Wiklund hänger på de stora grabbarna

Minns ni Newsweek-artikeln jag pratade om förra veckan? Den om hur amerikanska manliga heterosexuella kritiker ondgjorde sig över Sex and the City-filmen och dess succe? Well, nu har Sverige fått sin egen lilla mansgriskritiker i form av Hans Wiklund.

Hans ondgör sig över idelaen i filmen och hävdar i MixMegapol att:

"Brudar som gillar "Sex and the City" bidrar till att kasta tillbaka jämlikhetssträvan hundra år tillbaka i tiden med de här löjliga Louis Vuitton prinsess-idealen. Och så tycker jag fan att om man är tjej och tycker det här är bra, då är man värd halva männens löner, inte en krona till".

Han tycker istället man borde lägga sina pengar på att se Hulken.

Javisst!
För det är ju bara en totalt intelligensbefriad grabbfilm och "such harmless fun" med massa våld, CGI-effekter och dataspelsestetik, så det motiverar ju KLART en högre lön i slutet på månaden. Eller hur?

Charlotta Flinkenberg är väl den som bäst uttrycker det jag känner:

"Det är samma sak som med lyxväskdebatten. Män har kört lyxbilar och köpt dyra high-tech maskiner i evigheter och dunkats i ryggen för det, men så fort kvinnor tjänar egna pengar och spenderar dem på sig själva, ska vi få höra att vi är egoister som inte har något annat i huvudet än att hitta snygga skor. Det är att skala ner självständiga kvinnor till en endimensionell enhet, det är att dumgeneralisera"

Klart man inte behöver gilla varken filmen eller TV-serien - det är inte det jag himlar med ögonen över här - men nog borde man kunna använda bättre argument än att idiotförklara dem som gör det?

Han reflekterar i så fall inte en sekund över att han själv är gift och har barn (så bakåtsträvande!) och att han har en fru som är det bästa svenska exemplet på en direkt motsvarighet till tjejerna i filmen (modellsnygg utåt, affärskvinna och (förmodligen) mamma i mysbyxor hemma). Undra om han anser att hon skall ha halva lönen på Lindex mot vad han har som krönikör i nittiotalsblaskan Café? Det är för övrigt ganska stora skor att ta på sig om man tänker prata om att en film om shopping och giftemål drar feminismen tillbaka flera år samtidigt som man själv jobbar på en tidning som visar upp utvikningsbrudar.

Idiotiskt och grymt okunnigt. Ibland kan man inte bara hänga på den utländska opinionen, Hans. Man måste tänka lite, lite själv också.

Tillslut: Nu säger inte jag att SatC-filmen är en stor feministisk film. Inte alls. Men varför måste filmer om tjejer, med tjejer och för tjejer alltid vara det? Här har vi en film om ett gäng smarta, snygga brudar som råkar vilja gifta sig och ha en massa sex på vägen, och som aldrig utgett sig för att vara en film om någonting annat än det. Lika mycket som att Hulken aldrig varit ett filminlägg i en debatt om att killar bör växa upp och bli stora, starka och gröna...

Spoilerhora!

Jodå, jag hade väl anat den plottwist som Aftonbladets skräprecensent (Har ni någonsin läst någon av hans TV-krönikor? Min irriterande vattenblåsa på pektån just nu skulle kunna skriva vettigare saker om TV än han) Jan-Olov Andersson helt ogenerat kastar ur sig i sin recension från filmens Cannes-premiär...
...men jag skulle föredra att ha fått den bekräftad i biomörkret på onsdag och inte helt utan varning få den rakt i ansiktet av den där klanten. Undvik!

I (might be) Gay (but I'm better than this)

Har läst boken Bögjävlar två gånger nu och ska väl kanske försöka formulera ned mina tankar lite mera om den någon gång om jag orkar eller så får ni läsa Dexos recension i stället – i stort tycker vi samma) men jag kan väl ändå säga så mycket att jag blev mera förvirrad och fnissig än provocerad och upprörd (som jag hade hoppats) av det lilla, röda häftet.

Absolut bäst enligt min mening är/var Tomas Hemstads sista kapitel...i mångt och mycket hade det avsnittet räckt för mig. Där fick jag mig de tankeställare jag hoppats på, lyckades se bögvärlden (och mig själv) på ett annat sätt och kunde - till skillnad från resten av boken och trots att jag och Tomas förmodligen är olika som natt och dag – förstå precis vad han ville få fram och tyckte han stödde upp det med sina exempel till 100%.

