Notera: 
Med sitcom (från engelskans situation comedy) menar jag i denna lilla blogg 30 minuter (inkl reklam) långa komediserier, med eller utan inspelade skratt, och den baseras nästan uteslutande på de sitcoms jag följer just nu (markerade med rött).
Många hävdar att den amerikanska sitcomen dog när NBC la ned Friends och Fraiser – själv vill jag hävda att den dog med Seinfeld...i alla fall den klassiska sitcomen, ni vet den där som huvudsakligen utspelas i ett rum, gärna med en soffa eller dylikt, och är inspelad med flera kameror parallellt i en studio inför levande publik.
Vissa kvarlevor finns det i och för sig kvar. Efter en värdelös sjundesäsong av Will&Grace (som fick mig att lägga ned att spara på serien) lyckades NBC sockra skådisarnas löner så 
mycket att de kom tillbaka för en sista åttonde runda. Snacka om konstgjord andning… Förvånande nog så verkar det gett nytt liv till serien som lyckades avsluta fjolåret med en superb cliff-hanger á lá Dallas (Stanley lever!) och som sedan återkom med dunder och brak för någon vecka sedan med ett jätteskojigt live-avsnitt där allting sändes direkt från studion (förövrigt något som borde göras oftare – det blev hur bra som helst) och gästades av Alec Baldwin. Som vanligt är det Jack&Karen som är seriens behållning (de borde bytt namn på serien för länge sedan) och det ska bli intressant att se om de lyckas sluta med regnbågsflaggan i topp.
Värre är det för Joey. Showen som skulle bli vad Fraiser blev för Skål har haft svårt att hitta tittare i USA, och det är inte svårt att förstå varför… Tillskillnad från Friends (vars första säsonger 
fortfarande är det bästa jag sett i sitcom-väg) har man inte lagt ut en enda röd tråd (som Ross&Rachels kärleksaffär som var den dominerande faktorn i ungefär i tio år) och det finns inte en enda karaktär man orkar engagera sig i. Joeys charm är som bortblåst när han inte har de andra fem vännerna att projicera den på, och det hjälper inte att han supportas av tre superba kvinnokaraktärer spelade av Jennifer Coolidge, Andrea Anders och Drea de Matteo. Inför andra säsongen har man bestämt sig för att försöka ändra om lite, lite kärlek, kasta in en svart polare till Joey + ge honom ett stort genombrott…men att döma av de tre första avsnitten så verkar det inte hjälpa nämnvärt.
Nä, den klassiska sitcom-genren verkar onekligen vara på dekis, och s
er man på de nya serier som startat i år så hittar man inte många studioinspelade komedier på de stora kanalerna – och definitivt ingen det direkt snackas om. I stället är det tre serier som huvudsakligen fått stå som modell för en möjlig sitcom-revival och som alla nya försök verkar vilja hitta delar ifrån: den udda humorn från Arrested Development (AD), de snabba klippen och galenheten i Scrubs och realismen och vardagskomiken i Curb Your Enthusiasm.
NBCs helgalna My Name is Earl handlar om en småbrottsling och superlooser, spelad av Jason Lee, som kommer på att han måste göra bot för en massa dåligheter han gjort tidigare i livet, för att på det sättet få bättre karma och framgång. Till sin hjälp har han sin stendumme bror och en tjej de 
plockat upp på ett hotell, och emot sig har han sin ex-fru som försöker komma över Earls lotterivinst för att försörja sina barn. I varje program klarar Earl av en ny sak från sin lista, och det är rappt som i Scrubs och världen de rör sig i är underfundigt skruvad som i AD, men programmet lyckas ändå kännas helt eget. Har redan plockats upp för en hel säsong och är väl värt att kika på.
En annan ny serie med en känd komiker och ett namn i titeln är Everybody Hates Chris, som 
utgår ifrån Chris Rocks uppväxt i Brooklyn 1982. Rock själv är bara berättarröst, men det är omisskänneligen hans humor som genomsyrar serien och killen som spelar honom som liten är lugnare och därmed nästan skönare att se på… Som äldsta syskon har Chris problem både med sina syskon och med sina föräldrar. Han tvingas dessutom gå i en skola med bara vita barn. Serien är tydligt designad för en svart publik, men är så pass bra att den ändå inte känns som en av de där alla serierna som sänds hela tiden på alla kanaler när man är på gymmet. 80-talet (och en massa kul musik) är givetvis en jättetacksam bakgrund och verkligheten i serien är – precis som AD, Scrubs och Earl – lite sådär twistat absurd så man inte riktigt vet vad som kan hända. Helt klart sevärt.
