25 september 2006

Bokrecension: Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Extremely Loud & Incredibly Close
Jonathan Safran Foer, USA

Oskar är nio år. Han är också uppfinnare, filosof, tamburinspelare, orsakare av blåmärken på sig själv och starkt traumatiserad av att hans far dött i attacken på World Trade Center. Några år efter 9/11 hittar han en nyckel i en vas i en garderob - och han är övertygad om att den tillhört hans pappa. Oscar ger sig ut för att leta bland New Yorks 165 miljoner lås…och på vägen träffar han mängder av olika människor i jakten på något som kan få honom att känna lite mindre sorg.

När jag såg filmen "Everything is Illuminated" i vintras var jag lite skeptisk…men eftersom alla pratade om att den byggde på en genialisk succéroman så insåg man väl någonstans att det förmodligen bara varit en ganska svår bok att göra film av. Nu är jag jäkligt lycklig över att jag tänkte så, för det var mycket därför jag spontant tog och köpte den här boken när jag såg Safran Foers namn på den. Jag ville ju se om hans böcker var så geniala som det ryktades. Det var de. I alla fall den här.
Texten först i den här recensionen är nämligen bara ett sätt som man kan beskriva vad den här boken handlar om – det är egentligen alldeles för simpelt skrivet för att kunna förklara denna otroliga läsupplevelse.
Ett annat sätt att skriva hade varit att säga att det är en historia om saknad och längtan och om att inte få ta farväl. Eller att det är en bok om hur sorg kan traumatisera människor så mycket att de inte förstår det själva. Det är också en historia om en man som både slutat prata och älska av rädsla för att lida en förlust liknande den han gjorde under andra världskriget…och förmodligen den bästa berättelse om hanteringen av 9/11-traumat som jag läst...och så några historier till.
Samtidigt är det en ovanlig bok på det sätt historien är presenterad. Inte bara det att kronologin är lite diffus, utan också på grund av sina många, fantastiska bilder som på flera ställen förstärker texten, och på sitt utförande; ibland med en mening på varje sida…ibland med så täta radavstånd att texten inte går att läsa.


Låter det konstigt? Konstnärligt? Avskräckande?
Det är det inte! Det är bara fantastiskt.
Nog för att boken tagit mig en stund att läsa ut – men det berodde absolut inte på att den var svår (självklart läste jag den på engelska – jag är av åsikten att så länge man kan läsa en bok på det språk den är skriven ursprungligen så ska man göra det…annars är det ovillkorligen någon annans berättelse än författarens man läser…och just denna måste ha varit ett helvete att översätta till svenska med alla språkliga (men lättförståeliga) krumbukter) utan på att det har varit en njutning att få vara i Oscars sällskap. Jag har liksom läst boken i små portioner, funderat, blivit glad, läst lite till, överraskats av Jonathan Safran Foers genialitet gång på gång, funderat, läst igen…och tja. Lite så.
Jag vet inte om det här är en bok som passar alla. Den kräver nämligen lite av sin läsare och är inte alltid vad den utger sig för att vara - men ger man den bara den tid och eftertanke den behöver så får man mängder tillbaka. Vad jag vet är att detta är en av de märkligaste, varmaste, snyggaste och mest egensinniga böcker jag läst. Det är också en av de största litterära överraskningar jag snubblat över – och det är ingen tvekan om att det är en fullpoängare betygsmässigt.

Betyg: 10 nycklar av 10 möjliga.

.

2 kommentarer:

Aronson sa...

Det låter som att den är svårare än du vill ge sken av...

Men den ligger i min bokhylla och väntar, och jag ser fram emot när jag får läsa den.

=)

Oswald sa...

Nä, absolut inte.
Egentligen är det nog helt tvärt om: Jag får den att låta långt mycket mer komplicerad än vad den är!
Den är inte konstig alls - den är bara annorlunda och inte riktigt som en "vuxenbok" förväntas vara.

Oscar är dessutom en helt fantastisk karaktär, som blandar ett barns naivitet med en helt sjuk lillgammalhet som är otroligt upplyftande.