Skivrecension: Amanda - Killing My Darlings

Skivan finns redan att köpa på iTunes, och recensionen finns att läsa i majnumret av QX - men jag tyckte det kunde vara på sin plats att addera en låt-för-låt del också innan alla tidningarna recenserar plattan imorgon och kanske sågar min nya favoritskiva (jämte Kleerup) jämte fotknölarna så jag får kalla fötter. Vem vet? Här är i alla fall recensionen från QX först, följt av låtlistan och en slutkläm.

Jo, jag tyckte den Vincent-pennade förstasingeln slog Marie Picassos vinnarballad stenhårt på fingrarna, men jag tröttnade ändå ganska snabbt på Do You Love Me och jag får erkänna att mina förväntningar på debuten var inte direkt höga.
Så mycket roligare då att det här med råge visar sig vara det bästa som kommit ur den svenska Idolfabriken någonsin! Amanda har imponerande nog skrivit nästan allt själv, insett att folkhemsindie är det nya svarta, tagit span på Winehouse, Adele, Duffy och liknande brittiska flavours of the months, blandat med lite Elvis-vibbar och framför allt tagit hjälp den gamla Wannadies-hjälten Pär Wiksten.
Resultatet är ett galet storbandssvängigt la-di-daj-party, där alla vi som älskat Amanda från första stund får exakt vad vi väntat på. Jag vet inte vilka darlings hon tvingats döda för att få ur sig det här - men det var absolut rätt gjort.

For the Sun
*****
Tonen sätts direkt. Jag får Pipettes-vibbar...men självklart finns de verkliga referenserna långt mycket längre bak i tiden än så. Tjejpop i rakt nedstigande led från sextiotalet, som känns så känns "mera Amanda" och mera självklar som singel än de två låtar som redan släppts. Somrigt lyckopiller. Nära en full femma.

Amarula Tree
*****
Den här har ni ju redan hört. Skilnaden på den här list-hiten och första låten är att For the Sun låter mera oskyldig och den här mera Amy Winehouse-fylla.

Greetings from Space
*****
Här plockar Amanda fram stora Elvispaketet i en skön dramaballad - tänk Are You Lonesome Tonight. En av de låtar som man verkligen känner att Amanda hade på sig cocktaildressen i (jo, allvarligt - Pär Wiksten hade guldkavaj) när hon spelade in.

Do You Love Me
*****
Jag spelade sönder den så mycket när den kom att jag tvärtröttnat på den nu. Dessutom så känns det väldigt tydligt här att den här låten har låtskrivare som inte finns någon annanstans på skivan. Jag gav den en fyra när den kom. Här är den en tvåa.

So Far Away
*****
Börjar lite som Son of a Preacherman, men lyckligvis krävs det inga röstresurser a' la Aretha för att ro den här låten i land (även om ett av de största orosmomenten med hela den här skivan ändå måste vara huruvida Amanda kan göra det här materialet rättvisa live) . Vacker.

Don't Worry
*****
Marilyn Monroe-varianten av Amarula Tree? Samma småfulla, härliga laidback ladida, men mindre hitpotential och med en sexigare touch.

Darling, Go Home
*****
Det här spåret känns lite för mycket Sandi Thom för att jag ska kunna köpa det helt. Ett mellanspår i min bok...

Numb
*****
Amandas version av Britney Spears Everytime? Ja faktiskt ungefär precis så.

Come On (you Have Arrived)
*****
Oh, I love this. Marit Bergman har skrivit en gladare och röjigare shubidido-variant av sin Out on the Piers till Amanda, och den passar henne som handen i handsken (även om den skrikiga refrängen är ännu ett moment där jag skulle ducka när fröken Jenssen sjunger live). Party! Nästan en femma, trots att den sticker ut ganska mycket.

Rising Up
*****
Eftersom jag slarvat bort listan med låtskrivarna som kom med skivan när jag skulle recensera den så är jag inte hundra - men i alla fall 99% säker på att det här är låten som är skriven av Lucie Silvas och Eg White (killen som skrivit åt Duffy på Rockferry och som är mannen bakom hitsen Chasing Pavements (med Adeele) och Leave Right Now (med Will Young)). Inget större fel på den...men liksom med Do You Love Me så känns det att den inte kommer från Amanda, utan mera som något de kända britterna fick över och som addades för credd. (OK, jag är medveten att jag kommer få käka upp det här och skämmas skiten ur mig om det här inte är låten de skrev).

Our Last Goodbye
*****
Vad är bara drygt två minuter långt och skrivet av Amanda själv? Jo, det är skivans vackraste låt! En fullständigt ljuvlig liten pärla med starkt släktskap till klassikern Moon River. Ska ni köpa en låt på iTunes så köp denna.

Sammantaget alltså en stor överraskning!
Jodå, jag har hyllat Amanda under Idoltiden - det finns det massa exempel på här i bloggen - men let's face it: Idol är något jag bryr mig om lite halvt om halvt i väntan på Melodifestivalsperioden, och jag har aldrig haft några förväntningar på idolbarnens fullängdare... Nog för att jag lyssnat en del på Dannys, Olas och Måns plattor - men ni liksom jag vet att den anledningen stavas Kempe eller von der Burg.
Det här är ohotat den första Idolartist i Sverige som släppt en helgjuten skiva som personen ifråga dessutom till stor del ligger bakom helt själv, och det är en skiva jag hoppas kommer gå åt som smör i solsken.
Huruvida njutningen från en stund med Killing My Darlings kommer gå att överföra live med Amanda må dock vara osäkert - men halva njutningen med henne var ju alltid oförutsägbarheten på huruvida hon skulle träffa tonerna eller ej.

Köp på iTunes: For the Sun, Come On (You have Arrived) och Our Last Goodbye