Singelrecension: Måndag-Fredag med Orup

Måndag-Fredag
Orup, Sverige

En del av mig tycker att Orup hör historien till.
Han var det största som fanns sommaren 89, den där sommaren mellan grundskolan och gymnasiet när Madonna släppt Like a Prayer och vi renoverade mitt pojkrum så det fick svartvitrutigt golv, vita väggar och tak och svartvita möbler och spegelvägg. Orup hade väst och hatt, och det hade jag med. När Orup var på Bastionen i Karlskrona blev min teaterkompis Björn ihop med Maria och alla jublade när guldjackan från skivomslaget kom nedhissandes från taket och Orup sjöng nya singeln Trubbel som inte var med på något album…
…det var då. Nu känns han mest tyngd av senaste GES-fiaskot och som killen bakom Lena Phs skivor (som på slutet kändes ganska tjatiga), så när hans nya singel Måndag-Fredag nu införskaffats från iTunes känner jag att jag är fientligt inställd från start.
Och visst finns det att klaga på om man vill; låten lunkar på i något sorts besvärligt mid-tempo som aldrig lyfter, texten känns vid en första lyssning småfånig och det känns som man hört det hundra gånger förut. Dessutom; hur hippt känns det att gilla nå’t med Orup just nu? Man SKA ju bara såga den här dansbandsklonen.
Men så händer något. Jag tänker på hur hela Sverige just nu verkar dyrka Martin Stenmarcks fruktansvärda singel. DÄR kan vi snacka dansband…och fånig jäkla text. Så kan folk dyrka Martin Stenmarck så kan åtminstone jag erkänna att jag tycker Orup känns 1000 gånger mera popstjärna på riktigt…och att hans text om hur hemskt det är att sitta ensam på helgerna drabbar mig hårdare än vad det borde…och att när sticket och höjningen kommer…och när falsettkörerna griper in…tja då är jag 17 år på Bastionen igen och väntar på att guldvästen ska komma nedhissandes från det skröpliga taket här i Sibirien.
.