När det första twitter man läser på morgonen är Andres Lokkos "it kinda feels like the day pop music finally died" så inser man att antingen har något litet obskyrt, brittiskt indieband slutat spela efter tre månaders hype i Notting Hill - eller så är det något stort som hänt.
När nästa twitter från samme man är "ellie greenwich r i p" så skulle jag ljuga om jag sa att jag blev klokare, men när ett tredje kommer som lyder "i mean, jeez, she co-wrote BE MY BABY. BE MY BABY. Yes, THAT be my baby. THE be my baby. the pop song to end all pop songs" då vet man att en legend försvunnit utan att man egentligen visste att hon fanns bara någon timme innan.
När man dessutom inser att hon var ansvarig för följande fantastiska favoriter, ja då är det bara att följa i Andres fotspår. Hur bra är nämligen inte det här?
Och den här låten är ju odödlig för alla oss som är besatta av 80-talsfilmen En Natt på Stan/Adventures in Babysitting. Just det här klippet såg jag nog sönder på VHS därhemma (Hmmm, jag gissar att vi alla hade våra olika ingångar till 50-talets popklassiker)?
Da Doo Ron Ron, Leader of the Pack, listan kan bli hur lång som helst om ni som jag kollar Wikipedia. Men den låt jag kommer förknippa Ellie med i framtiden (nu när jag vet att hon funnits) är med en av mina absoluta - kanske den absolut största - julfavoriter. Darlene Loves fullkomligt briljanta Christmas (Baby please come home).
Eleanor Louise "Ellie" Greenwich blev 69 år.
Inlägg
-
2 kommentarer:
Underbar musik och låtar jag älskat sedan jag var barn. Be My Baby och Then He Kissed Me klämdes in mellan Lili & Susie och Sanda i ipoden och har alltid varit stora i min värld. Det intressanta är att jag som älskar tjejpop, schlager och listpop ser det här som "min" musik och föregångare till allt jag idag älskar. Det komiska är bara att musik jag älskar idag avskys av samma människor som också älskar de här sextiotalshitsen. Var delade sig grenarna och hamnade så långt ifrån varandra?
En otroligt bra fråga faktiskt!
Det är ju dessutom väldigt tydligt att det då (som nu) handlade om låtskrivare som Ellie Greenwich och producenter som Phil Spector och att artisterna var lika mycket "produkter" som nu.
Skicka en kommentar