Filmrecension: The History Boys

The History Boys
Nicholas Hytner, Storbritannien

Filmen utspelar sig på en skola i åttiotalets Storbritannien, där ett gäng killar ska prepareras för att försöka komma in på Oxford. Till sin hjälp har de i första hand två olika lärare – Hector och Irwin – vars stil som lärare skiljer sig kraftigt. Hector (som är enormt fet och har smak för gossar, vilka han gärna tar med på en tur på sin moped och läger handen i deras skrev) kör med en mera faktabaserad inlärningsmodell (om än under ganska galna och fria former) medan den något yngre, homosexuelle Irwin (som har en klar attraktion till en av sina elever, den snygga Dakin) är mera inne på att se saker från ett annat håll och hitta nya infallsvinklar på ett ämne. Vägen till Oxford kommer kantas av utflykter, sexuella spänningar (en av killarna, Posner, är också kär i Dakin), pedofilavslöjanden och en massa ifrågasättanden av vad kunskap och utbildning egentligen är.

Den här filmen är oerhört välspelad (bland alla män i rollistan – bortsätt från den söta Dakin förståss – så är nog ändå min favorit Frances de la Tour (Madame Olympe Maxime i Harry Potter ni vet) som spelar Mrs Lintott), har en annorlunda homovinkel (det verkar som om den vill säga att den enda utvägen en brittisk bög eller flata har är att bli lärare…och ingen reagerar något speciellt över att Posner berättar att han är bög…inte ens Dakin som är heterokillen han är kär i), är mycket snygg att se på och har hyllats rejält i Storbritannien (bland annat i Attitude som gav den en femma). Men med det sagt så är den också ganska händelselös, otroligt litterär, tar sitt pedofiltema lite med en klackspark (jag kan absolut köpa grejen med att en äldre man som kladdar på en tonårspojke inte är värre än en äldre man som kladdar på en tonårstjej – men det betyder ju i vilket fall inte att det är okej. Filmgrabbarnas avslappnade inställning till att bli tafsade på är ju annorlunda och faktiskt lite skön mot vad man brukar se…men någonstans ger det mig ändå en lite dålig smak i munnen eftersom det i 99% av fallen i verkligheten knappast är så här) och så är den väldigt, väldigt, väldigt (kan jag skriva det en gång till? okej) väldigt teatralisk.
Trots att den har hyllats som en fantastisk filmatisering av Alan Bennetts succépjäs, så känns den ändå väldigt mycket filmad teater. Något som kanske inte behöver vara fel egentligen…men jag har bara lite svårt för tonårskillar som pratar som om Shakespeare skrivit deras repliker.
Klart sevärt, men knappast något jag skulle lägga en fredagskväll, hundra spänn och en stor popcorn på, utan mera som diskussionsämnen med en skolklass. En liten besvikelse.

6 trevligt sjungna kupletter av 10 möjliga =
.