Säsongsstart 2007

30 Rock
2.01 Seinfeld Vision

Insåg just att jag glömt berätta om säsongsstarten av Emmyvinnaren 30 Rocks förra veckan, men vad ska jag säga som jag inte redan sagt om den här underbara sitcomen som lätt kvalar in på topp tre över amerikansk TVs roligaste halvtimmar (tillsammans med The Office och HIMYM (där för övrigt annanaskvinnan var tillbaka igårdagens avsnitt!)). Tina Fey är fortfarande lika rolig, inte minst när säsong två drar igång sommaren efter säsong ett och Liz Lemon är helt säker på att hon är över sitt uppbrutna förhållande, och Alec Baldwin är fortfarande genial och seriens största tillgång. I första avsnittet har Baldwins Jack Donaghy uppfunnit "Seinfeld Vision" - en teknik där han kan projicera in Jerry Seinfeldt från den gamla sitcomen i nya NBC-serier som Heroes - något som den riktige Seinfeldt inte gillar och dyker upp på 30 Rockefeller Center. Resultatet blir såklart en hel massa kul scener melan Alec, Tina och Jerry, och de andra karaktärernas historier (Kenneth blir Tracys "work-wife" och Jenna har gått upp alldeles för mycket i en pizzamusikal under sommaren (vilket betyder att Jane Krakowski kör Ugly Betty-Amandas fatsuit trick)) blir därför lite sekundära så här i starten. Sammantaget en klart godkänd start, och förhoppningsvis lär de få lite mera rättvisa tittarsiffror i år.

Popp eller Poop? 30 Popp

Säsongsstart 2007

Brothers & Sisters
2.01 Home Front

Medan Desperate Housewives tappat ungefär 20% av sina tittare (trots att premiären hade flest sedan november ifjol) så blev Brothers & Sisters premiär veckans mest sedda TV-program i åldersgruppen 18-49 av de program som går klockan 22. Inte så dåligt med tanke på att det går på söndagarna, men samtidigt helt rättvist med tanke på hur bra det här nutidsdramat blivit. När jag såg piloten ifjol var jag väldigt, väldigt tveksam på om en familjesåpa med politik som huvudsaklig krydda skulle funka eller vara något för mig – men det visade sig istället bli ett av de främsta exemplen på hur lite man kan veta om en serie efter bara ett pilotavsnitt. När nu familjen Walker återvänder så är mitt intresse däremot långt mycket större, och jag blir rikligt belönad för min längtan efter mera vindrickande (finns det något TV-program just nu där det dricks mera alkohol?), homodrama (Kevin är fortfarande lika charmig och hans relation har inte blivit lättare nu när han kärat ned sig i sin prästsvåger), familjeproblem (skiljsmässa, en garderobsbög och dödfödda barn är bara några av de cliffhangers som får sin fortsättning), politik (fortfarande är B&S det drama som tar bäst temp på det amerikanska samhället nu när West Wing tystnat) och framförallt en fortfarande lika fantastisk Sally Field! När hon startar hela programmet med att spela in en webvideo till Justin som är försvunnen i Irak sedan tre veckor (avsnittet är uppbyggt kring detta vilket fungerar fantastiskt...även om det klart är ett minus att vi inte får se Dave Annable just därför) så känns det som om serien lyft sig ytterligare ett snäpp säsong två och verkligen satt Nora i centrum istället för Calista Flockheart (som för övrigt fortfarande är ett av TVs snyggaste och mest trovärdiga politiska par tillsammans med Rob Lowe), och det råder ingen tvekan om att det här också är ett av mina fem absoluta favoritprogram. Amerikanskt drama när det är som charmigast och bäst.

Popp or Poop? A packet full of Poppshine

Säsongsstart 2007

Desperate Housewives
4.01 Now You Know

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att min entusiasm för ett nytt DH-avsnitt ens är i närheten av den besatthet jag kände under första säsongen av hemmafruarnas öden och äventyr. Desperate Housewives var ju den serie som boostade hela min TV-besatthet och som indirekt är den serie som gjort att den här bloggen finns och handlar så mycket om TV. Nåväl, få serier har gjort större magplask än det Marc Cherry lät sin förortssåpa göra under säsong två (avsnittslånga plotlines och ett urdumt mysterie) och även om det skärpte till sig rejält under säsong tre, så var det inte ens i närheten av sin forna glans – speciellt inte som Marcia Cross saknades hela vårsäsongen. Första avsnittet för säsong fyra gör mig dock försiktigt positiv; det etableras långsiktiga historietrådar för alla de fyra damerna (de flesta etablerade i säsongsfinalen i och för sig, men nu får man lite koll på vart de verkar leda), Teri Hatcher verkar få lite annat att göra än att snubbla i år och hennes olidliga dotter kommer kanske för en gångs skull få en funktion i serien, Marcia är fantastisk att ha tillbaka (man märker hur mycket serien lyfter bara hon är med) och även om nya gayparet inte dyker upp, så är säsongens andra nya par (The Mayfairs, spelade av Dana Delaney och Nathan Fillion) spelade av den bästa nyinflytten någonsin; bitchiga, snygga och med ett intressant mysterie i bakfickan. Kanske kan fjärde året på Wisteria Lane bli det som får mig tillbaka till min forna besatthet?

Popp or Poop? Every one has got a little dirty popp!

Säsongsstart 2007

The Office
4.01 Fun Run

NBC har bestämt sig för att de första episoderna av The Office den här säsongen skall vara en timme istället för 30 minuter, något jag känner mig ganska kluven till. Nog för att jag älskar The Office och gärna får så mycket som möjligt av det – men samtidigt är en 30 minutersdos av Michael & Co alldeles lagom och en av orsakerna till att jag tycker så mycket om att se på det. Man kan liksom klämma in det på en fikarast. Nåväl... Det är räcker i vilket fall inte riktigt som anledning till att floppa något som är så kul som det här - en mening jag verkligen aldrig trodde jag skulle kunna skriva efter att ha kramat ihjäl den brittiska förlagan och älskat den till döds...och därefter stensågat hela projektet med en amerikansk The Office och avskytt de första episoderna av säsong ett. Nu är det helt klart annat ljud i den här trettiofyraåriga skällan.
Kontoret är tillbaka, Jim & Pam har börjat dejta (men försöker hålla det hemligt), Ryan har blivit chef på huvudkontoret till sin förra chefs stora förtret, Angela misstänker att Dwight har haft ihjäl hennes katt och Michael kör på Meredith så hon bryter höftbenet – vilket i slutändan får honom att anordna ett välgörenhets-lopp för folk med rabies... Allting är alltså precis lika kul som vanligt i vad som utan konkurens är en av världens tre roligaste TV-program (guess the other two) i min värld...och det utan ett enda hemskt burkat skratt.

Popp eller Poop? Pappers-Popp

Säsongsstart 2007

Grey's Anatomy
4.01 A Change is Gonna Come

Egentligen känner jag att jag har skygglappar på när det gäller Grey's Anatomy. Jag vägrade helt acceptera att sista halva av säsong tre var långt ifrån den genialitet som avsnitten hade ett år innan, och jag vägrar nu (efter att ha sett första avsnittet av säsong fyra) att acceptera att när nu både Dr Addison Shepard och Dr Preston försvunnit känns det som om serien är i starkt behov av ett nytt gäng kirurger för att få igång intrigerna...och jag vägrar acceptera att Merediths och DrDreamys uppbrott faktiskt känns lika krystat som George och Izzys kärleksförhållande. Istället fokuserar jag på hur mycket det känns som en vitamininjektion att fyra av våra favorit (före detta) interns fått egna adepter att valla omkring, att Christina Yang var i högform, att Marc Sloan kanske äntligen får en plotline att bita i, och att adderandet av Merediths syrra och degraderandet av George kanske röra om lite i grytan bland alla inavlade intriger. Garnera med ett helt gäng Grey's Anatomy-låtar och (den kanske lite sjukliga) känslan hos undertecknad av att ett splitter nytt GA-avsnitt är något lyxigt, något speciellt, något man ska njuta av så mycket man kan, och betyget kanske blir lättare att förstå.

Popp eller Poop? Jag här en svag, svag puls; Popp! Popp! Popp!

