Skivrecension: Amanda Jenssen/Happyland

Amanda Jenssen - Happyland

Släpper man en så kritikerrosad debutskiva som Amanda gjorde förra årret, så finns det ju en hel del tänkbara sätt att följa upp det på. Man kan bli kreativt blockerad och aldrig få ur sig något mer (som Jakob Hellman). En annan väg är att köra slut fullständigt på sina rosade hits tills ingen orkar med soundet längre (som Mika). Amanda har lyckligtvis inte valt någon av dessa vägar.
Istället har hon kastat sig direkt in i studion och spelat in ett nytt knippe låtar i exakt samma stil som på debuten. Det betyder alltså mer av både svängigt storbandsröj och av vaggviselika ballader, allt behagligt paketerat i ett filmiskt skimmer. Den här gången har hon skrivit allt själv tillsammans med parhästen Pär Wiksten och gamla hits som Amarula Tree lär nu få sällskap av nya, sköna småsyskon som Our Time och The Rebounder i min iPod.
Så finns det inget alls att klaga på? Jo, möjligen är uppföljaren lite mindre direkt än debuten…och så börjar jag bli vansinnigt trött på energiskt, 30tals-storbandskomp nu efter alla Duffys och Amys. Jag tror att jag får eksem i öronen om jag hör ännu en jazztrumpet!
Det råder dock ingen tvekan om att det Amanda bevisar med den här skivan att hon är här för att stanna – och att vi som la pengar på henne under hennes Idoltid investerade dem i något riktigt stort.

Skivrecension: Amanda Jenssen - Happyland

Amanda Jenssen – Happyland

Den första låt jag kommer att tänka på när jag hör Idol-Amandas nya singel är av någon (efter bara en liten stund helt outgrundlig) anledning Trance Dances You’re Gonna Get It… Jag får liksom samma bilder framför mig när jag hör Happyland som man såg i den klassiska Listan-videon på 80-talet: Typ Amanda stiger in i en svartvit bar full av körande cowboy!

Det går ganska snabbt över dock, för även om det här faktiskt egentligen är någon sorts poprock-sockrad countryblues låter det nog mera som om Amanda lyssnat lite för mycket på Håkan Hellström snarare än Trance Dance. Lyckligtvis.

Enligt pressreleasen är Amandas kommande CD ”skriven under förra turnén”, ett uttryck som alltid gör mig skeptisk och automatiskt sänker mina förväntningar. Uttrycket används nämligen alltför ofta som en bra ursäkt när man tidigare släppt en succéplatta och är lite rädd för hur man ska följa upp den och därför gärna vill kunna slå ifrån sig med att ”den-skrevs-ju-bara-lite-på-skoj-sådär-i-pauserna-och-när-vi-var-fulla-på-efterfesterna-liksom” om det inte går lika bra.

Huruvida detta stämmer in på Amandas kommande skiva är lite för tidigt att säga efter bara ett första smakprov (den har ju stora skor att fylla hos mig som älskade Killing My Darlings) men även om förstasingeln kanske inte är en ny Amarula Tree så känns det ändå som om hon tagit ett välbehövligt steg i en annan riktning. Soundet på KMD som i Duffys fotspår var så klockrent tidigt 2008 är ju faktiskt ganska uttjatat nu, så att Amanda istället styr bort från retroljuden och kikar mot Göteborgsrocken känns självklart.

Happyland må kanske vara en ganska trivial liten sak, men den är radiovänlig utan att vara insmickrande och den är i stort sett en ösigare Come On (You Have Arrived) med rivigare arrangemang och med en ”aaaa-aaa-aaa”-körgrej som refränghook. En partylåt med öppna spjäll och fullt storbands-ös i refrängen (men med lugnare verser som har mycket Amanda och ett litet skönt, modernt elektroniskt beat bakom) som växer för varje lyssning. Kanske inte allas tekopp, men helt klart min.

