24 juli 2006

Oswald och Litteraturen

Jag läser väldigt mycket böcker – på sommaren och julen. Annars läser jag nästan inte alls. När jag var liten kunde jag plöja mellan 10-20 böcker i månaden (jag skrev duktigt upp dem i en liten anteckningsbok av någon anledning…månad för månad…förmodligen på grund av samma "se-vad-jag-är-duktig"-behov som jag fortfarande lider av) men i takt med att jag började plugga - och förmodligen skaffa vänner…dricka alkohol…upptäcka Internet (i den ordningen) – så avtog helt enkelt mitt läsande, för att tillslut nästan avstanna helt mellan långledigheterna.

Detta är en av anledningarna till att det inte är så mycket bokrecensioner i den här bloggen. En annan mycket större är att jag är lite rädd för litteratur. För de som läser mycket och för de som skriver den – men framförallt för att jag inte känner att jag behärskar den.

Jag skulle väl inte säga att jag är expert på allt annat jag skriver om i den här bloggen, men exempelvis TV har jag levt med ungefär exakt lika länge som med böcker (om inte längre) och där har jag stenkoll på vad som produceras, vad som kommer, varför det ser ut som det gör, hur det fungerar – och framförallt på vad jag gillar. Jag vet när något jag tyckt om blivit sämre eller när något inte uppfyller de förväntningar som lagts på dem av TV-bolag/producenter/publik. Jag vet vad jag charmas av och vad jag tycker är trist och jag vet när något känns nydanande eller när något känns som en upprepning. Visst – jag kan ha überfel och jag kan ändra mig…men jag kan fortfarande motivera varför jag från början tyckte som jag gjorde.

Samma sak med film. Med ett brinnande intresse, massa biobesök, DVDer och filmfestivaler i bagaget så vet jag precis vart jag ska placera in en film jag just sett i förhållande till andra i ungefär samma genre. Jag vet vilka egenskaper jag beundrar hos en regissör och gillar hos en film – och jag kan glädjas åt dem (eller sakna dem) i alla typer av film, från popcornmatinéer till öststatsdrama. Vilken som är den bästa film jag sett varierar beroende på humöret – men min tio-i-topp-lista är hyfsad konstant.

Musik är svårare…men även här vet jag oftast vart jag ska leta för att hitta det jag gillar. Att musik behöver ha vers+refräng för att gå hem hos mig, att den bör innehålla någon form av äkthet – eller inte skämmas för att vara fullständigt genomkommersiell – och att riktigt bra schlager, brittisk pop, Kylie, Kent och Scissor Sisters väldigt sällan misslyckas i min iPod.

Böcker däremot… Way different kind of pälsmössa. Jag tror jag kom fel från början.

Jag gick via barnböcker till Astrid Lindgren till Fem-böckerna…och det är väl ganska vanligt. Men sen blev jag väldigt jag. Läste och läste och läste bara för att läsa. Kunde sätta upp små mål om att läsa ett visst antal sidor om dagen eller böcker i veckan. Å sedan började jag snabbt snöa in på olika teman. Typ läsa ALLT i en genre eller av en författare istället för att ta det som skulle vara bra.

Jag har till exempel läst ALLT Agatha Christie har skrivit. Allt. Det som inte fanns att köpa beställde jag från biblioteket…och var det inte översatt så fick det bli på engelska. Resultat? Jag kommer ihåg intrigen från ungefär tre ("Tio Små Neger Pojkar", "Orientexpressen" och favoriten "Spegeln Sprack från Kant till Kant") och blev toktrött på deckare. När jag sedan en sommar plöjde alla tio böckerna av Sjöwall/Wahlöö så var det spiken i kistan för mitt deckarläsande. Jag orkade bara inte mer. Först på senare tid har jag försökt mig på det igen. Motvilligt.

Sedan hade jag en Stephen King-period. Vaddå dålig litteratur röt Oswald och läste tegelstenarna så ögonen blödde och skrev ett fyrtiosidigt arbete på svenskan om Kings förträfflighet… Idag känns det bara som om "Lida", "Carrie", "Sommardåd" och "Det" sitter kvar…och det kan lika mycket bero på filmerna.

Dessutom har jag i stort sett aldrig slutat läsa en bok innan den är slut. Jag kan faktiskt bara minnas två böcker. "Glamorama" (och då älskar jag ändå Brett Easton Ellis. Han är en av mina stora favoriter. Men den här – som kallas hans mästerverk – kom jag bara inte igenom. Även om jag HAR läst DEN biten mot slutet) och Zadie Smiths "Vita Tänder". Den sistnämnda slutade jag med (efter ungefär ett års dåligt samvete) på uppmaning av Sara Kadefors som i ett Sommarprogram berättade att man faktiskt FICK sluta med böcker man inte gillade och att just "Vita Tänder" var en sådan som låg hemma hos alla och gav folk dåligt samvete i onödan…

Nåväl. Grunden till att jag inte känner att jag alltid har på fötterna att recensera böcker här i bloggen är att jag på något sätt verkar ha missat allt jag "borde" läst:
Klassikerna - speciellt de svenska men även utländska. OK, jag har läst lite Selma Lagerlöf…men det är det enda jag minns…och att jag rörde ihop alla namnen i "Brott och Straff". Nobelpristagarna. Topplistan – kanske inte så mycket försäljningsmässigt men recensenternas favoriter. Det som har blivit moderna klassiker.
Jag har missat ungefär allt känns det som. Det känns som om litteraturen är ett oändligt hav och jag har plaskat någonstans i en liten pöl som lämnats kvar en bit upp på stranden när tidvattnet stack iväg…och varje gång jag kollar lite mot det riktiga havet så får jag grym prestationsångest över att inte kunna simma runt hela.

