Skivrecension: Scissor Sisters - Night Work

Scissor Sisters - Night Work

Jag har länge haft lite ont i magen för min "fem QX"-recension i tidningen med samma namn av Scissor Sisters förra skiva Ta-dah. Inte för att det är en dålig skiva – det är fortfarande en skiva jag lyssnar på ibland och den innehåller en av 00-talets tre bästa låtar – men det är absolut ingen full femma. En svag fyra hade varit lämpligt då. En trea hade jag gett den idag. Men jag antar jag sveptes med i min egen lilla hysteri över att dels äntligen få höra uppföljaren till gängets debutplatta som var (och är) en av mina favoritskivor genom tiderna och dels för att jag fick höra den på skivbolaget i ett slutet rum en eftermiddag under min första vår i Stockholm (vilket var premiär för mig då och kändes otroligt speciellt).
Nåväl. När nu uppföljaren Night Work äntligen hamnar i mina öron (efter några veckors sönderlyssnande av slutspåret Invisible Light på gruppens hemsida) så försöker jag därför spela cool. Distansierad. Tänka efter. Analysera. Och verkligen vara säker på att det jag hör är så bra som jag vill, tror och hoppas – och vet ni? Det är det.
Borta är alla Elton John-influenserna och kabaré-infallen som tyngde Ta-Dah. Borta är låtar i I Don't feel Like Dancing's skugga utan tydliga refränger. Istället har bandet plockat in Stuart Price (som producerat Madonna, The Killers och Kylie bland andra), sneglat mot sina rötter och börjat om från början. Night Work låter nämligen inte som Ta-Dahs uppföljare, och knappt heller som debutens. Nä, det här låter som den plattan som de var på gång att göra innan B-sidan Comfortably Numb blev en hit och vars låtar istället för att hamna på debuten florerat runt på nätet som sköna små syntpärlor. Det här är lite smutsigare, lite mera elektroniskt och jag älskar det direkt!
Lustigt nog är förstasingeln – precis som förra gången – en gigantisk hit som dock inte alls låter som något annat på skivan. Fire with Fire är en somrig The Killer-hit, som är långt mycket mera gitarrbaserad och radiovänlig än det mesta andra på skivan. Inte undra på att de valde att släppa Invisible Light som första smakprov – den påminner långt mycket mer om feelingen på resten av låtarna. "80s New Romantic with a gay rocktwist combined with pure disco" är den bästa beskrivningen tror jag.
Men varför prata i generella termer när vi har all plats i världen att diskutera den här grymma skivan låt för låt? Då kör vi!

Night Work
Plattans titelspår är nog ungefär så mycket Scissor Sisters som det kan bli. Dansig rockdisco som blandar I Don't Feel Like Dancing med Kiss You Off och Tits on the Radio. En omedelbar favorit och en gjuten öppning.

Whole New Way
Småfunkig Scissor Sisters-disco som känns som något från Ta-Dah men uppvispat med en hel massa influenser från George Michaels Faith/Monkey-period istället för med Elton John-ljud. Typiskt Scissor Sisters-spår, men inte mitt favoritspår.

Fire with Fire
Första singeln från Night Work låter inte som något Scissor Sisters släppt innan, mina tankar vandrar till en början mera till The Killers (hörde jag Stuart Price?) eller U2, men sedan blommar den ut i något mycket skirare och vackrare än vad dessa båda grupper åstadkommit på länge i mina öron. Albumversionen är längre än sitt småsyskon singeln och känns innerlig – men samtidigt dansig och med en enorm hitpotential. Den låt som låter mest radio - och som egentligen inte låter som något annat på skivan.

Any Which Way
Fler låtar borde börja med en mistlur… Plattans första mellanspår påminner lite om Get It Get It korsat Ooh och med med elektroniskt disco, stråkar och wah-wah-gitarrer. En fantastisk prata av Ana Matronic höjer såklart alltihopa några snäpp: "Take me anywhere that you'll like it; in front of the fire place, in front of your yacht, in front of my parents… I don't give a damn, baby – just take me! Any which way, any which way, any which way you can."

Harder You Get
Scissor Sisters goes 100% ABBA under deras Visitors-era. Det är nästan så jag inbillar mig att jag hör Agnetha&Frida i refrängen. Pratsång av Jake och tunga discobaser. Ändå lite tjatigt efter X antal lyssningar.

Running Out
Man kan ju argumentera för att Scissor Sisters gör glamrock, men i en låt som denna blir det tydligt att de är mycket mera "80s New Romantic with a rocktwist". En favorit från första lyssningen som bara växt och växt.

Something Like This
Hårt monoton dansvänlig elektrodänga som är Electrobix tio år senare. Så här mycket gammal syntband har de inte låtit sedan demostadiet innan debuten. En av mina favoriter på skivan som jag ständigt återkommer till.

Skin this Cat
Ana Matronics obligatoriska solonummer är ännu mera elektronika. Långt mycket lugnare och mera sugestiv än Kiss You Off med en dataspelsliknande slinga mellan verserna. Skönt men något enformigt. Fast jag vet människor som kommer älska det här.

Skintight
Det närmaste en lugn låt Night Work kommer – och det är inte ens midtempo. Snarare något som danska Alphabeat skulle kunnat göra…men med långt mera stake. Glider sakta över i…

Sex and Violence
…som dock är en långt mycket coolare, mer oemotståndlig och suggestiv sak och ännu en låt som känns som den är mycket mera i samma anda som de berömda "förlorade demosarna" som fanns ute på nätet innan debuten, även om den inte är så elektronisk som flera av sina syskon här. En av mina favoriter på skivan. Kanske den största.

Nightlife
Ännu en ganska enkel och rak poplåt som kunde funnits på debuten någonstans mellan Take Your Mama Out och Lovers in the Backseat – men som här blingats upp med fantastiska elektroniska inslag. Tappar sin refräng lite, men vägen dit är nästan värt ännu ett betygssnäpp.

Invisible Light
Ni har hört det här. En ljuvlig falsettrefräng, The Knife-vibbar och den mässande småsnuskiga Ian McKellen. Total kärlek. Bästa sistaspåret på ett album någonsin?

Det sammanlagda betyget kanske inte kommer helt överraskande? Och faktum är att här i bloggen är det ett halvt snäpp bättre än sist – hur det ser ut i QX får ni såklart kolla där - för det här är nämligen Scissor Sisters bästa klart skiva hittills.