Filmrecension: Brustna Omfamningar

Brustna Omfamningar
Pedro Almodóvar, Spanien

En bra sak med Pedro Almodóvars filmer är att han alltid håller en väldigt hög lägstanivå, och man blir sällan riktigt besviken även om han inte överträffar sig själv. Jag älskade till exempel Att Återvända och hade inga problem varken med Tala med Henne eller Dålig Uppfostran (jag är väl å andra sidan den enda i världen som inte blev till mig i trasorna av Allt om min Mamma).
Med det sagt, det här är mellanfilm. Det kan man inte sticka under stol med. Historien om den blinde regissören/författaren som efter att det förflutna dykt upp på lite olika sätt berättar för sin agents son om hur en kvinna i början av nittiotalet ändrade hans liv är helt enkelt lite för lång, lite för ospännande och har lite för lite av den där speciella Almodovar-humorn, svulstigheten och av det bultande hjärta som genomsyrar hans bästa filmer.
Det råder dock inte brist på förtjänster; en skön, allmänt Hitchcocksk stämning vilar över hela historien, de varma färgerna gör mig lika lycklig varje gång, skådespelerskorna är som vanligt superba (här finns förresten ett kort gästspel av favoriten Rossy de Palma) med Penélope Cruz i spetsen – som ännu en gång visar vilken otrolig aktris hon är när hon får rätt regissör – och filmen-i-filmen som dyker upp mot slutet visar (kanske lite försent) hur genial spanjoren faktiskt kan vara i sina bästa stunder och man lämnar salongen med ett leende på läpparna.
En trevlig bagatell till film i väntan på nästa storverk, som knappast kommer hamna på Almodovars "best of-blue-ray" i framtiden, men som är ett behagligt avbrott om ni tröttnat på polisfilmer och sommarens explosionspalooza .