Musikalrecension: Singin' in the Rain

Singin' in the Rain
Oscarsteatern, Stockholm

Som jag nämnt tidigare i bloggen så har jag tidigare i mitt liv varit en musikalbög av stora mått…eller i alla fall en teoretisk sådan. Jag lyssnade i alla fall mycket på musikaler och läste allt jag kom över om dem när jag var yngre - men faktum är att jag såg inte så många. Man gör inte det när man bor i Karlskrona, utan man fick drömma lite om att se Chess eller Les Miserables i London istället. En av de få musikal som jag verkligen såg var den svenska versionen av Fantomen på Operan på Oscarsteatern i slutet av åttiotalet (och det var inte bara stora Oswaldögon för den överdådiga scenografin och den klassiskt teaterlika Oscarsteatern…utan också för att det var första gången han var i Stockholm) och dit återvände jag alltså igår kväll. Men mer om det strax.

Musikalbegäret släppte nämligen så småningom när åttitalets Lloyd-Webber spektakel (som efterträtt 70-talets rockmusikaler...varje årtionde verkar ha sin musikaltrend) slutade dra folk och efterträddes av 90-talet av Disneymusikaler (främst presenterade i tecknad form på film...men sedemera också i scenversion). Nu på 2000-talet har väl musikalen hamnat i någon sorts identitetskris och kör mycket på nostalgi. Ser man till West End och Broadway så existerar det två stora trender:
Antingen den såkallade Jukeboxmusikalen...en trend som startades av Mamma Mia, där man använder låtar från en grupp (som Queen i We Will Rock You eller BoneyM/MilliVanilli i nya Daddy Cool) eller artist (typ Buddy Holly eller Elvis) som fansen redan känner igen, eller så sätter man upp gamla klassiska filmmusikaler (i London går tillexempel både Mary Poppins och Sound of Music)...eller så slår man ihop båda dessa trender som i Monthy Phytons Spamalot (bygger på deras Holy Grail-film...men med sånger från hela deras repetoar) eller gör något fritt därefter som i Wicked (som handlar om de två häxorna från trollkarlen från Oz).

Iallafall. Exempel på att denna trend även nåt Sverige (även om här görs tappra försök med nittiotalsmusikaler som Rent och Skönheten och Odjuret och åttiotalskolosser som Cats) är ju exempelvis Mamma Mia, Cabaret, Sweet Charity - och så även då Singin’ in the Rain som jag alltså såg igår.
Singin’ in the Rain är en av de få musikaler på film som inte är en filmad Broadwayshow, utan som faktiskt skrevs direkt för film. resultatet blev (som ni vet) en stor succé. Så stor att den sedan blev just den Broadwaymusikal den först var så stolt över att den inte var.

Storyn är förlagd till brytningen mellan stumfilm och ljudfilmstiden, och vi får följa spelet bakom kulisserna när superdivan Lina Lamont (briljant spelad av Sissela Kyle med en fruktansvärd röst som verkligen skär genom glas) utmanövreras till förmån för sockersöta, skönsjungande Kathy Selden (en imponerande Hanna Lindblad) av filmstjärnan Don Lockwood (Rennie Mirro som dansar skjortan av de flesta…) och han bästa vän Cosmo (…utom kanske Karl Dyalldå). Allt till tonerna från de gamla filmlåtarna, som man faktiskt har bättre koll på än vad man tror.

Jag ska direkt erkänna att jag hade höga förväntningar på den här uppsättningen. Efter att inte blivit speciellt imponerad av musikaler på väldigt länge (senast var första gången jag såg Mamma Mia i London tror jag…innan dess Kristina från Duvemåla (som nog fortfarande är min all time fave förövrigt)) hade jag ju läst alla lyriska recensioner precis efter jag blivit sjukt uttråkad av Rent och av Cabaret minns man ju mest Peter Jöback...så de hade mycket att leva upp till igår.
Men det måste jag säga – jag blir grymt imponerad!

Visst, det är lite småputtrig buskisstämning över det hela ibland, gesterna och ansiktsuttrycket är ibland lite väl tidstypiskt överspelade...och well...hela lokalen luktar pensionär! MEN: Ensemblen är oerhört duktig, dans och sångnumren imponerar å det grövsta (förutom titelnumret som är magnifikt utformat så gillar jag nog "God Morgon" bäst, där de tre huvudrollsinnehavarna går loss i så vilda stepp och sångnummer att man inte fattar att de inte faller ihop av utmattning efteråt), dialogen är stundtals väldigt rolig (mest när Kyle och Johan Rehborg är i farten på olika håll eller tillsammans...och oftast lyckas kasta in lite improviserade och/eller kontemporära skämt om allt från flator till Percy Nilegårdrepliker), kläderna är vackert tjugotalscoola och scenografin…ja, scenografin är sjukt schyst!
Scenlösningarna är jättesnygga och överdådiga scenerier rullas in och runt varandra så snabbt att man nästan blir yr och filmerna som visas (vi får nämligen se filmklipp från filmerna som det handlar om att de spelar in i musikalen...hänger ni med?) är fräckt gjorda och samtidigt jäkligt kul parodier på gamla filmer.

Och så har vi vattnet då. I slutet av första akten så börjar det nämligen regna…och när Rennie Mirro strax därefter kör igång i titelmelodin så fullständigt vräker det ned. Riktigt vatten. På scenen. I massor. Ur brandposter och stuprännor och (framförallt) från taket. Fan vet vart det tar vägen…men det är bland det coolaste jag sett - och på fjärde raden klarar jag mig precis från att bli blöt (i slutnumret kör hela ensemblen igång i vattenmassorna igen och då är det inte mycket torrt längst fram i lokalen…det hoppas nämligen en hel del med flit för att stänka ned så många man kan!) men känner ändå en markant temperaturminskning och klordoft från väggen av vatten på scen. Att bara våga dansa omkring sådär med vatten på anklarna är berömvärt...att sedan klara av det så snyggt är beundransvärt!

100% musikal står det på affischen...100% charm skulle jag säga! Detta må vara en trivialitet utan någon djupare historia än lite kärlek och lite "det goda besegrar det onda" - men satsar man fullt ut och tror på det man gör (och dessutom ser till att "alla pengar syns på scenen" med flådig scenografi/scenteknik och ensemble) så lönar det sig i längden vad man än väljer att göra. Oscarsteatern har en gjuten hit som förmodligen kommer gå för utsålda hus ett bra tag fram över...hoppas bara flera än Stockholms pensionärer och schlagerbögar märker det.
Charm, humor, vatten, talang, mycket snygg dans och en hel del mera vatten – och så en jäkligt massa skön tjugotalsmusik…det är nämligen receptet på hur du bäst kan spendera 500 kronor i Stockholm just nu. Det kan jag lova.

Helt klart musikalen att se och bli glad av när du redan sett Mamma Mia hundraarton gånger!
.