Skivrecension: Take That - Progress

Take That - Progress

Jag ska erkänna direkt att jag aldrig har varit ett fullblodsfans av Take That. Jodå, jag älskade Relight My Fire, Pray, Back for Good, Could It Be Magic as much as the next gay boy (och min favorit är nog Rule the World från Stardust-filmen), men jag får erkänna att jag aldrig kunnat skilja på de där som inte är Gary Barlow eller Robbie, och jag har alltid varit ett långt större fan av Mr Williams solo. Jag gillar däremot att de återförenats (inte minst för att det betyder lite fart på Robbies karriär) och jag tokälskar verkligen förstasingeln The Flood från den här skivan, så utan att någonsin ägt ett helt Take That-album såg jag lite fram emot den här.
Två av mina favoritalbum från i år – det med Scissor Sisters och det med Kylie Minogue – har ju dessutom producerats av Stuart Price, så mina förväntningar på Progress blev knappast mindre av att veta att han även producerat denna nystart för gruppen. Tyvärr är den en liten besvikelse.
Den elektrokostym som passade Kylie perfekt och förvandlade hennes senaste album till ett enda långt sofistikerat discodansgolv, och de falsettrefränger och strama tyglar som så snyggt såg till att Scissor Sisters fick till sitt bästa album, sitter nämligen väldigt, väldigt illa på Gary Barlow och resten av grabbarna. Lyssna till exempel på en låt som Affirmation, som säkert skulle kunna blivit grym med typ The Killers, men som här (alldeles i onödan) känns som en ansträngning från en Bowie-imitatör.
De bitar som ges till Robbie klarar sig undan med blotta förskräckelsen, mycket för att det genomgående känns mer som ett album serverat för en soloartist, och man fortfarande har den känslan när man hör Robbies röst, men det mesta känns bara obekvämt blippigt och modernt för att passa ett åldrande pojkband.
Visst finns här ljusglimtar. Absolut bäst känns nämnda, inledande The Flood och avslutande åttiotalsballaden Eight Letters. I midtempoballaden Wait känns gänget som en riktig grupp (till skillnad från i till exempel SOS precis innan där verserna är okej (Robbiedelarna riktigt bra) men refrängen en obekväm falsettkastrof och allt känns som en solosång där man fått slåss om mikrofonen). Happy Now är melankolisk Beach Boys med PetShopBoysig talvers, What Do You Want from Me stegrande The Killers-pop och Kidz lider kanske av ett inte så litet Lady Gaga-komplex, men de snygga verserna, marsch-stegen och den blytunga refrängen är för oemotståndlig för att jag ska nämna hur obekvämt det här i slutänden känns för en grupp som Take That. Hur ska de göra det här live? Med ett dansnummer a' la' Cheryl/Gaga?
Det konstigaste av allt är att jag egentligen inte tycker det är dåligt. Här finns några fantastiskt fina verser och några riktigt bra refrängen (tyvärr inte alltid synkat), grabbarna har bra och sköna röster och produktionen borde passa mig perfekt. Jag är ju dessutom den förste att applådera att man försöker att utvecklas och testa nya vägar och fånga upp nutida sound…
Nä, det är till syvende och sist bara det att kombinationen grupp och låtar/produktion känns så fel och så obekväm här alldeles för ofta för att jag ska kunna ta det till mig ordentligt. Det lär säkert inte stoppa fansen (även om jag tror det lär vara de gamla hitsen och Robbies solonummer alla kommer vilja höra på arenorna nästa år)men för mig förblir det här nog mest ett snyggt försök men vackert misslyckande.



Ladda ned: The Flood, What Do You want From Me, Kidz och Eight Letters.



I samband medskivsläppet kommer den dessutom den 99 minuter långa dokumentärfilmen Look Back, Don’t Stare. A Film About Progress som handlar om bandets historia. I filmen berättar medlemmarna själva om "det enorma kändisskapets konsekvenser i deras ungdom, och hur de kom att återförenas för sin första inspelning tillsammans sedan 1995". Här är en trailer: