Filmrecension: Brokeback Mountain

Brokeback Mountain
Ang Lee, USA

Ennis Del Mar: Bottom line is... we're around each other an'... this thing, it grabs hold of us again... at the wrong place... at the wrong time... and we're dead.

Ennis Del Mar och Jack Twist lär känna varandra då de under en säsong vallar får på Brokeback Mountain. Till bådas (men särskilt Ennis) stora förvåning övergår deras nyfunna vänskap (efter en natt tillsammans i tältet) i kärlek, även om de båda övertygat deklarerar att de inte är gay – ett begrepp som knappt existerar i 60-talets sydstater. När sommaren är slut skiljs deras vägar åt och på varsitt håll skaffar de fru och barn, precis vad de själva och samhället förväntar sig av dem. Efter fyra år söker Jack upp Ennis igen och på ett ögonblick blossar deras kärlek upp på nytt…denna gång med resultatet att de fortsätter träffas på årliga "fiskeutflykter"…vilket visar sig leda till en hel del problem. Dels för att Ennis fru kommer på dem (men lider i det tysta – förmodligen för att hon inte heller riktigt kan förstå vad hennes man egentligen håller på med. Begreppet gay är lika främmande för henne som för Ennis) och dels för att Jack vill att han och Ennis ska lämna sina familjer och skaffa en egen ranch nånstans, medan något sådant är fullständigt ogenomförbart för Ennis (som tidigt i livet fått veta vad som händer med män som bor ihop med män då hans far tog med honom och visade honom liket av en bög som misshandlats till döds). Åren går och känslorna blir svårare och svårare att hantera för (den nu frånskilda) Ennis och så en dag är det för sent.

