Crazy For You
7) Into The Groove
8) Live To Tell
9) Paper Don’t Preach
10) True Blue
11) Open Your Heart
12) La Isla Bonita
13) Who's That Girl
14) Like A Prayer
15) Express Yourself
16) Cherish
17) Vogue
18) Justify My Love
19) Erotica
20) Deeper and Deeper
21) Rain
22) I'll Remember
23) Secret
24) Take A Bow
25) Bedtime Story
26) Human Nature
27) I Want You
28) You'll See
29) Frozen
30) Ray Of Light
31) The Power Of Good-Bye
32) Beautiful Stranger
33) American Pie
34) Music
35) Don't Tell Me
36) What It Feels Like For A Girl
37) Die Another Day
38) Hollywood
39) Love Profusion
40) Hung Up
41) Sorry
42) Get Together
43) Jump
44) 4 Minutes
45) Give It 2 Me
46) Miles Away
47) Celebration

Dagens Micropop!

Ni blev så tjocka förra veckan, så dagens skål med micropop är ganska liten och low fat. Hereyougo.

♠♥ Här ser ni Neal Bledsoe som lär vara snubben som levererar Gossip Girls första bögkyss. Men bli nu inte alldeles till er i trosorna bara för att snubben han hånglar upp är Chuck Bass. Allt är nämligen bara ett sätt för den gode Chuck att försöka få sin älskade Blair att få hålla ett viktigt tal på sin nya skola.

♠♥ De flesta jag känner verkar vara besvikna, men trailern för James Camerons Avatar slog i alla fall alla rekord när den släpptes på Apple.com förra veckan. Över fyra miljoner såg den första dagen – att jämföras med det tidigare rekordet på 1,7 miljoner. Hur många som såg den längre 3D-versionen under "The Avatar day" förra fredagen har jag ännu inte hittat några siffror på.

♠♥ Här är en liten promo för säsongspremiären av Grey's Anatomys sjätte säsong.



♠♥ Gillian Andersson vill göra en ny Arkiv X-film. Hm. Jag misstänker hon är en av de få som känner ett behov av en sådan, dock...

♠♥ Här är en promoaffisch för motorcykel-TVserien Sons of Anarchy.

♠♥ Jayma Mays (som var Bettys rival om Henry i Ugly Betty senast) kommer medverka i ett avsnitt av Heroes nästa säsong. Hon kommer alltså göra en reprisering av sin roll som servitrisen som Hiro var kär i men som blev mördad av Sylar (jag antar det är någon form av tidsrese-bonanza som gör det möjligt...det är ju Heroes). Mays ser ni annars snart i höstens förmodade supersuccé Glee, som redan färdigställt sina första beställda 13 avsnitt, och därför kan släppa i väg sina huvudrollsinnehavar till andra serier en liten stund i väntan på mera cash.

♠♥ Så här ser affischen ut för Drew Barrymores regidebut Whip It, med Ellen Page i huvudrollen.

♠♥ MTV har fått rättigheterna till att göra en amerikansk variant av Skins. Yeah, right. That would be the day. Förvänta er knappast samma mängd ocensurerade sex och drogmängd... Jag gissar i alla fall på en Life on Mars/Little Britain/Footballers Wives kinda future snarare än en The Office/Queer as Folks-variant.

♠♥ Efter tre veckor med rekordsiffror för True Blood i USA (som jag berättat om här tidigare) så pulvriserade söndagens (riktigt spännande) avsnitt alla tidigare siffror med en ökning på 20% sedan veckan innan, dvs 5,3 miljoner tittare! Ikväll börjar serien på SVT - och glöm inte vad jag sagt om första avsnittet...många av er kommer inte alls förstå grejen. Här är en skön liten intervju med tre huvudrollsinnehavare (heja Alexander) och här är en promo inför nästa veckas avsnitt då Evan Rachel Wood äntligen gör entré.



♠♥ Keith Carradine kommer både dyka upp i Dexter och i några episoder av Dollhouse i höst.

♠♥ Så här ser den slutliga affischen ut för den animerade filmen om AstroBoy.

♠♥ Martin Scorsese's filmatisering av Dennis Lehanes Shutter Island har flyttats från i höst till nästa år. Filmen skulle haft USA-premiär (och Europapremiär) i oktober, men kommer nu istället ha premiär i USA den 19e februari. Eftersom filmen fått bra reaktioner på förhandsvisningar och allmänt ansågs ligga bra till för Oscarsnomineringar så ansågs detta mycket märkligt tills anledningen läckte ut: Filmbolaget Paramount har helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att marknadsföra filmen ordentligt i höst, då de även sitter på filmer som Peter Jacksons The Lovely Bones (en film som ju i sin tur flyttats fram hur mycket som helst) och Steven Sodherberghs The Informant.

♠♥ Melanie Griffith har lagt in sig själv på rehab för alkhol- och drogproblem efter flera års missbruk.

♠♥ Gammal film – nya affisch. Så här snygg är nämligen den australiensiska varianten av filmaffischen till Che när den nu slutligen får premiär down under.

♠♥ Rollen som "en äldre Amanda" i Ugly Betty hamnade inte hos Paula Abdul som tidigare ryktas – anledningen? Den tidigare jurymedlemmen i American Idol hade för höga krav (inklusive ett privatplan) för att ta rollen – utan den kommer förmodligen istället gå till Tredje Klotet från Solen-aktrisen Kristen Johnston.

♠♥ Veckans gärstdomare i Project Runway är Rebecca Romijn, och eftersom programmet är mer än ett halvår gammal så är hon i programmet höggravid med sina tvillingar Charlie och Dolly som föddes den 28e december. Fräscht!

♠♥ Mera gästdomarenyheter: Neil Patrick Harris ska rycka in i ett avsnitt av American Idol som ersättare för Paula Abdul.

♠♥ Slutligen: Chris Brown dömdes alltså till "5 years probation, a year of domestic abuse classes and 1,400 hours of community service" för att ha misshandlat Rihanna. Han måste också hålla sig 100 yards ifrån henne så länge de inte är på samma "industry event". Då gäller 10 yards. Han förbjöds också att maila, twittra, SMSa eller ringa henne – och även möjligheten till en musikalisk diss stoppades då domaren sa "I'm not immune to any chatter on the airwaves. Do you understand, Mr. Brown, that any violation of this order is a violation of your probation and it comes with the possible penalty of prison?"

Ny video med Marit Bergman

Nu har Marits Pride-låt Casey, Hold On fått en alldeles egen video...och minsann...är det inte QX-vagnen med Amy Larsson-Winehouse ryggtavla som figurerar där ett litet tag? Jodå.

Filmaffischpalooza!

Tisdagar utan något speciellt att berätta - ni vet vad det innebär här i bloggen, eller hur?