Skivrecension: Kleerup - Kleerup

Äsch, varför överarbeta? Här kommer recensionen från majnumret av QX - men med en adderad låt-för-låt-del.

Fyra anledningar till varför Kleerup nästan fick en full femma i betyg:

1. Skivan innehåller nya lysande singeln med Titiyo.

2. Den innehåller superhiten med Robyn.

3. Fullständigt fantastiska 3 am med Marit Bergman är med.

4. Här finns också vårens absolut bästa låt i mina öron, underbara Forever med Neneh Cherry och en barnkör på sång.

Och så en enkel anledning till att det istället 'bara' blev en stark fyra:
De andra låtarna når inte riktigt, riktigt upp till samma klass – även om det stundtals är väldigt nära (som i vemodiga Until We Bleed med Lykke Li, eller i de i stort sett instrumentala öppnings- och finalspåren). Men trots att det blir lite enformigt ibland, och trots att jag gärna hoppar över Lisa Millberg-låten, kan jag bara konstatera att Kleerup är ett geni. Det är elektrobriljans (nästan) rakt igenom och ohotat vårens bästa svenska skiva. Trots den starka fyran.

Hero
*****
Inga likheter med Perrellis schlagervinnare här inte! Hjälten Kleerup öppnar istället skivan med ett instrumentalt stycke som doftar filmmusik när den är som bäst – och samtidigt inte så lite Jean-Michelle Jarre. Jag kan riktigt se Kleerup spelandes på laserstrålar live till det här! När kyrkkörerna stämmer in på slutet förstår man att man har något riktigt bra på gång in i sina öron.

Until We Bleed (med Lykke Li)
*****
Lykke Lis röst passar perfekt till den här låten som är långt mycket mera suggestiv än Robyn och Tityo-singlarna. Ett vemodigt, monotont blippigt komp får hjälp av ett gäng stråkar en bit in i låten.

Thank You for Nothing
*****
Öppningen känns som att stå i en fabrik och lyssna på rytmen från en maskin. En ganska skön maskin då, alltså. Sedan fylls det på med ytterligare en slinga. Och så ytterligare en. Så kommer Kleerups röst upprepandes frasen 'I wanna thank you for nothing' om och om igen. I tre minuter och åtta sekunder. Enkelt på gränsen till naivt. Och helt genialt såklart.

With Every Heartbeat (med Robyn)
*****
Den som missat den här soon-to-be världshiten har förmodligen legat under en sten med mossa i öronen det senaste året. Fortfarande superb, men okej…lite sliten. Lite som jag, btw.

Tower of Trellick
*****
Som B-sida till Longing for Lullabies-singeln så tyckte jag den var lite intetsägande, men här i sällskap med sina andra instrumentala syskon så har den här hyllningen till Ernő Goldfingers skyskrapa i London helt klart sin plats.

Longing for Lullabies (med Tityo)
*****
Vårens vackraste hit.

Music for Girl (med Lisa Milberg)
*****
Jag tror det är kombinationen av Lisa Millbergs röst (som här lite låter som om hon sjunger i en plåtburk) och en melodislinga som är så enkel att den nästan gränsar till infantil med sitt enformiga komp och sin lilla, lilla knorr som gör att jag tycker det här är skivans sämsta spår.

Chords
*****
Det här är också en väldigt enkel slinga…men handklappen (eller liknande) och de små-suggestiva åttiotalsljuden som bubblar fram här och där gör ändå det här till en trivsam, musikalisk lavalampa att ägna sitt intresse åt i fyra minuter.

Forever (med Neneh Cherry)
*****
Wow! Gillade ni Kleerup + Robyn? Älskade ni Kleerup + Tityo? Då kommer ni fullkomligt avguda och dyrka Kleerup + Neneh + en barnkör! Det här är skivans klart bästa spår. Det här är ett av årets klart bästa spår. Det här är magiskt. Jag skulle kunna ge högsta betyg till skivan bara för den här låten. Bara så ni vet.

3am (med Marit Bergman)
*****
Öppnar med lite Miami Vice-vibbar och det är ju aldrig är fel. Sen kommer Marits underbara röst och lyfter den här låten till en av skivans absoluta höjdpunkter. Trots framgångarna med Robyn och Tityo är det helt klart den här låten som i mina öron känns som om den skulle ha störst kommersiell potential. Så bra att jag nästan blir tårögd. I slutet får jag vibbar av att det hela är en 2000-talsvariant av Limahls Neverending Story. Och då vet man att man träffat rakt i Oswalds nostalgiska hjärta.

On My Own Again
*****
Nu blir det party igen – och nu med Kleerup själv på sång! Tänk typ samma land som The Attic. Faktiskt stundvis med lite harmonier i botten från tidig ABBA/Björn & Benny. Också väldigt bra.

I Just Want To Make That Sad Boy Smile
*****
Ett av skivans vackraste instrumentala låt avslutar skivan, och den här ledsna pojken har lett brett genom hela skivan. I skivans sista spår anas ett större vemod än i överigt, vilket såklart gör låten ännu bättre.