Filmrecension: Taxidermia

Taxidermia
Györgi Pálfi, Ungern

I filmens första kapitel träffar vi en fattig ungers soldat i början på 1900-talet som fördriver sin tid med att runka som besatt och att passa upp på sitt befäl och dennes familj. I kapitel två en generation senare har befälets son växt upp och blivit en av Ungerns största (bokstavligt) och främsta tävlingsätare. I det tredje kapitlet har denne tävlingsätare blivit gammal, bitter och enormt fet (a la Monthy Python) och passas upp av sin son som arbetar med uppstoppning av döda djur.

Ibland på filmfestivalen så måste man våga chansa och plocka något udda från ett udda land man aldrig sett en film ifrån tidigare. Ibland blir det en lyckoträff – och ibland blir det så här. Eller okej…jag har sett långt sämre och mera meningslösa filmer än Taxidermia…men jag kan knappast säga att jag tycker det här är bra på riktigt. Snarare intressant och annorlunda. Snyggt är det dessutom också…otroligt snygg ibland till och med. Regissörens bilder kan liknas vid en ungersk Roy Andersson med David Lynch-ambitioner och vissa innovativa bildövergångar och drömsekvenser är superläckra. Mittenkapitlet med tävlingsätarna är dessutom ganska rolig och i regissörens strävan att genom absurditet ge oss tre inblickar i ungersk historia så tycker jag den här fungerar bäst. Riktiga sexscener, hejdlöst med spyor (i närbild) och självuppstoppning – ingen kan i alla fall klaga på att man har sett alltihopa förut.

3 ungerska barn med färgglada ballonger av 10 möjliga
.