Men visst. Jag läser ju ändå. Så mycket jag hinner. Och följande saker har jag väl ändå lyckats bena ut:

* Jag vill bli inspirerad och överraskad av en bok…och jag vill gärna få använda min hjärna och min fantasi.
* Jag har trots detta en förkärlek för brittiska manliga (rätt enkla) författare som skriver om brittiska män. Nick Hornby. Ben Elton (även om hans tre senaste är ganska tråkiga). Tony Parsons. Mike Gayle.
* Jag klarar inte av Jan Guillou (utom "Ondskan"), Lisa Marklund och andra författare som får mig att känna mig som om de tror jag är dum och allt måste förklaras eller vara övertydligt.
* Jag har absolut inga speciella krav på hur "fin" eller "svår" eller "äkta" eller "ansedd" en författare ska vara för att jag ska läsa en bok…och bedömer inte boken därefter heller.
* Jag är övertygad om att de böcker som säljer mest inte är de som är bäst.
* Jag har läst det mesta av Paul Auster och Brett Easton Ellis och tyckt om det.
* Jag klarar inte böcker som är uppenbart formulativa eller alltför infantila språkmässiga.
* Jag älskade Colum McCann’s "Dansare" och Yann Matell’s "The Story of PI".
* Jag har (som sagt) haft väldigt svårt för deckare…men börjar genom min vän FF få hjälp ur den fobin.
* Jag gillar Harry Potter-böckerna, är övertygad om att vuxna kan ha utbyte av dem också - men är avundsjuk på dagens ungar som får växa upp med dem och läsa dem som barn.
* Jag vill att författaren ska behärska det språk han skriver på och vill därför gärna läsa böcker på originalspråk i de få fall det är möjligt.
Jag tycker Johan Hiltons "No Tears for Queers" var förra årets mest läsvärda bok.

Så det är på de premisserna ni ska läsa mina bokrecensioner när de dyker upp…för efter det här så tror jag att jag vågar skriva lite mera sådana. De gånger under julen och sommaren som jag får tummen ur och läser då alltså…

5 kommentarer:

Anonym sa...

"Desperation" är ju en av Kings bättre böcker, liksom "Den förskräckliga apan" (novellsamling). "Talismanen" är bra också.

Nackdelen med King är att han är rätt homofob. Han har några gånger haft med karaktärer som mellan raderna kan läsas som homosexuella, och då har de alltid varit onda. Utom i Talismanen, men det tror jag är Peter Straubs förtjänst.

Aronson sa...

Du och jag har inte alls samma uppfattning och smak när det gäller teve (har jag förstått), men när det gäller böcker verkar vi tänka rätt lika - och gilla ungefär samma saker.

Mitt läsarintresse försvann när jag började plugga (tusentals sidor juridisk text varje år tar musten ur de flesta). Jag hittade inte tillbaka förrän en kollega introducerade mig på nytt. Jag tycker fortfarande att jag läser för lite, men är ganska nöjd med det jag gör.

Det finns någon slags snobbism kring böcker som gör att många (tror jag) tänker som du: filmer och tv-program kan man gärna ha en åsikt om, men böcker? Nej, då måste man vara RIKTIGT insatt.

Not.

Du bör absolut ta upp Glamorama igen. Precis som du älskar jag Easton Ellis, och den här boken är fantastisk (framför allt just DEN biten...). Jag förstår ingenting, men varför måste man göra det?

Ibland är det bra att tvinga sig igenom böcker; jag tvingade mig verkligen att läsa Sagan om Ringen-böckerna. Jag tyckte det var pest och döden och riktig öken. Men nu efteråt ångrar jag inte en minut av den tiden jag fick lägga ner...

Kors, det här blev ju långt. Jag hade ju nästan kunnat skriva ett eget inlägg. Nåja, håll till godo...

=)

Fredrik sa...

jag tar nog åt mig äran för Oswald möter Auster också tror jag...;-)

Oswald sa...

Micke: Hm. Har faktiskt inte tänkt på homofobin...men när jag läste King var jag djupt inne i garderoben och tänkte nog inte på det...det var när jag var tonåring.
"Den Förskräckliga Apan" kommer jag ihåg att jag gillade - det är den med "Dimman", va? Jag är nästan fortfarande rädd för dimma.
"Talismanen" kommer jag inte ihåg alls.

Aronson: Jag har försökt med "Glamorama". Tro mig. Men ibland får man nog bara erkänna sig besegrad.
Jag klarade inte av Sagan om Ringen-triologin förrän i tjugoårsåldern...och först då insåg jag att det var den helt jävla värdelösa svenska översättningen som stoppat mig varje gång. På engelska är ju böckerna en njutning.

i-lands...FF: Darling, jag kan ge dig cred för det mesta...men Auster? ;)
Var det verkligen du som sa jag skulle läsa Illutionernas Bok? Var det inte "innan dig" jag läste den? Eller det kanske det inte var?

Anonym sa...

Hehe... Vita tänder har vi pratat om förut. Jag segade mig igenom den, och vägrade därefter att ens se åt Autografmannen. Men... så kom On Beauty och fick så himla mycket bra recensioner att jag tänkte "vad tusan, jag testar igen!". Och det, min käre Oswald, var ett strålande val! Jag måste, trots Vita tänder, rekommendera On Beauty. En stor historia som som är intressant, mänsklig och gripande med ett vackert språk och som faktiskt stannar kvar ett tag.

(Efter denna upplevelse kände jag mig tvungen att testa The Autograph man också. Den visade sig vara övergången mellan Vita tänder, i sin trista, långsamma och jobbiga första halva, och On Beauty i sin flytande, intressanta och oerhört välskrivna andra halva. Mycket märkligt.)

Nu blir det sol och bad! Chinchin!