Amerikanska The Office var väldigt nära att bli nerlagt efter första säsongen (sex avsnitt) på grund av dåliga tittarsiffror, men precis i sista sekund (precis som m
ed AD för övrigt) ändrade sig NBC och gav dem en chans till. Själv är jag en stor fan av Ricky Gervais (hans nya serie Extras på BBC tidigare i år var väl i genomsnitt inte riktigt av samma klass som The Office, men stundtals helt briljant) och hans David Brent i det brittiska originalet och var väldigt skeptisk till vad amerikanarna skulle göra av den. Jag minns hur de inte förstod något av Couplings storhet och gjorde mega-fiasko av den. Underligt nog så lyckades de väldigt bra med The Office – och nu inne på sitt andra år verkar de fått nytt självförtroende och är bättre än någonsin. Det
sköna är att det känns som de hittat sin alldeles egna tv-serie också, trots alla likheter med originalet. Kanske fungerar det så väl eftersom kontor runtom i världen är så lika så man känner igen sig? Kanske fungerar det för att humorn inte är riktigt lika pinsam – men ändå klart likartad? Själv tror jag att jag köper det mycket på att Steve Carells Michael Scott är en annan typ av dålig chef än Gervais Brent. Där Brent var osäker bakom den självsäkra ytan visar Scotts ögon att han är nästan terrier-intensivt säker på sin sak - även om detta givetvis är helt galet. Väldigt skoj är det i alla fall och en riktigt bra ensemble.
Samma sak kan man säga om min nya favorit Weeds. Om många av serierna innan varit inspirerade av ungefär samma saker, så ligger inspirationen och anledningen till Weeds uppkomst solklart mest hos Desperate Housewives (DH). Här är det hemmafrun Nancy 
som tvingas börja sälja marijuana för att klara ekonomin när hennes man dör i en hjärtinfarkt. Runt omkring sig har hon sina två barn, sin odräglige svåger Andy, sin uttråkade, posha och cancersjuka väninna och granne Celia (vars dotter är för tjock för hennes smak och hennes man vänstrar genom att låta tennislärarinnan köra upp racketar i häcken på honom), en massa kunder och inte minst sina langare – en svart familj styrd av en bestämd (och bastant) Mama. Det är långt mycket mera skruvat, snuskigt, rått och bitskt än DH, utan att det för den sakens skull blir fjantigt. Tack vare en fantastisk Mary-Louise Parker i huvudrollen (som här återförenas med sin motspelare från "Angels in America", Justin Kirk, som spelar Andy) behåller serien alltid sitt hjärta och lyckas få en emotionellt påverkad trots allt bisarrt som händer. Bäst av alla är dock Elizabeth Perkins som Celia. Hon kan få mig att stå upp och jubla i soffan med sina underbara repliker, som helt klart kan vara bland det vassaste på TV just nu. Super!
Sist ut här då är Darren Stars (mannen bakom personliga favoriter som Melrose Place och (inte minst) Sex and the City (SatC)) nya serie Kitchen Confidential. Precis som i fallet med SatC bygger den löst på en bok med samma namn, och precis som med Satc utspelar den sig i New York, ser 
fantastiskt snygg ut och har en drös snygga karaktärer i huvudrollen…och precis som SatC så börjar den lite tveksamt. Den vill så mycket, den ser så bra ut, den vill så gärna och den har (faktiskt) en grym potential…men det som skiljer den från SatC är att msn blir inte riktigt lika engagerad (och sugen på att ändå se lite mer) av mat som av sex. Här är det nämligen mästerkocken Jack Bourdain (spelad av Bradley Cooper från Alias) som står i centrum, och hans försök att tillsammans med ett kock-team och serveringspersonal försöka driva en stjärnkrog. Tveksam start alltså – och tyvärr får man inte så många chanser att övertyga i USA. Det är nu bekräftat att serien är nedlagd och inga nya avsnitt kommer att spelas in.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att sitcomen är långt ifrån död, men att den likt ett virus håller på att anpassa sig för nya miljöer. Snart ryktas det dessutom att South Park är tillbaka och då blir tv-veckorna ännu roligare. 
Skratta på därute!
Dags för lite betyg:
Will & Grace: 6/10 TV-pirater
Joey: 3/10 TV-pirater
My Name is Earl: 7/10 TV-pirater
Everybody Hates Chris: 5/10 TV-pirater
The Office (US): 7/10 TV-pirater
Extras: 5/10 TV-pirater
Weeds: 8/10 TV-pirater
Kitchen Confidential: 5/10 TV-pirater
Inlägg
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar