Filmrecension: Hairspray

Hairspray
Adam Shankman, USA

Okej. Låt oss börja med lite erkännanden från min sida:
A) Det tog alldeles för lång tid för mig att få tummen ur för att se John Waters underbara Hairspray från 1988 med Ricki Lake och Divine i huvudrollerna (kudos till MrC som tvingade mig att få ändan ur vagnen), men jag såg om den för andra gången för några veckor sedan (vilket visade sig vara ett litet genidrag innan man såg den här nyinspelningen byggd på musikalenbaserad på den filmen) och det är verkligen en suveränt skruvad liten film om att våga vara som man är och att alla är lika värda.
B) Jag har inte haft så mycket till övers för musikalsuccén av Hairspray. Till stor del för att Peter Jöback-musikalen Witches of Eastwick som jag såg i London när det begav sig fick mig att misströsta lite över (och ge mig en massa onödiga fördomar mot) den här sortens klassisk gladmusikal, och jag har därför sett på hela det här projektet med viss skepsis - uatn att egentligen ha några större argument för det, mer än möjligen det klassiska "de har förstört ännu ett kultigt underground-fenomen och gjort det morlapredikande mainstream".
Nåväl. Synd för mig och skamvrån är där borta, för det här är höstens absoluta lyckopiller.
För ända ifrån fantastiska öppningslåten Good Morning, Baltimore (som jag innan jag såg filmen höll som musikalens enda riktigt bra låt...nu är jag mera osäker) så fängslas man av charmiga (Ricki Lake-kopian) Nikki Blonsky - tjejen som inte gjort någonting på scen eller film innan castinggänget hittade henne - och hennes kamp för att få alla dagar att vara "negerdagar" i den lokala TV-showen The Corny Collins Show i 60-talets Baltimore.
Jag har ju inte sett scenversionen, men filmen följer handlingen i första filmen ganska slaviskt och inte bara Ricky Lake och John Waters cameoroller bekräftar att den hyllar sin föregångare med massvis av kärlek och blinkningar och absolut gör den rättvisa. Michelle Pfeiffer lyckas med råge matcha Deborah Harrys Velma von Tussel i originalet (musikal-Velma är ännu bitchigare och grymmare), Nikki Blonsky är årets stora, supercharmiga genombrott och John Travolta gör Divines paradnummer Edna med så mycket kärlek och finess att jag köper det helt (trots att han verkligen knappt kan sjunga längra). Den enda jag inte riktigt klarar av är Zac Efrons Link Larkin (High School Musical-stjärnskottet ser bara FÖR äppelkäckt plastig ut för mig...jag tar nog hellre originalfilmens Michael St. Gerard. Links och Tracys romans är förresten till skillnad från i originalet långt mera osäker in i det sista i musikalen för spänningens skull, vilket är lite sött), men annars är rollistan genial med allt från Queen Latifah och en skönsjungande James Marsden till (i alla fall för mig) helt okända Elijah Kelly som Seaweed.
För den stora skillnaden mot originalfilmen är såklart musiken, och vad som lät ganska ovarierat och jämntjockt på soundtracket blommar i filmen ut till suveräna dansnummer och showstopper som ger filmen ett rasande tempo och inte en enda död sekund, och You Can't Stop the Beat är lätt 2000-talets svar på You're the One that I Want (jämförelserna med Grease är svåra att undvika med Travolta, Pfeiffer och allt dansande).
Jag gick in i biografen sönderstressad, full av sömnbrist på grund av flygrädsla och kände mig tjock för att jag inte varit på gymmet på två veckor - men jag kom ut med ett leende över hela ansiktet med lust att dansa omkring på gatorna och med en "skit samma om jag ser ut som en blåval jag kan ha skoj ändå"-inställning.
Vad mer kan man begära av två timmars underhållning?