Konsertrecension: Kent

Det finns få saker jag tycker är så töntiga som när fans till en grupp eller artist ondgör sig over en recensent som har en åsikt som inte är högsta betyg om deras favorit...men jag måste bara få reflektera lite över om jag och GPs Johan Rylander var på samma Kent-konsert i fredags.
Okej att publiken kanske var lite lam på läktaren stundtals (mer om det sen), och visst - om man bara ville höra singlar och låtarna från svenneskivan (min favoritskiva by the way) Vapen & Ammunition så hade man kommit fel… Men att han klagar på att man inte hörde vad Jocke sjöng är för mig helt obegripligt. Gång på gång under konserten pratade nämligen jag och fröken Harrysson om hur bra ljudet var. Om hur bra man hörde varenda stavelse. Om hur de elektroniska handklappen i Ingenting borrade sig igenom kroppen så man fick rysningar... Så nä. Det här är nog inte riktigt en recension från samma ställe i Lisebergshallen som Johan Rylander satt på. Det här är från en plats där det var en riktigt skön kväll.

Jag har sett Kent många gånger nu. Så många att det är det enda band/artist som jag inte minns hur många gånger jag sett... Misstänker att det är ungefär en gång per skiva - minus Du & Jag Döden-plattan som jag inte gillade alls (vilket inte minst kommer synas när jag listar låtarna nedan) - om inte mer. Åtminstone i början på nittiotalet när Kent var ungefär det enda jag lyssnade på ett tag. Men i alla fall; det har såklart hänt en del med Kent under den tiden. Numera är det inte så mycket "fyra stela pinnar med gitarrer som står och manglar medan en galning i kostym flyger som en tomte längst fram" utan ett säkert arenaband med en gigantisk skärm bakom sig, fantastiskt ljus, en Jocke Berg i röd piccolojacka och som låter nästan exakt som på skiva hela tiden - något jag vet det finns folk som avskyr på konserter...men som jag (som gärna ser tre timmar Kylie posera till inspelad musik) tycker är ganska fantastiskt.

Nu ska det sägas att det inte är någon greatest hits-konsert grabbarna bjuder på under sin första konsert av tre i Lisebergshallen. Man kan misstänka att de tänkte att den första konserten som sålde slut på ingen tid alls borde innehålla den mest hängivna publiken - och därför kränger man iväg B-sidor och struntar i en lång rad låtar andra band förmodligen skulle döda för att få ha på sin repertoar (typ Dom Andra, Om Du Var Här, Pärlor, Kräm, FF, En Himmelsk Drog, Den Döda Vinkeln och Palace & Main...ingen av dessa) - något som jag kanske kan hålla med GP om att det inte verkar gå hem till 100%. Och nog för att det är ös nere på ståplatserna där vi höll till - men på läktarna såg många stundtals ut som om de bara hört Kent på Mix Megapol (= bara Kärleken Väntar) och fått sina biljetter i julklapp av Uddevalla kommun, vilket såklart är lite trist...

...men därifrån till att säga att det "tar 13 låtar innan bandet lyckas väcka publiken" är en bra bit enligt mig. Läktarna..okej. Kanske. Men själv försvinner jag stundtals helt iväg i det fantastiska ljudet, ljuset och till Jockes underbara röst. Jag upptäcker hur mycket jag älskar vissa låtar (och hur mycket jag inte förstår att folk älskar andra (läs: Kärleken Väntar, igen)) och jag upptäcker åter varför jag tycker Kent är världens bästa band.

Mer än så behöver inte jag för att tycka det är en bra konsert, och här är lite nedtecknade reflektioner låt för låt.


Vy från ett Luftslott
Udda öppning, men den fungerar bra. Jocke i röd piccolojacka framför en gigantisk orange sol som sakta stiger upp bakom hela bandet. Golvet är genast med på noterna. Läktaren mera tveksam. Har de ens hört nya plattan?

Berlin
En stor personlig favorit. En låt som mer och mer framstår som en av de bästa Kent gjort och den är absolut inte sämre live. På skärmen bakom bandet pågår någon form av psykedeliskt mönster med bentongfärgade rulltrappor. Tungt ljud. Golvet röjer. Magiskt. Visar sig vara en av konsertens höjdpunkter.

Max 500
Gitarrmangel. Epilepsivarning på lamporna som blinkar som besatta. Konsertens första singel, men tempot faller ändå lite.

400 Slag
…något som i så fall bekräftas av att den här låten inte går hem alls hos publiken. Skärmen bakom bandet lyser klarröd, men ändå så tappar jag fokus och ser den mest som en transportsträcka till nästa låt. Du & Jag Döden-låtarna är verkligen inte min grej.

Columbus
Lyckligtvis får jag snabbt min belöning när tunga gitarrer och tunga syntljud klär den här kommande singeln i en fantastisk livedräkt. En av Kents vackraste låtar fyller hallen medan ljuset ser till att tunga snöflingor faller över bandet. Så snyggt.

