20 december 2010

Filmrecension: Four Lions

Four Lions
Christopher Morris, Storbritannien

Att göra komedi av självmordsbombare och extrema, muslimska subkulturer känns kanske inte helt politiskt korrekt (inte minst efter det som hände för en dryg vecka sedan) men samtidigt är det nästan en befrielse att se någon driva så här rejält med hela grejen.
Handligen är enkel: Omar har bestämt sig för att spränga sig själv i luften för att få gräddfilen in i himmelriket och med sig får han bland annat sin bror Waj (som alltid låter Omar tänka åt honom), den till islam konverterade Barry (som helst skulle vilja bomba områdets moské, eftersom de då "enar alla de överlevande mot de som gjort det"), Fessal (som vet hur man gör en bomb, men inte har tid att spränga sig själv för hans pappa är senil, så han sätter bomber på kråkor istället) och Mahmood som egentligen vill bli rapare. Målet blir, efter bland annat en misslyckad träningsresa till Pakistan, till slut London Marathon. Allting går dock inte riktigt som Omar har tänkt sig.
Filmen har såklart blivit en snackis. Det är nämligen inte bara vid ett tillfälle man sitter och tänker "hur vågar de?" eller "får man verkligen skoja med terrorism på det här sättet", men mitt svar på de frågorna blir nog trots allt ett "varför inte?".
Det hela är nämligen otroligt bra genomfört och trots att manusförfattarna lyckas få i väg kängor både åt jihadister och andra strikt religiösa så känns det aldrig rasistiskt eller plumt. Man lyckas nämligen få in en värme hos de här så blodtörstiga figurerna, samtidigt som det ibland blir en smula obehagligt de stunder då skrattet fastnar i halsen och insikten om att verkligheten förmodligen inte ligger speciellt långt borta lamslår skrattmusklerna för ett litet tag. Klart sevärt, oftast mycket roligt och utan tvekan en stor snackis och ett diskussionsmaterial för vad man får skämta om eller inte ett tag fram över.



3 kommentarer:

Anonym sa...

Härlig film! Dock så är inte Omar och Waj bröder utan det är bara en religiös retorik.

Oswald sa...

Jasså?
Tänkte att eftersom han hänvisar till honom som "morbror" till sin son i början, att de var bröder "på riktigt" också, men där ser man. Antar att engelskans "onkel" i och för sig användas fritt också...

Oswald sa...

...eller "farbror" då snarare...
=)