Konsertrecension: Touring the Angel 2006

Touring the Angel 2006
Depeche Mode

Låtlista: Intro, A Pain That I'm Used To, John The Revelator, A Question of Time, Policy of Truth, Precious, Walking in My Shoes, Suffer Well, Damaged People, Home, I Want It All, The Sinner in Me, I Feel You, Behind the Wheel, World in My Eyes, Personal Jesus, Enjoy the Silence, Shake the Disease, Just Can't Get Enough, Everything Counts, Never Let Me Down Again & Goodnight Lovers
Bäst: Shake the Disease (A Question of Time, Behind the Wheel, Personal Jesus, Everything Counts)
Sämst: Okej att man kan skoja bort Just Can't Get Enough, men att göra världens bästa låt Enjoy the Silence till 100% allsång och aldrig få höra refrängen sjungas av David Gahan är ju tjänstefel.

Ok, lika bra att erkänna med en gång: Jag gillar DM och tycker de har gjort några av de bästa låtar som någonsin skrivits…men jag har aldrig sett dem live innan, jag kan inte varenda albumspår (jag får konstant fråga favvo-Fredrik om vad låtarna som spelas heter) och jag har ingen aning om vad snubben som inte är David Gahan eller Martin Gore heter… Det här är alltså min första DM-konsert, och precis som alla sagt innan så blir jag överraskad över hur mycket rock det låter. Blir också lite förvånad över att David Gahan är som en korsning mellan Bono, Mick Jagger och…tja…Idol-Sebastian…och att han - jämfört med de stunder Martin Gore får stiga fram och känns ögonblickligen som han äger scenen - ibland bara känns överposerande (även om avgrundsvrålen är lite roliga och hans snurrande med mickstativet ibland känns helrätt).
Scenen ser ut som något som hämtats ur Star Trek, ljuset är läckert (speciellt när det liksom droppar ljus från taket) och skärmarna bakom (och filmerna som spelas därpå) är sjukt snygga…men de döljs tyvärr delvis av högtalare från de platser precis under Scandinaviums tak där vi sitter.

Låtarna då? Jo, det börjar grymt. Några av nya plattans absolut bästa låtar, blandat med favoriter som A Question of Time, Gahan far runt som en skållad råtta och scenen ser ut som om den ska ta fart ut i rymden. Extas. Men sedan sackar det, och någonstans runt I Want it All kommer jag på mig själv med att gäspa, folk runt omkring mig sitter smått förvirrade ned på sina platser och snubben bakom (som hela konserten kommenterar allt som en sportreferator) gnäller efter "gamla godingar"… Han får som han vill – för strax exploderar Scandinavium i en grymt tung Personal Jesus som följs av en av världens bästa låtar; Enjoy the Silence. Tyvärr tycker jag Gahan slarvar bort den helt i sin rockstjärneextas, då han inte sjunger mer än möjligen två-tre meningar i låten och låter publiken sköta resten. Han kanske är trött på att göra den, men jag vill höra hans röst i refrängen och inte karaokevarianten… Lyckligt vis så får jag min belöning strax efter i första omgången extranummer. Martin Gore står själv på scenen (i sin underbara kilt/svarta änglavingar/mohikan-möter-Magneto-mössa outfit) och sjunger en alldeles jluvlig Shake the Disease som är mitt största ögonblick under konserten. Därefter blir det mera karaoke (men denna kan jag ta) i Just Can't Get Enough som aldrig vill ta slut (Gahan får nästan be publiken vara tyst tillslut för att kunna fortsätta) och en grym Everything Counts. Alltihopa slutar med Never Let Me Down Again och en Goodnight Lovers där David och Martin står längst ute i publikhavet och sjunger och kramas. Myspys och trevligt, precis som konserten.

Några riktiga toppar, några få dalar och lite mittemellan. Ett grymt publikstöd, men ibland lite rutinmässigt från bandet…plus att våra plaster kanske inte är de bästa om man vill komma riktigt i konsertstämning (minns Kylie…) gör att alltihopa landar på en stark sexa.

Betyg: 6 svarta änglavingar av 10
.