Bokrecension: Efterskalv av Arne Dahl

Efterskalv
Arne Dahl, Sverige

Jag var lite rädd för att börja läsa den här boken. Dels för att jag visste att det skulle bli svårt för vilken bok som helst att efterträda Jonathan Safran Foers "Extremely Loud & Incredibly Close" (som jag älskade villkorslöst) och dels för att jag tyckt att de två senaste Arne Dahl-böckerna varit lite av besvikelser (i jämförelse med de tidiga) och jag var lite rädd för att jag skulle behöva bli besviken igen (och dessutom behöva erkänna det för författaren himself). Så här efteråt kan jag glatt berätta att min oro var obefogad.
Språket och formen går såklart inte att jämföra med Jonathan Safran Foers, men dels är detta inte en bok som skall berättas så, och dels så är Arnes språk (inkluderat hans ironiska blinkningar både till tidigare böcker och samtiden) förmodligen ett av de bästa som går att finna i svenska deckare. Faktum är att den enda gång som språket inte stämmer är när Arne ska skriva kvällstidningscitat…han är helt enkelt för bra på språk för att tänka på att en kvällstidning aldrig skulle skriva en mening som "…i enlighet med sedvanligt honorar" (deras läsare skulle inte förstå den antar jag) – men det fungerar ändå i boken om man mera ser kvällstidningsbitarna som en ironisering/parodi på kvällstidningar än rent faktiska urklipp.
Vad gäller mitt andra orosmoment – den neråtgående kvalitetstrenden på böckerna om A-gruppen – så slås det helt i kras av en av de mest oväntade, intressanta och smartaste intrigerna i serien. Alla grepp är där; de många olika trådarna som faller samman till en, de där kapitlen som man inte vet vem som skriver – men som man misstänker är någon figur man träffar på även i de andra kapitlen, de oväntade vändningarna (häftigt nog kunde jag inte förutspå en enda en) och fördjupningen av karaktärerna (denna gång är det väl bara Lena som hamnar helt i periferin…medan flera av de andra blir mera komplexa än någonsin tidigare) och den här gången så fungerar de allihopa, rakt igenom. Dessutom älskar jag upplägget med tunnelbanesprängning, svenska terrorceller i förorten och The Holy Riders of Siffin. Boken känns helt enkelt mycket mera samtid och up-to-date en de två föregående. Lägg till det lite personliga favoritgrepp som att bög-Jon bor på samma gata som jag i Stockholm och dessutom besöker (numera saligt insomnade) Populära Sibirien för att snacka Abercrombie&Fitch-tröjor, och jag har fått en ny favoritbok i serien.
Nu ska det bli väldigt spännande att se vad som händer med A-gruppen i den tionde och sista(?) boken nästa år…men visst har jag en önskelista:

* Sista boken borde knyta ihop säcken med en "härlig" seriemördare a’ la’ de första i serien…gärna med ett brutalt mordvapen a’ la’ "Ont Blod".
* Även om homohatet dök upp i "En Midsommarnattsdröm" så skulle jag vilja se en intrig som kretsar kring problematiken med begreppet hatbrott…något för Jon att bita i?
* Inget är mera 2006 än YouTube.com. Metro rapporterade i helgen om kriminella som filmat sina brott och lagt upp dem på sidan. Något för A-gruppen att ta tag i?
* Dags för Paul och Kerstin att äntligen få ihop det, va? Om så inte för att leva lyckliga i alla sina dagar, så för att sluta gå som två katter kring het gröt.

Det jag önskar mest är nog ändå att jag inte ska behöva vänta minst ett år på nästa bok… För när böckerna om A-gruppen är så här sträckläsningsvänliga som Efterskalv…då vill man gärna veta att det ligger ännu en och väntar någonstans!

Betyg: 7 blodbestänkta tunnelbanevagnar av 10 möjliga

.