Trots det är det just nu Petter Wallenberg (vars kommentarer i de där käcka dialogpartierna mellan varje skribents inlägg är de som lyckades provocera mig mest) musikinlägg som jag tänker på mest. Inte bara för att Petter verkar sparat ned samma artister som jag i sin ungdom och för att han har ungefär samma hjältar och ett historiskt hejdlöst dyrkande av Army of Lovers i bagaget som jag (men adderat till det ett hejdlöst hat mot schlager och dagens mainstreammusik) – utan för att jag just hört årets Pridelåt (subtilt betitlad "I'm Gay!" och sjungen av Årets Homo 2007 Cissi Ramsby och några adderade grabbar som kallar sig 6 am) och blivit mera provocerad än vad Petter lyckades bli när han såg vad han kallar "studsbollarna" på Pride och mera provocerad än av hela Bögjävlarboken.

Jag älskar ju schlager och har alltid gjort. Jag är ohjälpligt fast i det mesta av den kommersiella popmusik som spottas fram och (vad än Bögjävlarna tror) det är ju en ganska bespottad musikgenre att gilla om du så är homo som hetero (själv tycker jag att jag kan balansera det rätt bra eftersom jag går igång på så mycket annan musik parallellt – vet kanske inte om jag klarat att bara lyssna på schlager...erfarenhetsmässigt från den här våren så KAN man få för mycket).
Men!
När jag hör en låt som "I'm Gay!" som på något sätt skrivits för att den ska tilltala mig som just "popmusikälskandebög" så är jag nästan beredd att föralltid stänga av radion, slänga schlager DVDerna och säga upp min plats som röstare på Trackslistan.

När jag hör folk säga saker om den som "låten är Pride i ett nötskal och den skriker glädje och kärlek" eller att "det är en sommrig houselåt med gayreferenser. Både flator och bögar kommer gilla det här" (jag ska bita dig i armen när vi ses Tobbe, för det där citatet) så är jag - som alltid väljer att ta på mig rosa skygglappar och tänka bort allt negativt om Pride och bara vara där, festa och träffa folk som ett stort bögigt Göteborgskalaset - beredd att slänga min dogtag och sätta mig på närmsta tåg rån stan och hojta efter en ny Shame-festival.

HUR MÅNGA GÅNGER SKA VI STACKARS BÖGAR FÅ STÅ UT MED NYA VARIANTER AV GO WEST???

Allvarligt?
Hur man ens kan tänka tanken att man måste göra någon form av "homoallmängiltig" låt som Pridelåt är ju bara det en gåta...men att någon på allvar tycks tro att just Go West är det enda som vi kan enas kring är fanimej en förolämning värre än att någon pissar på en (och man inte bett om det).

Om nu Pride är schlager – ge oss en riktig jäkla schlagerdänga istället (och låt de som inte gilla det sura)!
Eller ge oss något Laleh-lesbiskt, eller en hårdrockslåt, eller låt Håkan Hellström skriva något...Tough Alliance...något argt lesbiskt källarband med mycket piercings (nä, nu fick jag slut på fördomar, but you get my point) - whoever.
Låt någon skriva något som någon elller några kan tycka är bra iallafall!

För alla bögar och flator därute:

Vi måste inte tycka att det här är bra!
Vi måste inte fylledansa till det här och le med hela ansiktet och vara stolta till JUST DET här!
Vi är fan så mycket bättre än det här.!
Vi kan fan så mycket bättre ändet här!!

Där är nog både jag och Bögjävlarna duktigt överrens.

Tillägg: Notera att jag missade att skriva något om valet av artist till låten. Inget ont om fröken Ramsby (även om grejen med att vara Årets Homo OCH sjunga Pridelåten OCH vara med i Miss Gay Sweden (OCH bli Årets julvärd alt. Sveriges Lucia alt. Nobelpristagare i Litteratur) känns lite som en påminnelse om att vi behöver få fram många flera flatförebilder här i Sverige) men om hon nu egentligen sjunger rock och satsar på att breakea med sitt band - varförihelvete fick hon inte sjunga en rocklåt då? Värre missmatch på artist och låt har man väl inte skådat sedan Britney Spears sjöng in I Love Rock'n'Roll...