Ny Singel: Amanda Jenssen - Amarula Tree

Jo, jag älskade absolut Amanda Jensens samarbete med Vincent i första singeln Do You Love Me.
Till en början.
För jag ska samtidigt erkänna att jag tröttnade ganska snabbt och efter det där...hm...låt oss säga tveksamma framträdandet under Grammisgalan (möjligen i kombination med Marie Picassos totala fiasko med singel och skivsläpp) så glömde jag lite bort allt vad Idolartister hette och mina förväntningar var så låga att jag helt förträngt att min Idolfavorit faktiskt också har ett albumsläpp i vår (och det är alltså inte bara Charlotte/Kleerup/Madonna jag borde sitta och vänta på vid iTunes).

Därför kom Amndas nya singel Amarula Tree lite som en chock idag när den damp ned här. My god, det här svänger ju!

Borta är de allra grövsta Amy Winehouse-komplexen (jodå, det är en jäkla massa blås, handklapp och körer fortfarande, men det låter ändå inte som man kan tro) och det här är gladare, lättare....storbandsösigt. Men ändå rock på något sätt. Och mycket riktigt visar sig det också vid en närmare efterforskning att någon väldigt smart person har parat ihop fröken Jenssen med ingen mindre än Skellefteås och Wannadies finest Pär Wiksten.

Fatta! Pär Wiksten. Jag som älskade The Wannadies mer än något annat svenskt indieband på nittiotalet (okej...bortsett från Kent då). Snacka om a match made in heaven!

Med Amandas röst känns dessutom det gamla bekanta indiesvänget märkligt modernt och roligt (åtminstone i de här öronen) och även om jag inte kan garantera att jag inte kommer tröttna lika fort på Amarula Tree som jag gjorde på Do You Love Me, och även om jag inte tänker yppa ett ord om fullängdaren just nu (keep looking for a free gay magazine in a couple of weeks) så måste jag säga att det här ger mig en väldig mersmak och höjer mina krav betänkligt på den debutplattan.
Kul!
Och jäkligt oväntat.