Septembers Mikrofonkåt....

...finns nu i en strålande studioversion på Spotify.
Bara att klicka HÄR.

Ny video från Fantomen 2

Här är den officiella videon till vad som förmodligen ska vara Fantomen på Operan-uppföljaren Love Never Dies stora nummer; låten ‘Til I Hear You Sing (Once More) sjungen av fantomen himself Ramin Karimloo. I bakgrunden skymtar Christine anno 2010; Sierra Boggess.

Det här inlägget är lite för den trettonåriga Oswald som ÄLSKADE Fantomen på Operan, som läste originalboken, såg den svenska uppsättningen, lyssnade sönder två dubbel LPs med både svenska och brittiska originaluppsättningen och till och med såg Riksteaterns teateruppsättning av boken. I was obsessed.

Den 37-årige Oswald är inte alls imponerad. Inte bara för att mitt musikalintresse svalnat betänkligt, utan även för att Andrew Lloyd Webber som bekant inte har pytsat ur sig några riktiga storverk på typ 20 år, och för att det här som alltså ska vara huvudnumret i nya musikalen knappt skulle få dela rum med sina storasyskon The Music of the Night, All I Ask of You och Wishing You Were Somehow Here Again ur originalmusikalen.

Snygg kille dock. Med bra röst. Men jag skulle nog behöva en teaterteknik lika innovativ som ur-Fantomens var 1986 för att känna något större behov av att behöva lösa biljett nästa gång jag drar till London. Speciellt som recensionerna inte varit direkt lysande.

Prop 8 The Musical

Hur reagerar man som bög i Hollywood om en landsmän röstar igenom en lagändring som plötsligt gör att man inte får gifta sig längre? Tja, Marc Shaiman skrev en musikal, lät Adam Shankman regisserade den och fick skådisar som John C. Reilly, Margaret Cho, Jack Black och Neil Patrick Harris att ställa upp att sjunga.

Timmen är slagen för Nine

Vad sägs om lite filminfo bara för att ha en anledning att presentera en rätt skön bild?

The Weinstein Company meddelade i veckan att nu har filminspelningen dragit igång av filmversionen av den Tony-vinnande musikalen Nine, regisserad av Oscarsnominerade (för Chicago) Rob Marshall.

Den hyfsat stjärnspäckade ensembeln består bland annat av Oscarsvinnarna Daniel Day-Lewis, Nicole Kidman, Marion Cotillard, Judi Dench och Sophia Loren, samt Penelope Cruz, Kate Hudson och sångerskan Stacy "Fergie" Ferguson, som ju fick den roll som West End Star-vinnaren Nina Söderquists hoppades på i alla medier hon kom åt tidigare i år.



Nine handlar om regissören Guido Contini i 60-talets Venedig som står inför en yrkesmässig och personlig kris när han försöker färdigställa sin nya film samtidigt som han måste hantera en mängd starka kvinnor i sitt liv: sin fru, sin älskarinna, sin film-musa, sin kostymör, en modejournalist, en hora från sin barndom och sin mamma.

Filmen spelas in i England och i Italien och bygger alltså på en historia av Mario Fratti som inspirerades av Federico Fellinis självbiografiska film 8½. Manuset till musikalen skrevs av Arthur Kopit all musik och sångtext av Maury Yeston. Musikalen hade premiär på Broadway 1982 och gick i 729 föreställningar med Raul Julia i rollen som regissören.

Viva La France!

Musikaltrenden är HET i år - och då tänker jag inte på Mamma Mia!

Nope, det är mera Across the Univerce, Once, Flight of the Conchords och Les Chansons D'Amour jag menar. Vilka grymma filmer/TV-program...alla med musik och kärlek som gemensam nämnare.

Speciellt Les Chansons D'Amour - som jag ju hyllade på filmfestivalen i januari i år och som jag hittade på DVD i London och därför just sett om - hade jag nästan glömt bort hur sjukt vacker den är. Hur den är så galet fransk och lågmäld och ändå bara får mig att smälta som en paket Ben&Jerrys på en spårvagn fylld av svettiga Gothia Cup-ungdomar.

Här är filmens hetaste scen - håll er borta om ni har problem med franska musikaler eller killar som ligger med killar...eller om ni (vilket jag rekommenderar) ska se filmen och vill låta er överraskas.



