Filmrecension: Inglourious Basterds

Inglourious Basterds
Quentin Tarantino, USA

En gång var Quentin Tarantino min stora hjälte. När Reservoir Dogs vann pris på Stockholms filmfestival så noterade jag det (fast såg den först några år senare på VHS), men det var först efter att jag sett Pulp Fiction (som jag gick och såg både på grund av Cannes-vinsten och filmintresserade lumparpolare) som hela mitt intresse för film tog en ny vändning. Quentin Tarantinos två första filmer (och faktiskt hans lilla birollsinhopp i pärlan Sleep with Me, där han utvecklar homosubtexten i Top Gun) fick mig single handed att börja gå på Göteborgs Filmfestival – jag tänker inte utveckla logiken i det här, utan bara konstatera att så var det – något som i sin tur ändrade hela mitt filmintresse. Men det var då. Efter Pulp Fiction – vars omkastade kronologi, ovanliga dialog, återuppväckande av gamla avdankade skådisar, brutala våld och sitt geniala användande av bilder och musik odiskutabelt är en av filmhistoriens milstolpar i mina ögon - så försvann min respekt för QT för varje film han gjorde.

I Jackie Brown fanns fortfarande något kvar av det jag älskat i de första filmerna, men mer och mer förlorades hans historier i cool (och alltför lång) dialog och överdrivna mängder av våld. Det blev helt enkelt för grabbigt för mig, Och inte på ett bra sätt. Kill Bill-filmerna var snygga att se på, men filmiskt kändes de ju lika intressanta som vilken blockbuster som helst och med Sin City och Death Proof så gav jag nästan upp. Det enda som gav mig lite, lite hopp att QT fortfarande kunde berätta något var hans suveräna säsongsavslutning av CSI (ni vet det där då Nick var levande begravd).

Så frågan är om jag ens gått och sett Inglourious Basterds om det inte vore för den översvallande kritikerrespons den fått. Vi snackar femmor i Expressen, QX, MovieZine (eller vänta – ALLA filmer får en fyra eller uppåt av MovieZine), fyror i resten och extremt goda vitsord från vänner vars Quentin Tarantino-fascination vad jag vet aldrig ens varit i närheten av min.

Det här är alltså Tarantinos variant av den klassiska spaghetti western – komplett med Ennio Morricone-musik, skalper, onda-mot-de-goda-fighter, " Once Upon a Time in Nazi-Occupied France ", shoot outs i barer och fullständig respektlöshet för historiska figurer och dess öden – förlag till andra världskriget. Cowboys & indianer har blivit allierade & nazister när ett gäng hämndfulla judar ger sig in bakom fiendens linjer för att jaga skalper, samtidigt som en ung judinna som som barn sett hela sin familj mejas ned av en supergrym överste förbereder sin egen hämnd på en biograf i Paris där nästa stora propagandafilm ska ha premiär. Låt slaktandet börja!

I början undrar jag om jag och alla lovords-människorna jag nämnde tidigare varit på samma film... Förtexterna är oväntat trista för att vara QT, förstascenen är oändligt lång med mängder av dialog späckad med putslustiga detaljer och alltihopa avslutas såklart med en massaker. Suck, pust och stön. Men sedan kommer jag på mig själv med att vara onödigt kritisk. Som att jag är så ivrig med att bevisa för mig själv, alla betygsfemmor och QT himself att killen bara är kejsaren utan kläder att jag inte riktigt ger filmen en chans. Så då gör jag det istället – och fanimej om det inte fungerar mycket bättre.

Faktum är att jag här och nu kan säga att det här historien är en av de tre bästa filmer Quentin Tarantino gjort. I vissa delar är den till och med den bästa (i andra klar trea). Jo, här finns onödigt, glorifierat våld (man behöver kanske inte visa hur man slår sönder någons huvud med ett baseball-trä) som är lite för snyggt och "häftigt" gjort för att det inte ska ge en liten "det var ju ändå några stycken som dog i det där kriget"-eftersmak, här finns dialoger kryddade med långa coola utsvävningar (jag älskar Brad Pitt, men hans karaktär här är den jag gillar minst just på grund av att den är så oerhört, parodiskt Tarantinsk) och hans tidigare signum med ett underbart soundtrack suveränt komponerat med bilderna finns här i stort sett bara i en enda scen (även om det är en grymt snygg scen involverandes en illröd klänning och David Bowie), men jag kan ta allt det där den här gången på grund av filmens förtjänster.

För det finns många sådana.

En är att här faktiskt finns en riktig historia att berätta och karaktärer att känna för och med. De må vara extremt snygga (nazister är ju i och för sig alltid rasande snygga på film, det är något med uniformer och långa, svarta läderrockar) och säga coola saker, men de känns ändå äkta under sina polerade/coola/roliga ytor.

En annan är att alla pratar språken från de länder de ska komma ifrån, vilket gör allting så mycket mera njutbart, äkta och adderar en ytterligare knorr när språkbyten och dialekter faktiskt tillåts vara en del i historien. Mycket, mycket snyggt.

Det tvingar i sin tur fram en hel hög med tysk- och fransktalande skådespelare, och det är en fröjd att se personer som Michael Fassbender, Daniel Brühl och Mélanie Laurent blomma ut i dialog på sina originalspråk, även om det som höjer allting det där sista lilla snäppet är Cannes-belönade Christoph Waltz.

Han fullkomligt tar över alla scener han är med i – men inte på det där "Meryl Streep i Djävulen Bär Prada"-sättet, utan mera genom att låta karaktärens elakhet och galenskap filtreras ut genom små, små hål i den perfekta, belevade fasaden. Hans monolog mot slutet är en ren njutning.

Addera till det den där Bowie-scenen jag nämnde tidigare, små fantastiska, korta, bildmässiga inflikningar/förklaringar (som är sådant jag alltid går i gång på stenhårt), ett oväntat inhopp av Mike Myers och ett riktigt tillfredsställande slut och slutresultatet blir en av årets snyggaste, längsta och mest oväntade bra filmhändelser hittills i år.

Den kommer inte att förändra världen – vare sig för mig eller filmhistorien – och jag kommer inte dela ut någon femma...men den kommer helt klart förändra hur jag ser på Quentin Tarantino som filmskapare i riktning mot det jag tyckte en gång för 15 år sedan.