Skivrecension: Whitney Houston – I Look to You

Whitney Houston – I Look to You

Bara att man har chansen att sitta med ett färskt Whitney Houston- album i handen är ju värt ett extra betygssnäpp – tjejen hade ju länge den tveksamma äran att ligga högst upp på The-Most-Likely-to-Die-List – och det är svårt att inte påverkas av hela Houstons historia när man ska säga något om den här skivan.

Inte bara för att nästan alla texter handlar om att komma tillbaka och få revansch på ett eller annat sätt, utan för att för oss som har växt upp med Whitney så är det omöjligt att inte konstatera att hon faktiskt (och inte helt oväntat) sjunger lite sämre – det kommer man inte ifrån. Nu låg hon en bra bit över de flesta andra redan innan, så det är ju inte så att hon sjunger illa eller dåligt på något sätt...men det där fylliga guldet är borta och nu känns det inte som att hon röstmässigt på något sätt lätt slår svenska sångfåglar som Agnes eller Sarah Dawn Finer på fingrarna. Se där barn vad crystal meth och en one hit wonder-pojkvän kan göra med era liv!

Nåväl, nu är det här långt ifrån någon katastrof i vilket fall. Whitney låter fortfarande i de flesta fall som Whitney och ser man låtarna som egna enheter (vilket man kanske ska göra idag när ingen köper hela skivor, utan bara låtar styckvis) så finns här en hel del godis för den som gillar modern R'n'B (som i till exempel Nothin' But Love och Like I Never Left med Akon), svulstiga Diane Warren–ballader (I Didn't Know My Own Strength), Timbaland-varianter (som I Got You) och ren disco (singeln Million Dollar Bill).

Mitt problem är att skivan som helhet känns väldigt splittrad och det märks tydligt att här har varit en hel hög olika låtskrivare inblandade och att låtarna skrivits under en lång period. Dessutom verkar inte produktionen veta på vilket ben den ska stå; underdriven och lite mesig som i I Look To You (som är vacker men kunde blivit något stort) eller modern och cool som i For the Lovers (som luktar uppdaterad Justin Timberlake).

Själv har jag ju alltid föredragit I Wanna Dance-Whitney före I Will Always Love You-Whitney, så mina spår är nämnda Million Dollar Bill och For the Lovers i sällskap med A Song for You som känns som något Agnes och Anders Hansson kunde spottat ur sig (hela upplägget på låten är väldigt Love, Love, Love med längre intro).

Sammantaget kanske inte riktigt den explosionsartade comeback som en framtida filmatisering av Whitneys liv hade krävt, men samtidigt en klart godkänd RnB-platta från en av pophistoriens allra mest uträknade artister. Och det är ju inte illa det heller.