Självklart har grabbarna i Flight of the Conchords även parodierat den typ av fransk musik som förekommer så flitigt i Les Chansons D'Amour. Alldeles ljuvligt roligt är det också.

How Creepy is This?

Vi får se om det blir några onsdagskortisar idag - jag ska vara på seminarie hela dagen nämligen. Men bara för att ni inte ska få ha det allt för bra heller ska jag bjuda er på något hemskt, hemskt, hemskt.

Ni minns Il Divo, va? Hur skulle ni inte kunna göra det...
Nu kommer musikalversionen...och den kallar sig Teatro.



Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
och det säger jag inte för att det ska bli snö idag.

Filmrecension: Hairspray

Hairspray
Adam Shankman, USA

Okej. Låt oss börja med lite erkännanden från min sida:
A) Det tog alldeles för lång tid för mig att få tummen ur för att se John Waters underbara Hairspray från 1988 med Ricki Lake och Divine i huvudrollerna (kudos till MrC som tvingade mig att få ändan ur vagnen), men jag såg om den för andra gången för några veckor sedan (vilket visade sig vara ett litet genidrag innan man såg den här nyinspelningen byggd på musikalenbaserad på den filmen) och det är verkligen en suveränt skruvad liten film om att våga vara som man är och att alla är lika värda.
B) Jag har inte haft så mycket till övers för musikalsuccén av Hairspray. Till stor del för att Peter Jöback-musikalen Witches of Eastwick som jag såg i London när det begav sig fick mig att misströsta lite över (och ge mig en massa onödiga fördomar mot) den här sortens klassisk gladmusikal, och jag har därför sett på hela det här projektet med viss skepsis - uatn att egentligen ha några större argument för det, mer än möjligen det klassiska "de har förstört ännu ett kultigt underground-fenomen och gjort det morlapredikande mainstream".
Nåväl. Synd för mig och skamvrån är där borta, för det här är höstens absoluta lyckopiller.
För ända ifrån fantastiska öppningslåten Good Morning, Baltimore (som jag innan jag såg filmen höll som musikalens enda riktigt bra låt...nu är jag mera osäker) så fängslas man av charmiga (Ricki Lake-kopian) Nikki Blonsky - tjejen som inte gjort någonting på scen eller film innan castinggänget hittade henne - och hennes kamp för att få alla dagar att vara "negerdagar" i den lokala TV-showen The Corny Collins Show i 60-talets Baltimore.
Jag har ju inte sett scenversionen, men filmen följer handlingen i första filmen ganska slaviskt och inte bara Ricky Lake och John Waters cameoroller bekräftar att den hyllar sin föregångare med massvis av kärlek och blinkningar och absolut gör den rättvisa. Michelle Pfeiffer lyckas med råge matcha Deborah Harrys Velma von Tussel i originalet (musikal-Velma är ännu bitchigare och grymmare), Nikki Blonsky är årets stora, supercharmiga genombrott och John Travolta gör Divines paradnummer Edna med så mycket kärlek och finess att jag köper det helt (trots att han verkligen knappt kan sjunga längra). Den enda jag inte riktigt klarar av är Zac Efrons Link Larkin (High School Musical-stjärnskottet ser bara FÖR äppelkäckt plastig ut för mig...jag tar nog hellre originalfilmens Michael St. Gerard. Links och Tracys romans är förresten till skillnad från i originalet långt mera osäker in i det sista i musikalen för spänningens skull, vilket är lite sött), men annars är rollistan genial med allt från Queen Latifah och en skönsjungande James Marsden till (i alla fall för mig) helt okända Elijah Kelly som Seaweed.
För den stora skillnaden mot originalfilmen är såklart musiken, och vad som lät ganska ovarierat och jämntjockt på soundtracket blommar i filmen ut till suveräna dansnummer och showstopper som ger filmen ett rasande tempo och inte en enda död sekund, och You Can't Stop the Beat är lätt 2000-talets svar på You're the One that I Want (jämförelserna med Grease är svåra att undvika med Travolta, Pfeiffer och allt dansande).
Jag gick in i biografen sönderstressad, full av sömnbrist på grund av flygrädsla och kände mig tjock för att jag inte varit på gymmet på två veckor - men jag kom ut med ett leende över hela ansiktet med lust att dansa omkring på gatorna och med en "skit samma om jag ser ut som en blåval jag kan ha skoj ändå"-inställning.
Vad mer kan man begära av två timmars underhållning?