Säsongsstart 2007

CSI: Crime Scene Investigation
8.01 Dead Doll (2)

Egentligen är betyget nedan mera mitt fel än gänget bakom vad som fortfarande (efter åtta år!) är USA största TV-serie (och ja...då ignorerar jag American Idol och fotboll å sådär). Hela första avsnittet av säsong åtta är nämligen en direkt fortsättning på säsong sjus sista (de fick tag i "miniatyr-mördaren" – men hon hade redan tagit Sara och lagt henne för att dö under en bil i öknen) och en evig kamp mot klockan för att hitta Sara...något som för en gångs skull kunde varit ganska spännande då det hela sommaren ryktats om att Jorja Fox ska hoppa av serien (det ryktet finns fortfarande kvar btw) och möjligheten att en huvudkaraktär faktiskt skulle kunna stryka med faktiskt fann. Oh, well. Givetvis lyckades jag läsa hur det gick med den saken redan dagen innan jag såg avsnittet i en TV-blogg – och därmed försvann hela grejen med avsnittet. Poop! En klar besvikelse som alltså var helt mitt eget fel, och som garanterat inte kommer ha någon som helst inverkan på att CSIs moderskepp fortfarande kommer vara någonting jag kollar på när jag inte har något bättre för mig...och som lika frekvent som tidigare kommer nämnas här i bloggen.

Popp eller Poop? The prints tell me Poop!

Säsongsstart 2007

Ugly Betty
2.01 How Betty Got Her Grieve Back

Ett lysande första avsnitt som kanske inte startade alltför många nya trådar – men som på ett snyggt sätt tog vara på allt från säsongsavslutningen, och som lyckades med att vara både charmigt, roligt och känslosamt på samma gång. Själv är jag även i fortsättningen hjälplöst såld både på Justin (som nu ska börja praktisera för Wilhelmina – kan det bli bättre?) och Marc & Amanda (som nu lägger in högsta växeln för att lista ut vem Amandas farsa är efter att fått veta att hon är adopterad (hur kul var inte hennes adoptionsföräldrar med sina "internetvänner"?), att addera mamma Mead till den fasta ensamblen och sätta henne som främsta motståndare till Wilhelmina är oerhört smart och härligt såpigt, och även om både jag och de två vänner jag såg avsnittet med hade listat ut det utannonserade dödsfallet redan innan man fick veta vem det gällde, så var det riktigt, riktigt snyggt gjort och det ska bli intressant att följa de berörda karaktärerna omkring. Betty biter med tandställningsbeklädda tänder sig stenhårt fast i toppstriden om att vara min absoluta favoritserie.

Popp eller Poop? Brighter, Bolder, Bettyer, Poppier!

Säsongsstart 2007

CSI:NY
4.01 Can You Hear Me Now?

Att första småsåga House och sedan strax därefter hylla en CSI-spinoff inne på fjärde säsongen – sådana saker kan verkligen skrämma i väg vilken TV-intreserad bloggläsare som helst härifrån...men jag tar chansen! Jag älskar ju nämligen CSI:NY (som jag håller som kronjuvelen bland CSI-serierna) och när de nu kör i gång sin fjärde säsong så gör de det med alla rätt samtidigt:
● Avsnittets första mord äger rum högst uppe i Frihetsgudinnan, och scenerna innan, under och efter detta är en veritabel NYC-orgasm – något som passar hur bra som helst när planet lyfter om nästan exakt tre veckor.
● Seriemördare med konstiga meddelanden på sina offer borgar alltid för de bästa CSI-avsnitten
● Mac startar avsnittet med att resa från London (dit han stack i slutet av förra säsongen i vad som kan ha varit vårens tråkigaste – obefintliga - cliffhanger) och med sig i bagaget ha ett mysterium som förmodligen ska täcka åtminstone första halvan av säsongen fram till November Sweeps...och det är ett riktigt snyggt och spännande sådant.
Dessutom – och detta är något som numera är riktigt ovanligt med nuvarande, skittråkiga "inga TV-serier ska ha en vinjett eller signaturmelodi-trend" – har de uppdaterat sin signaturmelodi och boostat sin vinjett och logga ännu ett snäpp så pass att jag kollade på den tre gånger i rad (återigen kanske ett fall av "snart är vi där"-längtan, men ändå)... CSI:NY kommer helt klart fortsätta vara en serie jag tänker avnjuta varje vecka – perfekt vid ensamma middagar eller tågresor.

