Filmrecension: Zodiac

Zodiac
David Fincher, USA

I en intervju nyligen sa Jake Gyllenhaal att Zodic var den förste seriemördaren och att det var han som gav upphov till själva begreppet. Tufft. Och inte tänker jag ropa Jack the Ripper till hela bögvärldens favorit-cowboy, så jag tycker vi kör på det.
Zodiac mördade i alla fall ett gäng människor – i stort sett slumpartat – i Kalifornien i slutet på 60-talet/början på 70-talet, och hans "grej" var inte att han mördade folk enligt stjärntecknen (Wow…DET hade blivit en Seven-uppföljare det; tänk mord inspirerade av Vattumannen…Skytten…Lejonet…Jungfrun…dags att skriva ett manus känner jag) utan att han skickade kodade brev till lokala tidningar och ringde och flåsade i telefonen hos olika inblandade.
Husguden David Finchers sjätte film (jag har räknat rätt nu va? Alien3, Seven, The Game, Fight Club och Panic Room...om man tar bort alla schyssta, klassiska musikvideos) är därför så långt ifrån 'your average serial killer movie' som du kan komma; den fokuserar mera på de tre män som försöker lösa fallet (Jake Gyllenhaals serietecknare (som är killen som så småningom skrev boken filmen bygger på), Mark Ruffalos polis (flankerad av Cityakuten/Top Guns Anthony Edwards) och (den ständigt geniale) Robert Downey JRs journalist) och på hur utredningen, turerna och teorierna kring Zodiac-fallet gick till, än på att grotta ned sig i mordet eller ägna sig åt skrämselscener. Okej…nog för att man får se några av morden och att de är helt klart hemska, men fokus alltså ligger på polisarbete, teorier, misstänkta, ledtrådar och en hel massa dialog.
Detta gör att filmen med sina majestätiska dryga två och en halvtimme kan kännas något lång och även om Fincher helt klart inspirerats av klassiska 70talsfilmer som Alla Presidentens Män (musiken, miljöerna och kläderna är förövrigt oklanderliga…sjukt snyggt genomfört och kontrasten till dagens teknikorgasm i serier som CSI kunde knappast vara större…avsaknaden av mobiltelefoner och datorer är härligt tydlig) så är den första film jag börjar tänka på snarare Oliver Stones JFK – kanske mycket för att man (eller åtminstone jag…och nu också ni) redan innan vet att man INTE kommer få fast mördaren och att vi möjligen kommer serveras serietecknarens teori (det får vi) om vem det verkligen var.
Samtidigt har jag aldrig tråkigt, tempot forsar på rätt bra, allting är som sagt snyggt att se på (inte minst de tre huvudskådisarna, där Jake må vara ögongodiset…men Downey JR är fortfarande mannen som naglar fast mig vid duken…sicken cool snubbe han är) och trots att Fincher slopat de flesta av sina innovativa kameraåkningar (det finns en fantastisk åkning över Golden Gate-bron som är värd hela biljettpriset) är det ett gediget (håll i er) filmhantverk (favvoklyscha!) rakt igenom.
Det är helt enkelt en sådan där "filmfilm" (Oswald-genre) som kanske inte förändrar ditt liv eller filmhistorien (och som du till 99% aldrig kommer orka/vilja se en gång till), men som du samtidigt absolut inte ångrar – utan är glad för – att du sett.

Uppfylld grad av förväntan: Medel
Gayfaktor: Låg (om man bortser från Jake…då slår den såklart i taket)
Sentimentalitetsvarning: Nope, no hanky required.
Ominteannatsedenför: En orgasm för den som gillar att se genuint 70tal
Övrigt: Varför kallar 2 av 3 recensenter helt plötsligt Fight Club för överskattad? Det är fortfarande en av de mest underskattade filmer (publik och kritikermässigt) jag känner till (inga Oscars, en sketen specialeffectsnominering, inga Golden Globes etc)
.