Jag har gillat Amanda från första stund som hon steg in i Idol – och den här låten (nu på YouTube) ger mig absolut inga som helst anledningar att revidera den uppfattningen.

Skivrecension: Amanda - Killing My Darlings

Skivan finns redan att köpa på iTunes, och recensionen finns att läsa i majnumret av QX - men jag tyckte det kunde vara på sin plats att addera en låt-för-låt del också innan alla tidningarna recenserar plattan imorgon och kanske sågar min nya favoritskiva (jämte Kleerup) jämte fotknölarna så jag får kalla fötter. Vem vet? Här är i alla fall recensionen från QX först, följt av låtlistan och en slutkläm.

Jo, jag tyckte den Vincent-pennade förstasingeln slog Marie Picassos vinnarballad stenhårt på fingrarna, men jag tröttnade ändå ganska snabbt på Do You Love Me och jag får erkänna att mina förväntningar på debuten var inte direkt höga.
Så mycket roligare då att det här med råge visar sig vara det bästa som kommit ur den svenska Idolfabriken någonsin! Amanda har imponerande nog skrivit nästan allt själv, insett att folkhemsindie är det nya svarta, tagit span på Winehouse, Adele, Duffy och liknande brittiska flavours of the months, blandat med lite Elvis-vibbar och framför allt tagit hjälp den gamla Wannadies-hjälten Pär Wiksten.
Resultatet är ett galet storbandssvängigt la-di-daj-party, där alla vi som älskat Amanda från första stund får exakt vad vi väntat på. Jag vet inte vilka darlings hon tvingats döda för att få ur sig det här - men det var absolut rätt gjort.

For the Sun
*****
Tonen sätts direkt. Jag får Pipettes-vibbar...men självklart finns de verkliga referenserna långt mycket längre bak i tiden än så. Tjejpop i rakt nedstigande led från sextiotalet, som känns så känns "mera Amanda" och mera självklar som singel än de två låtar som redan släppts. Somrigt lyckopiller. Nära en full femma.

Amarula Tree
*****
Den här har ni ju redan hört. Skilnaden på den här list-hiten och första låten är att For the Sun låter mera oskyldig och den här mera Amy Winehouse-fylla.

Greetings from Space
*****
Här plockar Amanda fram stora Elvispaketet i en skön dramaballad - tänk Are You Lonesome Tonight. En av de låtar som man verkligen känner att Amanda hade på sig cocktaildressen i (jo, allvarligt - Pär Wiksten hade guldkavaj) när hon spelade in.

Do You Love Me
*****
Jag spelade sönder den så mycket när den kom att jag tvärtröttnat på den nu. Dessutom så känns det väldigt tydligt här att den här låten har låtskrivare som inte finns någon annanstans på skivan. Jag gav den en fyra när den kom. Här är den en tvåa.

So Far Away
*****
Börjar lite som Son of a Preacherman, men lyckligvis krävs det inga röstresurser a' la Aretha för att ro den här låten i land (även om ett av de största orosmomenten med hela den här skivan ändå måste vara huruvida Amanda kan göra det här materialet rättvisa live) . Vacker.

Don't Worry
*****
Marilyn Monroe-varianten av Amarula Tree? Samma småfulla, härliga laidback ladida, men mindre hitpotential och med en sexigare touch.

Darling, Go Home
*****
Det här spåret känns lite för mycket Sandi Thom för att jag ska kunna köpa det helt. Ett mellanspår i min bok...

Numb
*****
Amandas version av Britney Spears Everytime? Ja faktiskt ungefär precis så.

Come On (you Have Arrived)
*****
Oh, I love this. Marit Bergman har skrivit en gladare och röjigare shubidido-variant av sin Out on the Piers till Amanda, och den passar henne som handen i handsken (även om den skrikiga refrängen är ännu ett moment där jag skulle ducka när fröken Jenssen sjunger live). Party! Nästan en femma, trots att den sticker ut ganska mycket.

