Filmrecension: Djävulen Bär Prada

Djävulen Bär Prada
David Frankel, USA

Andy Sachs gav upp en lovande juristkarriär för att flytta till New York och bli journalist. Jobbsökandet går dock ganska trögt, och en dag finner hon sig skickad på jobbintervju på världens största modemagasin Vou…Runway som andreassistent till dess ångvält till chefredaktör – den beryktade Anna Winto…Miranda Priestly. Trots att Andy till en början är helt ointresserad av mode, drivs hon snart av sin maniske chef allt djupare in i en värd av märkesväskor, svältkurer och bisarra arbetstider…

Hur räddar man ett manus som innehåller varenda filmklyscha som man kan komma på i sammanhanget och där finns knappt en sekund då man tvivlar på vad som kommer att hända eftersom publiken sett samma sorts historia hundratals gånger förut?
Man type-castar den för brudar och bögar, såklart!
* Fantastiska New York-vyer? Check!
* Skitsnygga märkeskläder, gärna uppburna av berömda modeller? Check!
* Ett klassiskt poppigt soundtrack - komplett med Madonnas Vouge till den ännu mera klassiska makeovern? Check!
* En supersöt pojkvän (varför inte snubben från Entourage?) som skall matchas mot den lite farliga, snygga mannen med det bättre jobbet och det glamourösare livet? Check!
* Stoppa så gärna in Jake Gyllenhaals fru från Brokeback och så en överbitchig Meryl Streep (som är precis så bra som alla säger – bara en riktigt stor aktris kan spela den här rollen så på pricken utan att förlora sig i överspel) i huvudrollerna och så har du väl en självklar succé?
Jajamensan. Absolut. Faktiskt.
För trots att allting är så givet från början och klyschorna faller tätare än ministrarna i Reinfeldts regering så fungerar den här filmen perfekt som två timmars underhållning.
(Får erkänna att lite udda blir det för mig som nu sett TV-serien Ugly Betty före filmen (och inte tvärt om som halva USA…det känns inte särskilt konstigt att ABC gav grönt ljus till den serien efter denna filmens succé) och plötsligt känner igen begrepp som "boken" och alla miljöerna, men det är bara en parentes i sammanhanget.)
En film som kanske ibland känns ytligare än livet den vill skildra och som knappast lämnar några djupare spår eller avtryck hos dig - men vem har sagt att film alltid behöver vara på allvar? Nä, gå och se den för kläderna, för New York-bilderna, för musiken och för Meryl Streep! För kanske är den type-castad just för dig!
.