Oswald och Litteraturen

Jag läser väldigt mycket böcker – på sommaren och julen. Annars läser jag nästan inte alls. När jag var liten kunde jag plöja mellan 10-20 böcker i månaden (jag skrev duktigt upp dem i en liten anteckningsbok av någon anledning…månad för månad…förmodligen på grund av samma "se-vad-jag-är-duktig"-behov som jag fortfarande lider av) men i takt med att jag började plugga - och förmodligen skaffa vänner…dricka alkohol…upptäcka Internet (i den ordningen) – så avtog helt enkelt mitt läsande, för att tillslut nästan avstanna helt mellan långledigheterna.

Detta är en av anledningarna till att det inte är så mycket bokrecensioner i den här bloggen. En annan mycket större är att jag är lite rädd för litteratur. För de som läser mycket och för de som skriver den – men framförallt för att jag inte känner att jag behärskar den.

Jag skulle väl inte säga att jag är expert på allt annat jag skriver om i den här bloggen, men exempelvis TV har jag levt med ungefär exakt lika länge som med böcker (om inte längre) och där har jag stenkoll på vad som produceras, vad som kommer, varför det ser ut som det gör, hur det fungerar – och framförallt på vad jag gillar. Jag vet när något jag tyckt om blivit sämre eller när något inte uppfyller de förväntningar som lagts på dem av TV-bolag/producenter/publik. Jag vet vad jag charmas av och vad jag tycker är trist och jag vet när något känns nydanande eller när något känns som en upprepning. Visst – jag kan ha überfel och jag kan ändra mig…men jag kan fortfarande motivera varför jag från början tyckte som jag gjorde.

Samma sak med film. Med ett brinnande intresse, massa biobesök, DVDer och filmfestivaler i bagaget så vet jag precis vart jag ska placera in en film jag just sett i förhållande till andra i ungefär samma genre. Jag vet vilka egenskaper jag beundrar hos en regissör och gillar hos en film – och jag kan glädjas åt dem (eller sakna dem) i alla typer av film, från popcornmatinéer till öststatsdrama. Vilken som är den bästa film jag sett varierar beroende på humöret – men min tio-i-topp-lista är hyfsad konstant.

Musik är svårare…men även här vet jag oftast vart jag ska leta för att hitta det jag gillar. Att musik behöver ha vers+refräng för att gå hem hos mig, att den bör innehålla någon form av äkthet – eller inte skämmas för att vara fullständigt genomkommersiell – och att riktigt bra schlager, brittisk pop, Kylie, Kent och Scissor Sisters väldigt sällan misslyckas i min iPod.

Böcker däremot… Way different kind of pälsmössa. Jag tror jag kom fel från början.

Jag gick via barnböcker till Astrid Lindgren till Fem-böckerna…och det är väl ganska vanligt. Men sen blev jag väldigt jag. Läste och läste och läste bara för att läsa. Kunde sätta upp små mål om att läsa ett visst antal sidor om dagen eller böcker i veckan. Å sedan började jag snabbt snöa in på olika teman. Typ läsa ALLT i en genre eller av en författare istället för att ta det som skulle vara bra.

Jag har till exempel läst ALLT Agatha Christie har skrivit. Allt. Det som inte fanns att köpa beställde jag från biblioteket…och var det inte översatt så fick det bli på engelska. Resultat? Jag kommer ihåg intrigen från ungefär tre ("Tio Små Neger Pojkar", "Orientexpressen" och favoriten "Spegeln Sprack från Kant till Kant") och blev toktrött på deckare. När jag sedan en sommar plöjde alla tio böckerna av Sjöwall/Wahlöö så var det spiken i kistan för mitt deckarläsande. Jag orkade bara inte mer. Först på senare tid har jag försökt mig på det igen. Motvilligt.