Popp eller Poop? I ♥ Popp!

Säsongsstart 2007

House, MD
4.01 Alone

Okej, bli inte allt för skrämda av omdömet nedan. House, MD är fortfarande en fantastisk serie klart över medel, Hugh Laurie gör fortfarande en av de bästa rollprestationer du kan se på amerikansk TV, upplösningen på "fallet" i säsong fyras första avsnitt är lika oväntat som vanligt och (trots det jag snart kommer skriva) draget att kicka hela House's team (i detta avsnittet ser vi varken Jennifer Morrison, Omar Epps eller Jesse Spencer) var ett genidrag och en nödvändig vitamininjektion för serien...
....ME; det hindrar inte att jag tycker första avsnittet känns lite för formulativt och lite för fullt av House-klichéer för att jag ska stå upp och göra vågen över att programmet är tillbaka (Cuddy & Wilson konspirerar mot House för att få honom dit de vill, House kontrar, patienten blir sjukare och sjukare och sjukare tills...) - och ja. Jag saknar Cameron, Chase och Foreman hur mycket som helst dessutom. Jag floppar det baserat endast på dess egna meriter som en av mina favoritserier...men det är ju inte ens i samma omklädningsrum som ligan som Prison Break spelar i för det för det.

Popp eller Poop? Diagnosen är ett tillfälligt Poop, men med klar chans till ett snabbt tillfrisknande.

Säsongsstart 2007

Heroes
2.01 Four Months Later

När Heroes hade sitt avslutande avsnitt i våras (som var något av en besvikelse) var det massa reklamprat innan som gick ut på att "avsnittets två sista minuter skulle vara samma som de två första på säsong två". Två minuter som pampigt deklarerade Chapter Two: Generations och där vi såg Hiro hamna mellan Takezo Sensei och ett gäng rövare i Kyoto 1671.
När vi nu återser en av förra årets största succéer så dyker dock dessa minuter upp först åtta minuter in i avsnittet. Redan då har vi konstaterat att i nutid så har fyra månader passerat, att Mohinder föreläser om människor med annorlunda egenskaper för att locka fram männen som ligger bakom alltihopa, att han och Parkman beskyddar Molly på okänd ort, och att familjen Bennet numera bor i Kalifornien (och att Claire har fått en ny beundrare)…och efter en kortare (omklippt) tripp till 1600-talets Japan (är jag den nda som kollar på Lost som tycker Hiro är seriens MINST intressanta karaktär?) träffar vi också på ett nytt sydamerikanskt par på flykt mot USA för att få hjälp med sina annorlunda egenskaper, Nathan Petrelli som sörjer sin bror (som verkar ha dött, tröts att Nathan klarat sig) och deras mor som tillsammans med Hiros far får mystiska brev om en förestående död.
Rörigt? Lite kanske. Och då har ändå manusförfattarna varit så pass hyggliga att de hållit undan Nikki och hennes familj från avsnitt ett…
Serien som alltid stoltserat med att undvika för mycket olika trådar ("för att inte bli ett nytt Lost") startar alltså hårt med (minst) fem-sex helt olika, separata historier, som säkerligen kommer att hänga ihop och få sin upplösning innan novembersweeps episoden Four Months Earlier, men som vid ett första anblick kräver rätt mycket av sina tittare.
Nu borde det ju inte direkt vara ett problem att gänget bakom Heroes förutsätter att deras åskådare har hjärna och har förtroende för att de orkar hänga med i några avsnitt trots att det är många trådar – och hade serien varit lika genial ända in i mål på säsong ett som den var i starten hade jag förmodligen jublat över en säsongsstart med så många sköna plotlines – men jag känner att jag nu istället blir lite, lite reserverad och håller tillbaka hyllningsropen några veckor tills jag verkligen får bekräftat att serieskaparna inte snöat in för mycket på snåriga egenpåhittade mytologier a' la Arkiv X...och detta trots att de haft den goda smaken att plocka in min favorit David Anders i en viktig roll redan i avsnitt ett.
Samtidigt är omdömet satt utan tvekan – det här är ljusår från Prison Break och fortfarande topp tio av de serier jag absolut inte klarar mig utan.

