...är nu utlottade!
Har haft en hel del med jobbet och inte hunnit kolla min mail.
Men de som kommer få skivor med posten - hur gick jag plötsligt back ekonomiskt på den här skivbolagskuppen? - heter följande i förnamn:
Andreas, Towe och Fredrik!
Grattis!
Och till alla er andra som också mailade: Bättre lycka nästa gång!
Men jäkligt kul att ni hörde av er.
Ha så mysigt med Paloma. Skriv gärna vad ni tyckte.
Nu när oktobernumret av QX är ute (glöm inte läsa MrRs roliga, svininfluensa-blingade intervju med Backstreet Boys) så kan ni alla läsa min fyra-QX-recension av Paloma Faiths skiva Do you want the truth or something beautiful? där. Eller här en bit ned.
Recensionen hade en lite märklig födelse. Först avfärdade jag skivan som plastigt retro-skval, sedan började lyssna mer och mer på låtarna och hittade några klara favoriter - och den helgen jag som skrev recensionen så gick den konstant hemma i lägenheten och jag älskade Palomas lite överdrivna röst och att låtarna var så skamlöst insmickrat retro.
Sedan slutade jag nästan lyssna på den helt. Typ som ett intensivt förhållande som bara tvärdör. Mycket skumt.
Nåväl, fyran lever kvar i tidningen, och bara för att ni också ska kunna bilda er en åsikt så har jag kommit över tre exemplar av skivan som jag lottar ut till de som vill ha den.
Bara maila mig på oswaldspopcorn@hotmail.com och skriv ned ert namn och er adress så skickar jag tre skivor till de som mailar först. Snällt va? Men sån e jag.
Här är recensionen med ett nytt betyg som stämmer bättre med hur jag känner idag. Det är absolut, fortfarande en bra skiva - avd än alla andra recensenter lär säga - men den har bara inte riktigt tillräckligt med nyanser för att hålla för en lång eftersmak om man överdoserar.
I väntan på att Amy Winehouse ska nyktra till (och medan Duffy spelar in nästa skiva) så trollar den brittiska skivindustrin fram tjej efter tjej i samma "jazz, soul och blues möter pop"-skola och senast utexaminerad från detta universitet är Paloma Faith. Hennes producent har dock inga Mark Ronson-ambitioner som förankrar soundet i 2000-talet, utan här levereras istället en skiva som låter skamlöst retro, och som stundtals är som att sugas rakt in i en Disneyfilm från sextiotalet. Småtrött nostalgi-onani? Kanske. Men jag köper det. Tjejen har nämligen en riktigt skön röst som i kombination med några oemotståndliga låtar (Upside Down, Broken Doll etc) gör att den här skivan klibbar fast i min skalle som sockervadd och för en kort stund ger den en mörk höst ett litet sagoskimmer.
Det verkar som om Erik Hassles debutskiva - en skiva jag fick redan i februari för att recensera och som jag i stort sett lyssnat sönder och tjatat om här i bloggen åtskilliga gånger sedan dess - nu äntligen kommer dyka upp på skivdiskarna (säger man så fortfarande? "på iTunes, Spotify och andra nedladdningssajter" kanske det heter istället?) i juni.
Nåväl, eftersom alla inte haft samma förmån som jag att ha skivan i min iPod så har du nu chansen att få gå och kolla på Erik när han spelar låtarna live på en liten exklusiv konsert för intresserade fans på tisdag om en vecka (5/5) här i Stockholm!
Jag har fått en biljett av gänget bakom konserten som jag tänkte lotta ut till er som läser det här, är i Stockholm och tror ni skulle vilja se Erik Hassle live på tisdag.
Allt ni behöver göra är att maila en bra motivering till varför ni ska få biljetten till oswaldspopcorn@hotmail.com innan Valborgsmässoafton är över, och sen väljer jag helt enväldigt ut vem som vinner.
Frågor på det? Bra. Då tittar/lyssnar vi lite på en av de bästa låtarna på skivan istället, och för er som twittrar så hittar ni mera Erik HÄR.
Inlägg
Alla kommentarer