Rising Up
*****
Eftersom jag slarvat bort listan med låtskrivarna som kom med skivan när jag skulle recensera den så är jag inte hundra - men i alla fall 99% säker på att det här är låten som är skriven av Lucie Silvas och Eg White (killen som skrivit åt Duffy på Rockferry och som är mannen bakom hitsen Chasing Pavements (med Adeele) och Leave Right Now (med Will Young)). Inget större fel på den...men liksom med Do You Love Me så känns det att den inte kommer från Amanda, utan mera som något de kända britterna fick över och som addades för credd. (OK, jag är medveten att jag kommer få käka upp det här och skämmas skiten ur mig om det här inte är låten de skrev).

Our Last Goodbye
*****
Vad är bara drygt två minuter långt och skrivet av Amanda själv? Jo, det är skivans vackraste låt! En fullständigt ljuvlig liten pärla med starkt släktskap till klassikern Moon River. Ska ni köpa en låt på iTunes så köp denna.

Sammantaget alltså en stor överraskning!
Jodå, jag har hyllat Amanda under Idoltiden - det finns det massa exempel på här i bloggen - men let's face it: Idol är något jag bryr mig om lite halvt om halvt i väntan på Melodifestivalsperioden, och jag har aldrig haft några förväntningar på idolbarnens fullängdare... Nog för att jag lyssnat en del på Dannys, Olas och Måns plattor - men ni liksom jag vet att den anledningen stavas Kempe eller von der Burg.
Det här är ohotat den första Idolartist i Sverige som släppt en helgjuten skiva som personen ifråga dessutom till stor del ligger bakom helt själv, och det är en skiva jag hoppas kommer gå åt som smör i solsken.
Huruvida njutningen från en stund med Killing My Darlings kommer gå att överföra live med Amanda må dock vara osäkert - men halva njutningen med henne var ju alltid oförutsägbarheten på huruvida hon skulle träffa tonerna eller ej.

Köp på iTunes: For the Sun, Come On (You have Arrived) och Our Last Goodbye

Ny Singel: Amanda Jenssen - Amarula Tree

Jo, jag älskade absolut Amanda Jensens samarbete med Vincent i första singeln Do You Love Me.
Till en början.
För jag ska samtidigt erkänna att jag tröttnade ganska snabbt och efter det där...hm...låt oss säga tveksamma framträdandet under Grammisgalan (möjligen i kombination med Marie Picassos totala fiasko med singel och skivsläpp) så glömde jag lite bort allt vad Idolartister hette och mina förväntningar var så låga att jag helt förträngt att min Idolfavorit faktiskt också har ett albumsläpp i vår (och det är alltså inte bara Charlotte/Kleerup/Madonna jag borde sitta och vänta på vid iTunes).

Därför kom Amndas nya singel Amarula Tree lite som en chock idag när den damp ned här. My god, det här svänger ju!

Borta är de allra grövsta Amy Winehouse-komplexen (jodå, det är en jäkla massa blås, handklapp och körer fortfarande, men det låter ändå inte som man kan tro) och det här är gladare, lättare....storbandsösigt. Men ändå rock på något sätt. Och mycket riktigt visar sig det också vid en närmare efterforskning att någon väldigt smart person har parat ihop fröken Jenssen med ingen mindre än Skellefteås och Wannadies finest Pär Wiksten.

Fatta! Pär Wiksten. Jag som älskade The Wannadies mer än något annat svenskt indieband på nittiotalet (okej...bortsett från Kent då). Snacka om a match made in heaven!

Med Amandas röst känns dessutom det gamla bekanta indiesvänget märkligt modernt och roligt (åtminstone i de här öronen) och även om jag inte kan garantera att jag inte kommer tröttna lika fort på Amarula Tree som jag gjorde på Do You Love Me, och även om jag inte tänker yppa ett ord om fullängdaren just nu (keep looking for a free gay magazine in a couple of weeks) så måste jag säga att det här ger mig en väldig mersmak och höjer mina krav betänkligt på den debutplattan.
Kul!
Och jäkligt oväntat.