Vinn en Paloma Faith-skiva!

Nu när oktobernumret av QX är ute (glöm inte läsa MrRs roliga, svininfluensa-blingade intervju med Backstreet Boys) så kan ni alla läsa min fyra-QX-recension av Paloma Faiths skiva Do you want the truth or something beautiful? där. Eller här en bit ned.

Recensionen hade en lite märklig födelse. Först avfärdade jag skivan som plastigt retro-skval, sedan började lyssna mer och mer på låtarna och hittade några klara favoriter - och den helgen jag som skrev recensionen så gick den konstant hemma i lägenheten och jag älskade Palomas lite överdrivna röst och att låtarna var så skamlöst insmickrat retro.

Sedan slutade jag nästan lyssna på den helt. Typ som ett intensivt förhållande som bara tvärdör. Mycket skumt.

Nåväl, fyran lever kvar i tidningen, och bara för att ni också ska kunna bilda er en åsikt så har jag kommit över tre exemplar av skivan som jag lottar ut till de som vill ha den.

Bara maila mig på oswaldspopcorn@hotmail.com och skriv ned ert namn och er adress så skickar jag tre skivor till de som mailar först. Snällt va? Men sån e jag.

Här är recensionen med ett nytt betyg som stämmer bättre med hur jag känner idag. Det är absolut, fortfarande en bra skiva - avd än alla andra recensenter lär säga - men den har bara inte riktigt tillräckligt med nyanser för att hålla för en lång eftersmak om man överdoserar.

I väntan på att Amy Winehouse ska nyktra till (och medan Duffy spelar in nästa skiva) så trollar den brittiska skivindustrin fram tjej efter tjej i samma "jazz, soul och blues möter pop"-skola och senast utexaminerad från detta universitet är Paloma Faith. Hennes producent har dock inga Mark Ronson-ambitioner som förankrar soundet i 2000-talet, utan här levereras istället en skiva som låter skamlöst retro, och som stundtals är som att sugas rakt in i en Disneyfilm från sextiotalet. Småtrött nostalgi-onani? Kanske. Men jag köper det. Tjejen har nämligen en riktigt skön röst som i kombination med några oemotståndliga låtar (Upside Down, Broken Doll etc) gör att den här skivan klibbar fast i min skalle som sockervadd och för en kort stund ger den en mörk höst ett litet sagoskimmer.