Singelrecension: Scissor Sisters – Fire with Fire

Nu med YouTube-klipp från BBC Radio 1!

Scissor Sisters – Fire with Fire

Det kunde gått lite illa det här. För när mina favoriter Scissor Sisters släpper sin första singel från nya skivan till radio idag så gör de det precis som förra gången, dvs med en låt som inte riktigt representerar resten av skivan – men som samtidigt har potential att bli en enorm hit världen över.
Ni mins väl hur det gick förra gången? I Don't Feel Like Dancing blev en enorm hit, så stor att jag skulle gissa att gemene man fortfarande ser gruppen som ett One Hit Wonders där de inte hört något från Jake & Co varken före eller efter. Sedan kom skivan, och den var inte alls lika poppigt kommersiellt dansig som sin föråkare, vilket förmodligen gjorde den till en besvikelse med allt sitt Elton John-plinkande för många.
Nåväl, när nu nya skivan Night Work var på G valde man att först bana vägen med smakprovet/sista spåret Invisible Light - en lite tyngre, mera suggestiv, bögklubbsosande elektrnisk mässa med pastor Ian McKellen i predikstolen – för att hinta från början åt vilket håll skivan är lagd. Men sen. Sen släpper man Fire med Fire.
FmF är inte speciellt elektrisk. Den är inte lik någonting varken på nya skivan än på någon av de två sönderspelade som föregick den. Det låter helt enkelt inte speciellt mycket Scissor Sisters. Istället får jag vibbar av U2 under första versens (och första refrängens) midtempo-lunk med mest fokus på Jakes röst, lite lugn synt i bakgrunden och en The Edge-ig gitarrslinga.
Ska jag vara ärlig? Första lysningen fick jag en liten besvikelseklump i magen. Var det bara det här? En på gränsen till banalt enkel text som upprepar titeln och en hyfsat vacker, men småtråkig, vers?
Klart det inte var. För så fort vi når andra versen lägger låten i en ny växel och styr in mot dansgolvet. Sakta med säkert byggs ett beat upp. Låten tar fart. Instrument på instrument fyller på. Och allt faller på plats, så när refrängen kommer andra gången inser man plötsligt att det här är genialt och att det såklart var så även i första versen. När allt är över förstår man att det här är blommar den ut i något mycket skirare och vackrare än vad många grupper åstakommit på länge i mina öron. Innerligt – men samtidigt dansigt - och med en enorm hitpotential.
Visst, man kan sörja att de tonat ner sin särart här. Sin underbara förmåga att kombinera bubbelgum med bögsunk. Att det här snarare är Scissor Sisters going The Killers med hjälp av Stuart Price. Men då missar man poängen.
Det här är EN sida av det här grymma gänget som de förfinat till perfektion. Det här är den moderna, kommersiella rockbandssidan av bandet. Den delen som kan spelas sönder på UKs Radio 1 och mellan två mål i P4s Sportradio. Alla andra sidor sparar de till andra spår på plattan. Och det väntar jag med att kommentera tills den finns ute.
Just nu handlar det här bara om Fire with Fire. Om en av sommarens största hitar i mina öron. Och en låt vars betyg i den här bloggen är så självklart att det nästan är barnsligt.