24 september 2006

Scenrecension: Rent

Rent
Musikal, Göta Lejon

När det här året inleddes hade jag aldrig sett Rent.
Kanske inte något helt ovanligt egentligen, men under en ganska lång period var jag en person som var sjukt besatt av musikaler och såg och lyssnade på en hel massa – men av någon anledning inte Rent. Självklart kände jag till Jonathan Larsons jättesuccé byggd på Puccini's opera La Bohème – men jag visste inte riktigt vad det var som gjorde den så stor och till en sådan succé…
…och efter att i år först sett filmversionen (recension här) och nu Göta Lejons nya uppsättning så förstår jag det fortfarande inte.
Okej. När den sattes upp i mitten av nittiotalet var det kanske nyskapande att använda bögar, AIDS, lesbiska och transor i musikalsammanhang…och kanske kändes intrigen med fattiga konstnärssjälar i 80-talets New York mera relevant då...men det ändrar inte det faktum att musiken faktiskt inte är speciellt bra. Åtminstone inte i de uppsättningar jag har sett.

Musikalen har i stort sett en hitlåt ("Seasons of Love") som sjungs av hela ensemblen först och sist i musikalen…men däremellan är det för mig bara en hel rad av ungefär likadana rockmusikallåtar som efter en stund flyter ihop till ett enda gytter. Kanske beror det på att alla karaktärer har ungefär varsin låt – och att alla skådespelare vill få ut så mycket av just sin låt som möjligt – vilket gör att nyanserna försvinner? Kanske är låtarna bara helt enkelt väldigt lika. Att varje ord dessutom skall sjungas (a’ la’ Andrew Lloyd Webbers alla musikaler) fungerade absolut inte på film, och tyvärr fungerar det inte på Göta Lejons scen heller – mycket på grund av att man inte uppfattar vad skådespelarna sjunger...vilket i sin tur leder till att man helt tappar tråden.
Resultatet blir att jag inte engagerar mig känslomässigt i en enda karaktär (jag får inte ens något grepp på vem eller vad det är meningen jag ska känna för) vilket är katastrofalt i en musikal som hamnar om folk som lider, insjuknar och dör…
Och nä, det är inte skådespelarnas fel; ensemblen är helt okej, Linus Wahlgren har inte bara musikalsveriges snyggaste armar utan är en riktigt bra musikalartist, Daniel Engman sjunger skjortan av de flesta och Linda Bengtzing…tja…hon briljerar väl kanske inte i rollen som Mimi (och man undrar vad hennes fans ska säga/tycka om hoppet från käck schlagertjej till knarkande hora – jag har svårt att köpa det – på bara några månader) men hon är långtifrån någon katastrof. Det är snarare bristen på regi, varierande scenografi, struktur och någon form av nyskapande idé som är problemet. Dessutom känns översättningen som ett stort handikapp; rim som "bisarr" vs "gitarr" fastnar i huvudet av helt andra anledningar än att det låter bra om man säger så…

Jag sitter faktiskt mest och tänker "Vem ska gå och se det här?"
I alla fall i den (vad som känns som) oändliga första akten. I andra akten tar det sig faktiskt lite. Den är kortare, intensivare och i ett enda nummer blir jag faktiskt en smula berörd. Det är när Conny Bäckström (lysande som transan Angel) sminkar av sig sista gången innan han dör, samtidigt som Bengtzings Mimi tar en överdos och sjunger "Utan Dig" (okej…en bra låt fanns tydligen).

Då bränner det faktiskt till lite…men det är på tok för lite – och på tok för sent - för att rädda en hel föreställning.

.


2 kommentarer:

Freds sa...

Jsg har inte sett "Rent" (tycker musiken är dötrist) men minns att förra gången den spelades på Göta Lejon så var kritikerna överlyckliga, medans i år så verkar de skriva ner den. Vilket ju är konstigt. Men i och för sig att ta in Linda Bengtzing, med vokala begränsningar, bådar väl för flopp. Gå och se originalet "La bohème", nångång när den spelas på en Opera nära dig, istället.

Oswald sa...

Det är en musikal där man verkligen kan glänsa om man får...och förra gången på Göta Lejon var det ju tydligen folk som gjorde det.
Den här gången var det mera jämntjockt liksom.