Jag har väntat på den här filmen i ungefär två år, då det började ryktas om att Ang Lee gjorde en "cowboyfilm med bögar". De associationer jag gjorde var direkt en film liknande Lee’s "Stolthet och Fördom" – dvs någon form av komedi i kostymmiljö med de klassiska bögstereotyperna förvandlade till cowboys. Så kom Venedigfestivalen och Guldlejonet…och jag började förstå att detta var något helt annat. Jag läste Annie Proulx novell som filmen bygger på (och grät floder över denna moderna variant av "Romeo & Julia") och lyssnade sönder det fantastiska soundtracket och väntade och väntade. Såg att filmen fanns ute på nätet i en hyfsad piratkopia, men lyckades stå emot då jag insåg att detta var en film som krävde full koncentration på stor duk…och så äntligen fick jag se filmen då. Mitt under brinnande filmfestival (med ca fyra filmer om dagen) lyckades jag äntligen klämma in den, och vi det här laget hade förväntningarna vuxit så stora att jag inte tror att något skulle kunna ha uppfyllt dem.
Men Ang Lee & Co lyckades i alla fall komma väldigt nära.
"En sådan här film kommer bara ungefär vart femtonde år" skrev en av mina vänner i sin recension, och jag kan bara hålla med. Men då pratar jag inte i huvudsak om att filmen är ett genombrott för hur homosexuell kärlek skildras i Hollywood (både känslomässigt och fysiskt), eller hur den såklart är viktigare och mera känslosam för oss som är bögar. Jag tänker mera på att den är en sådan där sällsynt film där verkligen allting klaffar.
Först och främst är manuset är helt genialt. Jag kan inte komma på ett enda bättre exempel på en roman eller novell som förts över till film. Gustavo Santaolallas musik är effektivt känslosam i all sin enkelhet och för tankarna till klassiska westernfilmer. Fotot är fantastiskt - självklart alla bergsbilder som är som hämtade ur en Marlboro reklam - men också exempelvis i en scen från ett 4th of July-firande där Ennis just bankat skiten ur två snubbar som pratat snusk i närheten av hans döttrar. Ennis står i förgrunden och ser skamset och förvirrat på Alma (hans fru) som står en bit längre bort med döttrarna...och så plötsligt exploderar ett väldigt fyrverkeri rakt bakom Ennis. Scenen är kanske 5 sekunder lång, men jag fick rysningar i hela kroppen när den dök upp.
Mest beröm får väl ändå hamna hos Ang Lee, som förutom modet att göra en sådan här kontroversiell film, vågar berätta den med mycket bilder och mycket tid (och bara en sån sak att han låter ungefär 15 år flyta förbi utan att en enda gång lägga in en textremsa med vilket år det är...bara prylarna omkring karaktärerna ändras, deras barn växer upp och midjemåtten ökar) och dessutom lyckats pressa fram karriärsbästa prestationer från alla sina skådespelare. Michelle Williams, Anne Hathaway och Linda Cardellini är utmärkta - även om den förstnämnda har den matigare rollen som Ennis misstänksamma hustru – som kvinnorna runt de två männen, men det är Jake Gyllenhaal och (framförallt) Heath Ledger som bär filmen på sina axlar. Kemin emellan dem är totalt trovärdig i varje bildruta (nästan ett litet under med två heterosexuella skådespelare) vilket självklart är avgörande för filmens trovärdighet. Gyllenhaal har kanske den lättare rollen som den mera öppna och känslosamme Jack (vilket i kombination med hans utseende gör honom till filmens solklara gay-favorit), men det är hans support som hjälper Ledger att glänsa i filmens absolut bästa skådespelarinsats. Han gör sin Ennis till en homofob som älskar män, en förvirrad machoman som kämpar fram varje ord han säger, en man som inte förstår att det han känner för Jack är vad andra män känner för kvinnor eftersom homosexualitet är något han inte vet vad det är och det enda han vet om män som bott med män är att det slutar i våld och ond bråd död. Och allt detta får han fram utan att säga så värst mycket i hela filmen – det är stort skådespeleri och regiarbete!
Så ska man sätta ett betyg då. Jag har aldrig sedan jag började betygsätta filmer jag sett gett en film högre betyg än nio, och på väg från biografen låg Brokeback Mountain fast förankrad på en nia. Sedan började jag fundera lite. Som riktlinje för mina tior har jag alltid haft filmer som Gudfadern, Moulin Rouge, Fight Club – filmer jag dyrkar och sett flera gånger...men frågan är om jag skulle gett dem en tia direkt när jag lämnade salongen efter att ha sett dem? Brokeback Mountain har egenheten att stå ut bland dryga tjugo filmer som den film jag minns bäst och funderar på mest efter en vecka med tre-fyra filmer om dagen, och jag får fortfarande en kall klump i magen när jag tänker på slutminuternas skjortscen eller repliker som:

Ennis Del Mar: I'm gonna tell you this one time, Jack fuckin' Twist, an' I ain't foolin'. What I don't know - all them things I don't know - could get you killed if I come to know them. I mean it.
Jack Twist: Yeah well try this one, and I'll say it just once!
Ennis Del Mar: Go ahead!
Jack Twist: Tell you what, we coulda had a good life together! Fuckin' real good life! Had us a place of our own. But you didn't want it, Ennis! So what we got now is Brokeback Mountain! Everything's built on that! That's all we got, boy, fuckin' all. So I hope you know that, even if you don't never know the rest! You count the damn few times we have been together in nearly twenty years and you measure the short fucking leash you keep me on - and then you ask me about Mexico and tell me you'll kill me for needing somethin' I don't hardly never get. You have no idea how bad it gets! I'm not you... I can't make it on a coupla high-altitude fucks once or twice a year! You are too much for me Ennis, you sonofawhoreson bitch! I wish I knew how to quit you.
Ennis Del Mar: [crying] Well, why don't you? Why don't you just let me be? It's because of you that I'm like this! I ain't got nothing... I ain't nowhere... Get the fuck off me! I can't stand being like this no more, Jack.

Skitsamma om jag ångrar mig. Klämmer någon ut en film som är bättre än denna (lika bra är ju inget problem) så grattis. Ibland får man våga lite också. Annars hamnar man som Ennis.

Betyg: 10 flanellskjortor av 10 möjliga
.