Filmrecension: V for Vendetta

V for Vendetta
James McTeigue, USA

Nånstans i en nära framtid härjas USA av inbördeskrig och Storbritannien styrs totalitärt av en härskare som förrbjudit homosexualitet, islam och diverse andra saker. Likt ett Orwellskt 1984 ser storebror dig överallt och om utegångsförbudet trotsas om kvällarna kan du bli våldtagen i lagens namn, eller bortförd med en svart säck över ansiktet. I denna värld dras föräldrarlösa (hennes föräldrar fördes bort just med ovan nämnda säckar när hon var liten) Evey mot sin vilja in i en motståndsrörelsekamp då hennes liv av en slump räddas av den mystiske V – en man med okänt förflutet som ständigt bär mask och som spränger kända landmärken i London och sätter skräck i myndigheterna genom att ta över tv-mediet. Medan staten försöker få folk att tro att England skakas av terrorism från denne ende man, försöker V få folket att förstå att det är egentligen är staten som är den store terroristen. Men är verkligen V’s offer slumpmässigt utvalda människor i statens tjänst, eller drivs han av en egen vendetta?

Den här filmen föregicks av en av de snyggaste trailers jag sett – och (tvärr) blev jag som vanligt besviken när jag sedan fick se själva filmen... Inte för att det här är dåligt – absolut inte. Det är snyggt gjort (mycket läcker scenografi genomgående), det är genomgående välspelat (även om min favorit Natalie Portman lyckas halvdant med att låta genuint brittisk stundtals) och det har en tänkvärd filosofi i botten. Att göra folk medvetna om terrorism ligger i tiden och här får vi allt på en gång; hur våldsamma reaktioner alltid föder en motreaktion (samhället skapade V som rättfärdigar sina handlingar byggt på detta), Irakkriget, homofobi, islamofobi, bomber i tunnelbanan...ja tillochmed fågelinfluensan petas in helt plötsligt! Inte helt vanliga ämnen i vad som man kanske trodde skulle vara ännu en amerikansk dussinaction, vilket självklart är trevligt.
Nu tycker jag tyvärr inte att det bara räcker med politik och ämnen i tiden för att göra en bra film...
"Att se karaktärerna nonchalant bli parodierade, urvattnade och förvanskade är rätt smärtsamt!", sa Alan Moore (en av männen bakom det seriealbum som ligger bakom filmen) för ett tag sedan och tog avstånd från hela filmen.
Jag håller med – karaktärerna är inte direkt mångfacetterade - men tycker samtidigt att McTeigue tar sin film på alldeles, alldeles för stort allvar. Lite lekfullhet, humor eller tempo hade inte skadat filmen, utan snarare hjälpt till att förstärka dess allvarliga tema. Nu sackar den nånstans på mitten och lyckas aldrig fånga min totala uppmärksamhet förrän de spränger hela House of Parliament (skitsnyggt gjort, by the way) i slutet – men det kan bero mera på min fascination för London än för filmen i sig.
Kompetent, snyggt, viktigt – men alldeles, alldeles för dramatiskt och teatraliskt för att vara riktigt lyckat.

Betyg: 6 vita masker av 10 möjliga
.