Sedan hade jag en Stephen King-period. Vaddå dålig litteratur röt Oswald och läste tegelstenarna så ögonen blödde och skrev ett fyrtiosidigt arbete på svenskan om Kings förträfflighet… Idag känns det bara som om "Lida", "Carrie", "Sommardåd" och "Det" sitter kvar…och det kan lika mycket bero på filmerna.

Dessutom har jag i stort sett aldrig slutat läsa en bok innan den är slut. Jag kan faktiskt bara minnas två böcker. "Glamorama" (och då älskar jag ändå Brett Easton Ellis. Han är en av mina stora favoriter. Men den här – som kallas hans mästerverk – kom jag bara inte igenom. Även om jag HAR läst DEN biten mot slutet) och Zadie Smiths "Vita Tänder". Den sistnämnda slutade jag med (efter ungefär ett års dåligt samvete) på uppmaning av Sara Kadefors som i ett Sommarprogram berättade att man faktiskt FICK sluta med böcker man inte gillade och att just "Vita Tänder" var en sådan som låg hemma hos alla och gav folk dåligt samvete i onödan…

Nåväl. Grunden till att jag inte känner att jag alltid har på fötterna att recensera böcker här i bloggen är att jag på något sätt verkar ha missat allt jag "borde" läst:
Klassikerna - speciellt de svenska men även utländska. OK, jag har läst lite Selma Lagerlöf…men det är det enda jag minns…och att jag rörde ihop alla namnen i "Brott och Straff". Nobelpristagarna. Topplistan – kanske inte så mycket försäljningsmässigt men recensenternas favoriter. Det som har blivit moderna klassiker.
Jag har missat ungefär allt känns det som. Det känns som om litteraturen är ett oändligt hav och jag har plaskat någonstans i en liten pöl som lämnats kvar en bit upp på stranden när tidvattnet stack iväg…och varje gång jag kollar lite mot det riktiga havet så får jag grym prestationsångest över att inte kunna simma runt hela.

Men visst. Jag läser ju ändå. Så mycket jag hinner. Och följande saker har jag väl ändå lyckats bena ut:

* Jag vill bli inspirerad och överraskad av en bok…och jag vill gärna få använda min hjärna och min fantasi.
* Jag har trots detta en förkärlek för brittiska manliga (rätt enkla) författare som skriver om brittiska män. Nick Hornby. Ben Elton (även om hans tre senaste är ganska tråkiga). Tony Parsons. Mike Gayle.
* Jag klarar inte av Jan Guillou (utom "Ondskan"), Lisa Marklund och andra författare som får mig att känna mig som om de tror jag är dum och allt måste förklaras eller vara övertydligt.
* Jag har absolut inga speciella krav på hur "fin" eller "svår" eller "äkta" eller "ansedd" en författare ska vara för att jag ska läsa en bok…och bedömer inte boken därefter heller.
* Jag är övertygad om att de böcker som säljer mest inte är de som är bäst.
* Jag har läst det mesta av Paul Auster och Brett Easton Ellis och tyckt om det.
* Jag klarar inte böcker som är uppenbart formulativa eller alltför infantila språkmässiga.
* Jag älskade Colum McCann’s "Dansare" och Yann Matell’s "The Story of PI".
* Jag har (som sagt) haft väldigt svårt för deckare…men börjar genom min vän FF få hjälp ur den fobin.
* Jag gillar Harry Potter-böckerna, är övertygad om att vuxna kan ha utbyte av dem också - men är avundsjuk på dagens ungar som får växa upp med dem och läsa dem som barn.
* Jag vill att författaren ska behärska det språk han skriver på och vill därför gärna läsa böcker på originalspråk i de få fall det är möjligt.
Jag tycker Johan Hiltons "No Tears for Queers" var förra årets mest läsvärda bok.

Så det är på de premisserna ni ska läsa mina bokrecensioner när de dyker upp…för efter det här så tror jag att jag vågar skriva lite mera sådana. De gånger under julen och sommaren som jag får tummen ur och läser då alltså…