En timme En minut
"Nu kommer vår enda låt i A-dur" hojtar Jocke och i (nästan) totalt mörker inleder han låten som lärde mig uppskatta ett schyst gitarrmangel nånstans i mitten av nittiotalet och plötsligt flödar scenen i ljus. Nostalgi för mig, men publiken har inte riktigt hittat tillbaka till inledningsextasen ännu.

Revolt III
En av de bästa låtarna på Hagnesta Hill får igång publiken lite mera. Vet inte hur det hänger ihop med texten, men på skärmen framträder nu gigantiska människor som beter sig helt galet (bokstavligen) och skriker, förvrids och spyr…

Pojken med Hålet i Handen
Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Det blir som vanligt två minuters total urladdning när klassikern från debutalbumet eldar på publiken.

Ansgar & Evelyne
Ett av spåren från The Hjärta & Smärta EP känns lite för okänd och publiken tappar återigen fokus. Synd, för det är en vacker låt och för första gången under kvällen drar lasermaskinerna igång och lägger galler över publiken.

LSD, Någon?
Inser ännu en gång hur bra ljudet är när jag springer på toa och ändå hör varje ord Jocke sjunger under tiden. Tungt. Bra!

Romeo Återvänder Ensam
Min favoritlåt på Du & Jag Döden får gorillan från Ingenting-videon över hela skärmen. Förlorar mig själv i gitarrmanglandet.

Generation Ex
Camela Leierths huvud dyker upp ensamt på skärmen med gigantiska lysande ögon och sjunger sina stämmor tillsammans med Jocke nedanför. Hur snyggt som helst. Riktigt bra låt också. Tillbaka till samtiden är verkligen så bra som jag hoppats även live.

Musik Non Stop
"Nu blir det disco, Göteborg!" hojtar Jocke och golvet stuffar igång medan delfiner gör volter på skärmen. Ena läktaren är fortfarande alldeles för lam för min smak… Hallå! Det här är ju en av deras mest framgångsrika singlar!? Och en av mina favoriter no less.

Kärleken Väntar
Den har aldrig varit min favoritlåt, och nu gör den mig nästan förbannad bara för att den av någon anledning väcker hela den sovande läktaren och kokar upp hela hallen i någon form av "denna har vi hört i alla fall"-eufori. Jo, det är en okej låt...men den här reaktionen när folk sovit sig igenom så mycket bra tills nu? Folk ramlar i stort sett ned från läktaren till höger om oss…

Ingenting
…och så BANG. Nya singeln är heeeelt fantastisk live. Lasern är igång igen och handklappen…HANDKLAPPEN! Den borrar sig rakt igenom en. Fullständigt fantastiskt. Och folk fortsätter falla från läktaren.

Ensammast i Sverige
Låten som avslutar första delen innan extranumren är en fin bit men den är lite för lång (och kanske lite för ny) och här (men bara här) börjar det smälla och knäppa lite i ljudet ockå. Läktarpubliken vaknar förvånat upp ur sin partybubbla och börjar sätta sig igen. Fåglar flyger över skärmen.

Elefanter
Nu är publiken igång igen…i HELA hallen…efter att alla unisont har klappat efter extranummer. Tunga öppningsspåret (med mera djur i massor på skärmen) från nya skivan med alla sina Depeche-vibbar passar perfekt att förvalta detta…

Vinter02
…och det här lite bortglömda spåret från "dubbel A-singeln" med FF är inte sämre utan öset fortsätter…

747
…och när Kents allmänt ansedda bästa låt drar igång – iklädd en fet laserdräkt – så är det armar i luften och allsång som ekar mellan väggarna i Lisebergshallen. Jag ryser i sju minuter och fyrtiosju sekunder. Så fantastiskt.

Mannen i den Vita Hatten (30 År Senare)
Jag ryser och njuter så mycket av 747 att jag glider ut till garderoben under den här (nästan lika vackra) låten bara för att ha min favorit som avslutningslåt…men okej. Den här låten är fanimej inte långt ifrån och publikextasen är ungefär likadan. Avslutningen är magnifik.

Så. Vad säger man? Jag vet inte om jag vill säga att Kent kan bättre (eftersom det defacto är en av de bäst låtande och snyggast iscensatta Kentkonserter jag varit på) men visst skulle de ha kunnat valt mera av "mina låtar" som hade gjort det hela ännu bättre...och visst var publiken ovanligt lam och inte med på noterna i vissa låtar – men det tycker jag knappast man kan skylla på en fredagspartysugen Jocke Berg. Nä, att ge det hela en tvåa känns bara som ännu ett desperat försök från GP att inte vilja vara som "Stockholmstidningarna" (lokal GP-slang för Aftonbladet och Expressen) som gav bandet fyror vid premiären...eller så stod recensenterna från de tidningarna helt enkelt på golvet och hade hört flera skivor än Vapen & Ammunition.