Popp eller Poop? Is it a bird? Is it a plane?
No, it's superpopp!

Säsongsstart 2007

How I Met Your Mother
3.01 Wait for It

Säsongens första avsnitt av How I Met Your Mother var...wait for it...wait for it... LEDGENDARY! Inte för att jag kan säga att det var oväntat – HIMYM är bland de tre roligaste TV-program jag vet – men antingen hade jag glömt hur kul jag brukar ha, eller också så var det helt enkelt så att avsnittet hade så många geniala element att man rättmätigt blev helt lycklig.

Några exempel:
● Avsnittet fortsätter mitt i ett ord (samma ord som avslutade förra säsongen sista avsnitt)
● Ungarna i början är tillbaka igen (förmodligen bara för ett avsnitt) och man återknyter till seriens titel genom att lägga in en historia om ett gult paraply som hintar om att det här är säsongen vi verkligen kommer få träffa (den förmodat ännu ocastade) morsan.
● Enrique Iglesias är helt perfekt i rollen som Robins nya kille
● Barney var i sitt esse
● De sista minuterna med slap-nedräkningen fick mig nästan att stå upp och göra vågen

En nyfunnen kamrat skrattade så mycket att han nästan ramlade ur soffan, trots att han aldrig sett ett enda avsnitt innan, och det råder ingen tvekan om att HIMYM fortsätter ligga topp tre av "serier jag bara måste kasta mig över" den här säsongen också.

Popp or Poop? Suit-up and wait for it… Popp!
By the way…have you met Ted?

Säsongsstart 2007

Prison Break
3.01 Orientacion

Prison Breaks andra säsong är nog en av de största TV-besvikelser jag varit med om. Inte ens Desperate Housewives trista andrasäsong var ens i närheten av det hejdlösa plattfall som jag upplevde mellan mina extatiska utrop över pojkarnas utbrottsförsök i första delen vs deras mer och mer utdragna och verklighets frånvända flykt i säsong två.
Lyckligtvis var jag inte den ende som tyckte så och tittarna flydde, vilket lett till att nu när säsong tre drar igång så har gänget bakom serien tagit i med hårdhandskarna för att försöka få ordning på allt igen.
Man har åter igen tagit fasta på seriens namn och placerat en av bröderna i fängelse – twisten nu är att det är Michael som sitter inne och Lincoln som står utanför (och än så länge inte verkar vara på väg in a' la' tatuerad-Michael iallafall). Man har – vilket klart är ett genidrag – förflyttat allt till ett mera laglöst sydamerikanskt fängelse, där allt är tuffare, blodigare och framförallt smutsigare än i USA...och man har rört om lite i grytan genom att tillsammans i nya fängelset med Michael placera T-bag, (en genomförnedrad) Bellick och Mahone.
*spoilervarning*
Till detta adderar man också den drivande plotten att någon utanför kidnappat Sara Trancredi och Lincolns son för att tvinga Michael att rymma och ta med sig en av kidnapparna bestämd medfånge...annars dör gisslan.
*spoiler slut*
Okej, jag är försiktigt positiv till den här idén; att kapa bort stora delar av ensemblen och slänga in nya ansikten var nödvändigt för en allt mer inavlad plotline, och det brutala fängelset känns lite spännande...
...men: samtidigt kommer jag inte ifrån att mitt intresse är i botten. Att det känns hyfsat familjärt att följa de här snubbarna att försöka bryta sig ut (och man kan ju bara gissa hur komplicerad den eventuella konspirationen är utanför den här gången också) och att jag egentligen inte är speciellt spänd på att se hur det går.
Jag kommer förmodligen se säsong tre av Prison Break...det är jag nästan säker på. Men jag är också säker på att jag kommer ge den högst två avsnitt till för att få upp mitt intresse - annars kommer den få vila tills jag inte har något bättre för mig. Avsnitten kommer helt enkelt att stoppas på hög när det drar igång serier jag längtar efter att få se varje vecka - och jag är ganska säker på att jag egentligen mest håller kvar vid den för att Wentworth Miller fortfarande kan vara en av världens snygagste skådis-bögar (oh, you all know that is true).

Popp or Poop? Släpp fångerne loss, det är Poop!