Tre singelrecensioner!

The Killers, Sebastian och nya Bond-temat: Popp eller Poop?

The Killers - Human

Pet Shop Boys remix av The Killers Read My Mind var en av förra årets bästa och en av de mest lyssnade på låtarna I min värld. Vad gällde The Killers utan PSBs trollspö, så har jag alltid tyckt att Las Vegas-bandet varit ett stabilt och helt okej rockband i samma landskap som U2 och Coldplay, men trots att jag har både Hot Fuss och Sam's Town i elektroniska versioner på datorn där hemma, så skulle jag ljuga om jag sa att jag är ett stort fan med full koll på allt de gjort.
Nu när det är dags för ett tredje album (Day & Age, dyker upp i november) så finns det dock all anledning att vara förväntansfull. Det känns nämligen som om PSB-soundet gav mersmak, då de som producent för albumet inte valt någon klassisk rockbandsproducent, utan istället plockat in Stuart Price (mannen bakom ett av mina favoritalbum på senare år – Madonnas Confessions on a Dancefloor). Och det märks. För första singeln visar sig vara en fullständigt lysande liten rockmusik-möter-disco-möter-Achtung-Baby-riff som gör att jag kapitulerar helt: det här är bara så bra!
Okej, textmässigt fattar jag kanske den inte alls: "Are we human or are we dancers?" undrar Brandon Flowers i refrängen, and well… det är kanske inget jag gått och funderat över superlänge. Snarare så stör jag mig faktiskt lite på att en låt som är så sjukt helrätt i sin produktion har en sådan småfånig punchline...men det är å andra sidan det enda som stör mig här.
För från första stund så märker jag att The Killers har valt en väg som jag kommer älska. Rockmusik akompanjerad av discobeats (tänk U2s Perfecto Remix av Even Better than the Real Thing, tänk Kents FF och tänk (såklart) redan nämnda PSB-remix) är helt enkelt ett av de fundament på vilken min musik smak vilar, och när allt drar igång en minut in i låten så är det en "eargasm" av monumentalat mått även vid en tionde lyssning.
The Killers kommande album har helt klart på kortast möjliga tid blivit en av de skivor jag är mest nyfiken på i höst.

Popp eller Poop?
Discopudrat rock-Popp!

Singeln kommer finnas tillgänglig på iTunes på tisdag om en vecka den 30/9.


Alicia Keys ft. Jack White - Another Way To Die

Okej, jag kan ju säga det direkt – även om jag tycker Daniel Craig är en utmärkt James Bond, att Casino Royale var den första Bond-filmen som hade någon form av handling sedan GoldenEye och att grejen med att plocka bort brudarna i vinjetten och ersätta dem med snygga, animerade spelkort var berömvärd, så var jag inte en av dem som tokhyllade förra Bondfilmen. Jag tycker helt enkelt att tokrealism fungerar när man ska göra film av något så overkligt som Batman – men med agentkonceptet och James Bond så föredrar jag när det är tvärtom. Jag vill ha min Bond sexistiskt orealistisk med massa roliga prylar, absurda skurkar, brudar med tokiga namn och skakade Dry Martinis, och när killen nu inte ens får presentera sig som han brukar så blir jag faktiskt väldigt sur och besviken. So sue me!
Därför är jag väldigt ledsen över det som även händer med Bondlåtarna. Visst, Chris Cornells You Know My Name är kanske inte så dålig som sitt rykte, men Madonnas Die Another Day är ju fortfarande helt obegripligt kass. Quantum of Solace's Another Way To Die hamnar någonstans mitt emellan…vilket knappast kan räknas som godkänt i min bok.
Vem vet. Jag kanske bara är besviken. Att man i ett musikklimat som svämmar över av Duffys och Amy Winehouses, helt väljer att bortse från detta (i mina öron mera klassiska Bond-sound) och istället satsa på två artister vars sound känns väldigt "för två-tre år sedan" känns bara som ännu en del i de förändringar jag dissade nyss, och att det är "världens första Bondtema-duett" kunde inte intressera mig mindre...
Okej, jag inser att The Wings Live and Let Die förmodligen varit förebild, och jag tycker absolut att blåssektion-bitarna och pianoplinket är lite kul, men hela gitarrer-stötvis-White Stripes-grejen lämnar mig helt iskall numera och känns mest som något för de närmast sörjande fansen. Jag är absolut inte en av dem längre, så för mig känns låten bara ofokuserad, trött och fullkomligt ointressant, och jag sållar mig härmed till alla de klagoröster som redan hörts om den här sörjan.
Jag må vara Bondpuritan – men vad gäller mina spionteman vill jag bli (be)rörd. Inte skakad.

Popp eller Poop?
Poop. Boring Poop.


Sebastian – My Getaway

Visst är det lite synd om Sebastian? Han gick in i Melodifestivalen 2006 som Joker och som en av Idols största kritikerälsklingar någonsin – och kom ut som en av tre finalister utan publikröster, för alltid förpassad till Zelmerlöws Idol 2005 skugga (och Agnes, och Olas – och sedan ifjol möjligen även Sibels) med en evig stämpel som Andreas Johnson Jr...en stämpel som knappast ökade i värde efter Seniors fiasko med Carola i våras.
Men när han nu är tillbaka med en ny singel så är de värsta Johnson-flosklerna som bortblåsta, trots att Peter Kvint fortfarande skriver musiken (tillsammans med Sebastian själv) på kommande albumet The Most Beautiful Lie som släpps den 5e november. My Getaway är nämligen en väldigt snygg ballad som länge vilar nästan bara på Sebastians röst och snygga text, för att sedan först stegras med körer och så småningom mynna ut i en mera regelrätt rocklåt. Det låter inte Andreas Johnson alls. Snarare Kent. Eller U2. Och det förvånar inte att producenten Ronald Bood legat bakom skivor med både Mando Diao och Sugarplum Fairy.
Huruvida det blir en stor hit eller inte vågar jag inte svara på, men nog känns det som något som P3 kommer spela sönder och samman i alla fall. Själv har jag redan varit inne på iTunes och köpt den.

Popp eller Poop?
En mysig,smygande lagom-Popp