Bokrecension: Dödsmässa av Arne Dahl

Dödsmässa
Arne Dahl, Sverige

Jag har kommit på vad jag gillar bäst med Arne Dahls böcker - det är de första (ungefär) hundra sidorna. Det är då det väller upp olika mysterier och episoder i olika kapitel som man inte har en aning om hur de hänger ihop (här är det ett gisslandrama, en auktion och någon som tar livet av sig) Det är då man sakta börjar lista ut vilka av A-gruppens figurer man kommer få veta mer om (lite diffust denna gång då Cilla mest är i fokus…men jag skulle nog säga Gunnar Nyberg). Och det är då man börjar lista ut vilka stora händelser och samhällsfenomen som Dahl ska undersöka, skämta om och bygga sin historia kring den här gången (2003 är det såklart det nystartade kriget i Irak). Den biten är alltid fantastisk – sedan blir fortsättningen mer eller mindre tillfredsställande beroende på bok…

Den här gången tycker jag faktiskt att det blir lite tamt. Kanske är det bristen på mord (A-gruppen börjar utreda ett bankrån), kanske är det att dagboksanteckningarna från parallellhistorien (som utspelar sig under andra världskriget) stoppar upp tempot från kriminalhistorien i nutid, kanske är det för att man en bit in i boken vet att det de letar efter kan omöjligen hittas - eller kanske är det det där diffusa jag nämnde innan; att ingen karaktär hamnar i riktigt i fokus i den här boken?

Mindre diffust är i alla fall de saker jag verkligen gillar med den här historien, för här finns tre riktigt bra saker: Dels Cillas förvandling från blodfattig staffagefigur till en person mitt i handlingen. Paul Hjelms ex-fru får liv och ses ur ett annat perspektiv än Pauls och det känns helrätt. Dels hela den geniala idén med att koppla samman det nya kriget om fossila bränslen, med det gamla (WWII)…och samtidigt göra just bränsleförbrukningen till en dold huvudingrediens i hela historien. För att inte tala om agenter. Jag älskar agenter! Men jag kan samtidig inte komma ifrån att den här kopplingen kanske är lite för smart och genial för historiens bästa. Det blir lite väl mycket Stalingrad stundtals (och jag tänker bara Jude Law i "Enemy at the Gates" varje gång jag ser Vassili Zaitsev nämnas) och det gör att Stockholmshistorien känns lite lam…Det känns lite som om Dahl tappar fokus på sin kriminalhistoria i sin iver att förklara att oljan är upphov till allt djävulskap, och det är lite synd på en så bra idé och ett så gott uppsåt.
Men för att hoppa tillbaka till det positiva så är nog det bästa själva slutklämmen som man väntat på sedan "Ont Blod". Hade nästan trott den inte skulle komma förrän i sista boken, men det gjorde bara den desto mera oväntad. Snyggt, men kanske lite för snabbt överstökat (och ja…jag är medvetet luddig nu för folk som inte har läst boken verkligen ska kunna göra det).

Slutbetyget måste nog ändå bli lite lägre än de närmast föregående böckerna…ja i hela serien. Det är något som inte riktigt finns där. Jag kan bara inte sätta fingret på vad.
Betyg: 5/10

.