Filmrecension: This is England

This is England
Shane Meadow, Storbritannien

Äntligen fick jag då se Shane Meadows delvis självbiografiska film om en tolvåring i Thatchers Storbritannien vars far dör i Falklandskriget, och som kommer ur sin mobbade tillvaro genom att hitta nya vänner i en grupp med skinheads.
Första gången jag hörde talas om den här filmen var när den fick toppbetyg i de båda brittsika filmtidningar jag brukar läsa. Därefter blev det ganska tyst och jag funderade på om det var en sådan där film man skulle få se på Göteborgs Film festival eller möjligen tvingas beställa på DVD för att få se…. Men så dök affischen plötsligt upp på Filmstaden Bergakungen i Göteborg och strax därefter började lovorden från svenska kritiker regna…eller snarare hagla…in, och när jag nu äntligen sett den är det efter att den frontat SFs biosida hela veckan, har en annons fylld av getingar, plus och prylar och går på Hötorgets största salong en onsdagsskväll. Tufft! Men tyvärr tror jag därför det här är en film många kanske går besvikna ifrån. Faktiskt.
Missförstå mig inte – det här är förmodligen det bästa du kan se på bio nu och förmodligen bland det bästa jag sett i år…men det är också en film som vunnit på att man fått upptäcka det själv. En film som varit som allra bäst om man gått in och (nu kommer en härlig filmklyscha) drabbats av helt oförberedd, och som jag tror kan förlora på att folk går dit med skyhöga förväntningar och nästan vill komma ut och få berätta att de inte alls kunde förstå hur den kunde få så bra kritik.
Eller så är jag bara cynisk och tror alldeles för lite om mina medmänniskor.
Kanske förstår verkligen alla som ser den hur fantastiska skådespelarna är - speciellt då femtonårige Thomas Turgoose i huvudrollen (vilket fynd!) och kanske Stephen Grahams obehaglige men månbottnade Combo - och att hela ensemblen är verkligen spot-on-perfect. Kanske förstår alla hur fruktansvärt dokumentär och realistisk filmen känns, och kanske får alla samma obehagliga rysningar som jag av hur otäckt Sverige 2007 som Storbritannien 1983 känns - trots att (det för oss lyckligtvis icke-existerande) Falklandskriget spelar en sådan stor roll för filmen och dess tidsanda. Kanske är det flera än jag som reflekterar över hur snygga kläder (Ben Sherman, mestadels) mods och skinheadskulturen faktiskt hade (har?) och som ler över alla kul 80talsdetaljer (New Romantics! Gymping! Kuben!), och kanske känner alla att man behöver få sådana här filmupplevelser då och då för att kunna njuta av superhjältar och komedier och animeringar andra gånger.
"Se den här med Boys Don't Cry, Lilja Forever och Breaking the Waves, och du har en riktig helkväll" sa Micke efteråt utan att vara det minsta ironisk, och jag förstår precis vad han menar.
Kanske förstår alla andra det också.