Skivrecension: Amanda Jenssen/Happyland

Amanda Jenssen - Happyland

Släpper man en så kritikerrosad debutskiva som Amanda gjorde förra årret, så finns det ju en hel del tänkbara sätt att följa upp det på. Man kan bli kreativt blockerad och aldrig få ur sig något mer (som Jakob Hellman). En annan väg är att köra slut fullständigt på sina rosade hits tills ingen orkar med soundet längre (som Mika). Amanda har lyckligtvis inte valt någon av dessa vägar.
Istället har hon kastat sig direkt in i studion och spelat in ett nytt knippe låtar i exakt samma stil som på debuten. Det betyder alltså mer av både svängigt storbandsröj och av vaggviselika ballader, allt behagligt paketerat i ett filmiskt skimmer. Den här gången har hon skrivit allt själv tillsammans med parhästen Pär Wiksten och gamla hits som Amarula Tree lär nu få sällskap av nya, sköna småsyskon som Our Time och The Rebounder i min iPod.
Så finns det inget alls att klaga på? Jo, möjligen är uppföljaren lite mindre direkt än debuten…och så börjar jag bli vansinnigt trött på energiskt, 30tals-storbandskomp nu efter alla Duffys och Amys. Jag tror att jag får eksem i öronen om jag hör ännu en jazztrumpet!
Det råder dock ingen tvekan om att det Amanda bevisar med den här skivan att hon är här för att stanna – och att vi som la pengar på henne under hennes Idoltid investerade dem i något riktigt stort.