Konsertrecension: Pet Shop Boys - Fundamental Tour 2006

Vi tar det sämsta först: Ljudet.
Faktum är att man i flera låtar inte hör vad Neil sjunger, och låt gå att han inte har världens starkaste röst…men sådant borde väl ändå gå att fixa med teknik? Ljudet annars är nämligen smått öronbedövande och basljuden studsar mellan väggarna så jag nästan får epilepsi av ljudförvirring under "Integral". En annan grej är låtvalet där jag (som ungefär alla andra) så klart saknar "Being Boring" – men jag är också förvånad över att "Fundamental"-turnén bara har fem låtar från "Fundamental"-skivan… "Psycological" är dessutom än sällsynt trist öppningslåt och visst är det annorlunda med en akustisk "Before", men det är fortfarande en tråkig låt som borde ersatts av "Luna Park" eller plattans bästa ballad "Numb" (kommande singel?). Å så värmen då. HUR kan man förbjuda att ta med vanligt vatten in i en lokal där 1300personer tillsammans skapar en närmast 40gradig svetthetta?? Skärpning cirkus!
Det var det tråkiga…nu till något roligare:
Det är faktiskt en smått fantastisk visuell upplevelse och låtlistan är en veritabel "Greatest Hits"-samling.
Min DVD med PSB’s "Performance"-turné är den bästa konsert-DVD jag äger tror jag. Den är helt grym med sin påkostade scenografi och den ligger i topp (tillsammans med U2’s "Zoo TV"-turné och Madonnas "Blonde Ambition Tour") på min lista över "Konserter man önskat man fått se live"…men nu har jag i alla fall fått se en liten budgetvariant på samma tema! PSB-konserten anno 2006 har nämligen en fantastiskt effektiv, enkel scenografi bestående av två gigantiska ihåliga vita kvadrater som vrids och vänds och kryps i och (framförallt) projiceras bilder på, två dansare (som i och för sig kanske inte är helt tighta så här på andra konserten) som studsar och voltar över hela scen, riktigt snyggt ljus (mestadels i rosa och vitt) och så två duktiga körare…eller tre om man räknar Pet Shop Boys tredje medlem – den fantastiska Sylvia Mason-James som gör en galant divaentré till "Surburbia" och sedan dominerar sången resten av konserten.
Konserten börjar med instrumentala "God Willing" där det ur de gigantiska kuberna (med PSB siluetter på) kommer ut tre uppsättningar av Neil&Chris på scen. Coolt! Men som jag nämnde innan är "Psycological" därefter en ganska trist öppning och stegen och rösten sitter inte riktigt som den ska…men sen släpper det båder för PSB och publiken i "Left to My Own Devices" och i "I’m with Stupid" projiceras USA/UK-flaggor varvat med Bush/Blair i de gigantiska PSB-siluetterna och nu är vi igång. Så dyker alltså Sylvia the Diva upp i "Surburbia" och därefter blir scenen en enda stor tavla där bokstäverna i "Minimal" och "Shopping" dyker upp efterhand i en sjukt bra sammanflätning av PSBs båda "bokstavsrefränglåtar". Mycket genialt. Tempot dras ned för en fantastisk "Rent" där Neil bara syns som en sittande siluett inuti den gigantiska tavlan…och undertecknad måste springa på toa mitt i sin favoritlåt. Därefter blir det coverstund och en gigantisk cowboyhat halas ned från scen (Neils huvud projiceras i samma storlek under den) medan en dansare lär sig (av en stor projicerad kopia) och resten av personerna på scenen att dansa line-dancing (tillslut dansar till och med Neil) till Elvis "Always on My Mind"…för att fortsätta med att två GIGANTISKA Neil&Chris-huvuden rullas in på scen för dansarna att dansa på till U2’s "Where the Streets Have No Name". Nu är det dags att dra ut sladden en stund och Neil tar fram gitarren för en fantastisk ny version av "Home&Dry" och en lite mindre fantastisk dito av "Before". På det följer en oväntad (och seriös) stund med "Dreaming of the Queen" från "Very"-skivan (tur att man har en expert som sidekick på konserten som har koll på allt) där Lady Di’s begravningsfölje visas i slow motion på storbild. Nu har det varit lugnt tillräckligt länge så då är det är dags för en standardversion av "West End Girls" som såklart får igång publiken – men det är det helt briljanta versionen av "The Sodom and Gomorrah Show" som följer på det (med Neil i full uniform komplett med general-lull lull i määängder, dansare med blommor i gevärspiporna och projicerade soldat/krigsbilder) som får igång mig. Konsertens helt klart bästa nummer i min bok och den skulle helt klart kunna filmas rakt av vid ett eventuellt singelsläpp! Sen ramlar det på i min favorit "Opportunities" och första set avslutas med en "Integral" som tyvärr tappar lite kraft - dels för att jag får någon form av panikattack bland alla lampor och galna basgångar…men också för att den nästan blir lite för övermäktig för PSB själva att hantera.
Extranumren inleds av en helt ny version av "So Hard" där Neil varken är på scen eller sjunger, utan som sköts helt av Sylvia och de två körarna (cool!) och sedan blir det "It’s a Sin" och publiken går bananas. Sista låten för kvällen (nu med en upprymd Neil som nu är så uppe i varv att han dansar, snackar en massa och till och med gör en "mini-Bono" och försöker få igång publiken längs scenkanten) blir Village Peoples "Go West" med obligatorisk pek-gest och sen är det tyvärr slut när både bandet och publiken är på topp.
För mig som lika gärna (eller kanske hellre) går på konserter där musiken låter precis som på skiva och det visuella är viktigast, är det här en fullträff – måhända med lite barnsjukdomar – i samma liga som Kylies "Greatest Hits"-turné…fast självklart några betygssnäpp lägre av en hel mängd olika anledningar (närhet, känsla, budget, storslagenhet, närhet, ljud, konsertresa, budget igen - och sa jag närhet?) och jag är sjukt glad att jag fick chansen att se det innan jag satt där med ännu en DVD och hade ångest.

Bäst: Scenografin (enkel men effektiv), Minimal+Shopping, The Sodom and Gomorrah Show, alla tre covers.
Sämst: Ljudet, att det slutar när alla är som mest igång, värmen och en meningslös Before
Betyg: 7 Gula Kepsar och Höga Svarta Hattar av 10 Möjliga
.